SCENKONST. Rikard Rehnbergh har sett två sevärda barnföreställningar som spelas just nu i Stockholm: ”Julius Caesar” och ”Jefferson”.
Julius Caesar, Kungliga Operan, Rotundan, spelas till och med den 18 maj.
Jefferson, Dramaten, spelas till och med den 25 maj.
Utbudet av konst och kultur för barn boende eller på besök i Stockholm är i dag, lyckligtvis nog, så pass stort att en förälder eller farmor, lärare eller rektor kan välja och vraka i det. Tar vi exempelvis bokstaven J — J som i Jana, Jenny och Julia, som i Jaffy glass och J-dans på Jussis café i ”Fem myror är fler än fyra elefanter” — så får vi ”Jangal”, en interaktiv föreställning om miljö och klimat på Unga Klara, ”Jefferson” och ”Julius Caesar”.
”Julius Caesar”
Den sistnämnda är en nedbantad och barnanpassad version av Georg Friedrich Händels opera seria ”Giulio Cesare in Egitto” (HWV 17) från 1724.
Maktspelet och ränkerna kring den diktatoriska kejsarens tronföljd (det var under Caesars egid och edikt Rom gick från en tämligen funktionell republik till en dynastisk monarki) under det egyptiska fälttåget är här förflyttade till skolmiljön, den som vi märkt de senaste åren alls inte skyddade och våldsbesparade utan numera utsatta och gängrelaterade skolan.
I stället för lägret utanför Alexandria en skolgård, i stället för Pompejus huvud en vit fotboll, i stället för rustningar och tunikor sportiga overaller och vida byxor.
Föreställningen ges i Rotundan, en intim sidoscen på Kungliga Operan och kanske den sista innan det är dags för den genomgripande renoveringen. Musiken (i arrangemang och med tonala tillägg av Jonas Dominique) framförs av en stråkkvartett samt en flöjtist vilket förlänar operan den nödvändiga nerv och livekänsla som ett bandat ”soundtrack” hade förtagit helt. Och speltiden på en timme är alldeles lagom. På just den här matinéföreställningen är det ett par sjundeklasser som sköter sig exemplariskt.
Magdalena Åbergs scenografi och kostymering är värd ett särskilt omnämnande: Scenlösningarna med tejp, draperier och band är smarta och symboliska; färgerna är bjärta, klara utan att vara skrikiga (läs: neon), formerna disharmoniska, aviga utan att vara fel och för tankarna till både popkonströrelsen och designkollektivet Memphis Milano.
”Jefferson”
En matinéföreställning uppe i ett ”tornrum” blir det också när Dramaten ger den mysiga men ändå smått otäcka (mord begås ju) pusseldeckaren ”Jefferson” efter bokserien av den franske författaren Jean-Claude Mourlevat (ALMA-prisad 2021). I den här fablernas värld blir igelkotten Jefferson (Peter Perski) oskyldigt anklagad för mord och måste finna den skyldige tillsammans med bästisen, grisen Gilbert (Maia Hansson).
Regissören Olle Törnqvist har lyckats få till den där mysiga fastän tidslösa känslan av en på samma gång utopisk och traditionell och, under ytan, sinister värld (hålan Twin Peaks möter Pelle Svanslös Uppsala). Även på den föreställningen är det flera skolklasser (årskurs fem) som bevistar samtidigt som en del påsklovslediga barn (från norra Sverige). Men här tryter koncentrationen en del hos barnen som är vana vid betydligt mer action, snabba klipp på TikTok och halsbrytande scener i dataspelen. Tempot är stundom makligt, för att inte säga sävligt och för tankarna till Per Åhlins och Hans Åke Gabrielssons tecknade deckarklassiker ”Hundhotellet” (2000).
Roligast är Hannes Meidal som med bravur agerar både en kontraktsmördande skinnskalle, en fryntlig busschaufför, en jazzig violinist och en snorkig kypare. Det märks hos vissa ur Dramatenensemblen, som Meidal, att de har det riktigt roligt under dessa matinéföreställningar. Fram för fler av dem: för kan konst och kultur verka som ett motgift mot våld, samhällelig förråing och gängkriminalitet?! På A svarar vi Ja, på B svarar vi Ja, på C vet vi inte…
info@opulens.se
