CORONAKULTUR. Karolina Bergström tipsar om filmer som kan göra det lättare att stå ut med ett vardagsliv som innebär isolering i hemmiljö.
Plötsligt har alla normala spelregler för hur vi lever våra liv ställts upp och ner. Under de senaste coronadominerade veckorna har en socialt distanserad tillvaro innanför hemmets fyra väggar blivit kutym för alla med möjlighet att jobba hemma, och samtidigt som nya vanor som digitaliserat eftermiddagsfika och plöjning av det apokalyptiska filmutbudet på Netflix utkristalliserat sig, växer också längtan efter det där verkliga livet vi inbillar oss fortfarande finns där ute.
I takt med allt mer alarmistiska nyhetsrapporter om det nya coronavirusets spridning har vi även översköljts med populärkulturella tips att fördriva det i nuläget livsnödvändiga karantänlivet med.
Och visst tröstar det lite att se dem som har det värre, som i HBO:s krimskräckhybrid The outsider eller i den kontrafaktiska Philip Roth-adaptionen The plot against America på samma strömningstjänst. Att pandemithrillern Contagion nu toppar streamingjättarnas hyrlistor är heller inte konstigt, med sina bitvis kusligt liknande beröringspunkter med den senaste månadens skeenden.
Men bombastisk verklighetsflykt i all ära – vore det i nuläget inte betydligt mer identifikationsmässigt att se filmer som utspelar sig just inom hemmets, eller andra, väggar? I Stephen King-filmatiseringen 1408 utspelas till exempel den skräckfyllda handlingen till största del i ett enda diaboliskt hotellrum, dit en paranormalt skeptisk författare sökt sig för att avslöja spökhistorierna om rummet som bluff, men som istället steg för steg tvingas ifrågasätta både rummet och sig själv.
I den klaustrofobiska thrillern Panic room söker Jody Fosters karaktär skydda sig själv och dottern mot inkräktare instängda i ett hermetiskt tillstängt skyddsrum, samtidigt som de objudna gästerna gör allt för att ta sig in till dem, och visst bjuder David Finchers träffsäkra regi på en hel del hemfridsbaserat nagelbitande även om filmens tematik om ensamstående kvinnor som utsatta objekt kan bli lite tröttsam.
För den som tycker att även trapphuset känns skrämmande i virustider är dock förmodligen inte den spanska found footage-zombiefilmen Rec, där en tv-reporter på uppdrag i ett avspärrat och smitthärjat hyreshus snart tvingas värja sig mot en våg av levande döda, något vidare bra filmtips.
Då kan Hitchcocks spänningsklassiker Fönstret åt gården (Rear Window), där en rullstolsburen James Stewart lyckas lösa en hel mordgåta från sitt vardagsrumsfönster, vara desto mer peppande så här i isoleringstider.
En annan rättsskipningshistoria mellan fyra väggar är Sidney Lumets domstolsklassiker 12 edsvurna män, där en mordåtalad tonårings liv ligger i en oenig jurys händer. Och för den som börjat prata med sina krukväxter i brist på bättre sällskap kan Duncan Jones filosofiska scifi-drama Moon, där en ensam rymdkolonisatör börjar krisa efter tre års total isolering, kanske ge nya perspektiv på tillvaron.
För den känslotörstande kan till sist både åttiotalsfilmen Breakfast club, där en spretig skara highschool-elever blottar sitt inre under en kvarsittning i skolans klassrum, och Fassbinder-filmen Petra von Kants bittra tårar, där en bitsk modeskapare drabbas av kärlekens bojor i sitt eget hem, ge en del av den varan. Och medan vi plöjer dessa och andra platsmässigt sparsmakade karantänfilmer – skänk gärna en tanke eller varför inte en filmhyrespeng till den redan i dag sargade filmbransch, som i sviterna av coronakrisen gissningsvis kommer få minimera antalet inspelningsplatser till kanske just bara en.
karolina.bergstroem@opulens.se
