Fantastiskt samspel i ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater

TEATER. Lena Torquato Lidén har sett Lorcas ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater i en engagerande uppsättning som regisserats av Nora Nilsson. ”Skådespelarna övertygar i sina roller och samspelar med varandra på ett fantastiskt sätt.”

Bernardas hus av Federico Garcia Lorca
Göteborgs stadsteater 
Spelas t o m den 31 maj

Dramat ”Bernardas hus”, från 1936, av Federico Garcia Lorca var en av de första vuxenföreställningar jag såg som åttaåring i Linköping med pappa. Den gången var det med Cullbergbaletten. Nu är det 2025 och Lorcas klassiker spelas på Göteborgs stadsteaters stora scen.

Ridån går upp och genom den konstgjorda dimman tågar en grupp kvinnor med svarta flor över ansiktena fram till kistan som legat framför scenen på en liten rund förscen och snurrat sakta medan vi satt oss till rätta i salongen. Det är familjens fader som ligger i kistan och de börjar bära den efter en kort ceremoni. De svajar på sina höga klackar och tappar den till slut med ett tjut. 

Denna mörkt humoristiska scen sätter tonen i denna i grunden djupt tragiska berättelse. Den har komiska inslag som onekligen roar. Den alltigenom kvinnliga ensemblen består av den tyranniska modern Bernarda (kraftfullt spelad av Marie Richardson) och hennes galna inlåsta gamla mor, hennes fem döttrar, två hembiträden och släktingar som då och då avlägger visit. Skådespelarna övertygar i sina roller och samspelar med varandra på ett fantastiskt sätt.

Mamman har bestämt att det är förbjudet för döttrarna att lämna huset under de åtta år som de förväntas sörja fadern. Men på något sätt är det också ett självklart val för henne att isolera dem. Detta eftersom hon inte tycker att det finns några män som är tillräckligt bra för dem att gifta sig med.

Bernarda lyssnar absolut inte på någon levande människa utom det äldre hembiträdet som varit med familjen länge. Eller snarare är det så att hon låter hembiträdet uttrycka avvikande åsikter utan tillrättavisningar. Men innebär däremot inte att Bernarda ändrar sig.

Scenografin, som skapats av Julia Przedmojska, är sparsmakad. Den består huvudsakligen av en rad med gammaldags stolar och flickornas brudkistor som de också kryper in i, tillsammans i en fnissande ungflicksvärld.

Den stora spegeln över scenen adderar en ytterligare dimension, som att tjuvkika in i en hemlig och sluten värld. Och det är just hemligheterna och längtan efter kärlek som driver denna grupp av kvinnor till ett sorts kollektivt vansinne som framstår som otroligt onödigt. Ja rent av resultatet av ett elakt spel, för Bernarda är i hög grad en elak rollfigur.

Som betraktare undrar man förstås varför de unga kvinnorna inte gör uppror och bryter sig loss från denna förtryckande moder. Kanske handlar det om tidsepoken som skildras eller möjligtvis om medberoende. Det är svårt att avgöra. Därtill är det känslomässigt krävande att bevittna detta förtryck. Detta kammarspel av Lorca engagerar verkligen i Nora Nilssons regi.