Gubbrockfilm på agendan

Scen & film/Kultur
Taron Egerton som Elton John i Rocketman (foto: UIP)

FILM. Det är förstås ingen slump att de kommande årens biopicflora mest av allt liknar den filmiska varianten av gubbrocktidningen Classic Rock Magazine, skriver Karolina Bergström apropå bioaktuella Rocketman.

 

 

Bioaktuella Rocketman, som handlar om pianovirtuosen Elton Johns liv och karriär, är något så speciellt som en musikerbiografi producerad både med artistens medgivande och dennes samarbete. I en text i brittiska Guardian berättar Elton John själv om hur det var ankomsten av hans två barn fick honom att slutligen säga ja till en spelfilm om sin karriär, med tanken att med filmen kunna förmedla den sanna berättelsen om sitt eget liv för barnen att ta del av som vuxna. Han vittnar också om hur han bistått vid inspelningarna genom att bland annat ha låtit huvudrollsinnehavaren Taron Egerton läsa musikerns gamla dagböcker, och om tårarna som strömmade nerför Elton Johns ansikte bara femton minuter in i den färdiga filmen.

Så, även om Dagens Nyheters kritiker gav Rocketman en tvåa i betyg och beskrev den som ”en musikalversion av ”gråtande barn-tavlor”, verkar i alla fall personen vars liv filmen baseras på vara nöjd.

Men vad gäller andra musikaliska biopics är det inte alla som sanktionerats av vederbörande, och är artisten i fråga död blir det förstås mycket lättare att fabulera fritt. Ta till exempel Freddie Mercury-skildringen Bohemian rhapsody som inte innehåller många rätt utöver de i sig svängigt framförda låtarna, även om de kvarlevande bandmedlemmarna Brian May och Roger Taylor fungerat som kreativa konsulter för filmen.

Exempelvis har man helt hittat på hur det gick till när bandmedlemmarna i Queen kom att träffas, hur Freddie Mercury träffade pojkvännen Jim Hutton och hur han dessförinnan träffade flickvännen Mary Austin. Dessutom stämmer inte filmens skildring av bandets splittring före Live Aid-galan för fem öre – i själva verket hade Queen vid den tidpunkten just avslutat en världsomspännande turné tillsammans och var extremt samspelta.

Vad är då vitsen med att fabricera filmisk musikhistoria till den grad, att slutresultatet blir en slags MTV-version till musikvideo med styltigt skådespelade mellanpartier? Svaret stavas förstås profit, för hur många vill inte återuppleva en historisk konsertscen som Queens Live Aid-framträdande på vita duken (låt vara att den verkliga Youtube-varianten ger långt mer gåshud). Och möjligtvis är det mest fans och petiga filmkritiker som sitter och irriterar sig på liknande faktafel. Men faktum kvarstår att det finns långt mer innovativa sätt att berätta om signifikanta musikkarriärer på, än som disneyifierat plingelinghittepå.

Ta bara Todd Haynes geniala Bob Dylan-hyllning I´m not there (2007), där regissören låter sex olika skådespelare personifiera olika sidor av den Nobelprisvinnande folksångaren, eller den surrealistiska punkmockumentären The great rock´n´roll swindle (1980) där gruppen Sex Pistols förekommer sin egen historieskrivning i en fiktiv detektivhistoria orkestrerad av managern Malcolm McLaren. Och även om det Oscarbelönade dramat The rose (1979) utåt sett handlar om en självdestruktiv sångerska vid namn Mary Rose Foster, vet förstås åskådaren att grunden för filmen är Janis Joplin och hennes korta liv.

Men för att återgå till de två förstnämnda filmerna, så är det förstås ingen slump att de kommande årens biopicflora mest av allt liknar den filmiska varianten av gubbrocktidningen Classic Rock Magazine. Långfilmer om grupperna Lynyrd Skynyrd, Journey och – kors i taket – The Beatles är att vänta de kommande åren, liksom David Bowie-skildringen Stardust, där man dock ser ut att få klara sig utan rockikonens musik då sonen Duncan Jones vägrat släppa ifrån sig musikrättigheterna. Att medelålders män och deras rocknostalgi är de som här styr producentspakarna är lika uppenbart som beklagligt, för hur intressant vore det inte att se filmer om exempelvis ”The queen of pop” — Madonna, electroclash-artisten Peaches eller varför inte om Dolly Partons väg från fattigdom till framgång?

Med detta sagt skulle undertecknad även mer än gärna se en filmatisering av thrashlegendarerna Metallicas tidiga år, och så står den där The Dirt som alla pratar om på att se-listan. Ibland får man helt enkelt bara ta det sliskigt kommersiella för en stunds renodlat kravlös underhållning.

KAROLINA BERGSTRÖM
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Karolina Bergström är kulturjournalist och filmkritiker med en bakgrund som dokumentärfilmare. Född i Uppsala men baserad i Stockholm sedan länge.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen