Möten vid Manhattan

Scen & film

AVTRYCK. ”Av hans ålder – han är född 1928 – märktes bara att han hade nytta av en käpp”, skriver Ivo Holmqvist i del två av Anteckningar från Amerika. Läs första delen här.

The Jane Pickens Theater i Newport, Rhode Island, är en av USAs äldsta igångvarande biografer. Man har hållit igång sedan stumfilmstiden, och både Marilyn Monroe och Clark Gable uppträder som pappfigurer i foajén. Inte sällan repriserar man klassiker, mest ihärdigt The Great Gatsby, inte den senaste versionen med en inte särskilt lyckad Leonardo DiCaprio i huvudrollen och en ännu sämre starlet som Daisy, utan den med Mia Farrow och Robert Redford. I sommar gör man det för elfte året i rad, med cocktails och tjugotalskostymering. Det passar bra eftersom filmen till stor del är inspelad i ett av rövarbaronernas stora ”mansions” längs Bellevue Boulevard i Newport, liksom i ett båthus bredvid den kvarn som var Jacqueline Bouviers lekhus långt innan hon träffade John F. Kennedy.

Förra veckan visades den sjutton år gamla The Golden Bowl, filmatiseringen av Henry James roman, skriven 1904, tolv år innan han dog i London. Liksom i hans tidiga The American från 1877 där huvudpersonen har ett nästan övertydligt efternamn, Newman, handlar det om kulturkrockar mellan oskuldsfulla amerikaner och erfarna européer. Titeln The Golden Bowl kommer från Predikaren 12, om fåfängligheters fåfänglighet: ”ja, förrän silversnöret ryckes bort/ och den gyllene skålen slås sönder”. Handlingen är kraftigt förkortad och förenklad denna: en fattig europeisk ädling, prinsen Amerigo (namnet är inte slumpvis valt), har haft ett förhållande i Rom med amerikanskan Charlotte Stant, inte heller hon välbärgad. Men rik är hennes bästa vän Maggie, dottern till miljonären Adam Verver som samlar konst för ett museum han tänker bygga längst ner på Manhattan.

Den rika amerikanska arvtagerskan Maggie gifter sig med den fattige italienske ädlingen Amerigo, och Charlotte gifter sig med änklingen Adam. De fyra umgås flitigt och i bästa sämja. Men under ytan pyr den gamla passionen mellan Charlotte och Amerigo, intrikata förvecklingar uppstår, och många tårar faller. Den utlösande faktorn är en bröllopspresent som Charlotte finner hos en juvelerare, en kristallskål med bysantisk gulddekor. Hon har Amerigo med som smakråd, men han upptäcker en nästan osynlig spricka, och så blir det inget av köpet – förrän långt senare, när arvtagerskan köper den, ovetande om att den ratats. Av en slump och på grund av den får hon reda på att Amerigo känner Charlotte sedan tidigare. Fler fnurror följer förstås, och mycken tandagnisslan.

Men det hela slutar med att miljardären packar ihop sina konstskatter från det engelska slott där han och dottern, senare han och den andra hustrun, hållit till. Så skeppas de över Atlanten, museet på Manhattan byggs, och Charlotte ger upp sin passion för ädlingen och blir kurator på mannens museum. Nick Nolte som miljonären är mycket bra, Jeremy Northam som ädlingen är skicklig på att tala amerikanska med kraftig italiensk brytning, och Uma Thurman som Charlotte är strålande. Så har hon också egna erfarenheter av både det amerikanska och det europeiska: hennes mors morfar var disponenten Holmquist på Trelleborgs gummifabrik, och hon har bott i Sverige. Kate Beckinsale som miljonärsdottern är lite intetsägande, också det i god samklang med romanförlagan.

Miljöerna både interiört och exteriört är överdådigt vackra, som alltid i Merchant Ivorys filmer, som gärna förläggs till engelska slott och herrgårdar (A Room with a View, Howards End, The Remains of the Day). Det kan inte ha varit alldeles lätt att föra över denna sena intrikata roman av Henry James där det knappast förekommer någon dialog och där antalet episoder och händelser är mycket begränsat. Det mesta utspelar sig inne i huvudpersonernas huvuden, i den invecklade och subtila psykologi som karaktäriserar också hans The Portrait of a Lady (som var en av Claes Schaars favoritromaner: som professor i engelska i Lund såg han till att man förhördes på den romanen på både två- och trebetygsnivåerna).

Sedan filmen visats på Jane Pickens följde en sensation: James Ivory kom fram på scen och lät sig intervjuas av en professor i filmkunskap från Yale och svarade sedan rappt på publikens frågor. Han var minnesgod, snabbtänkt och kvick i repliken. Av hans ålder – han är född 1928 – märktes bara att han hade nytta av en käpp. Han berörde olika trassligheter som uppstått när han och hans partner Ismail Merchant (de levde tillsammans i fyrtiofyra år) skulle överföra Henry James ord till bild för vita duken. Bland annat råkade ett par av de eldfängda huvudrollsinnehavarna i luven på varandra, och han hade många lovord för Ruth Prawer Jabhvalas skicklighet när hon förvandlade sina egna och andras romaner till filmmanuskript.

I filmens slutscener fraktas lårar med europeiska konstskatter över haven, och korta avsnitt av dokumentärfilmer av atlantångares lastning, överfart och lossning från början av förra sekelskiftet är inklippta. Jag kom genast att tänka på motsvarande scener mot slutet av Orson Welles klassiska Citizen Kane som till stor del inspirerats av tidningsmagnaten William Randolph Hearsts karriär och privatliv (så närgånget att han med alla medel försökte få filmen stoppad). Han var en fanatisk samlare av europeisk konst, inte minst skulpturer, som man fortfarande kan se i hans fantasislott i San Simeon längs den kaliforniska kusten, nära Henry Millers Big Sur, John Steinbecks Monterey och Clint Eastwoods Carmel.

Samma tanke hade slagit filmvetarprofessorn under visningen. Han frågade om James Ivory tagit intryck av Citizen Kane? Nej, det hade han inte gjort, det här var första gången han överhuvudtaget hade tänkt på saken. Och han vände på frågan: kanske var det så att Orson Welles på fyrtiotalet, när han sysslade med det som skulle bli hans mest kända film, just hade läst The Golden Bowl? Hursomhelst var det ett intressant scensamtal där man också fick veta att James Ivory, som snart fyller 89, fortfarande håller igång, fast inte längre som regissör. Han har skrivit manus till en film som snart har premiär, och i dagarna visas triumviratet Merchant-Ivory-Jhabvalas trettio år gamla filmatisering av E. M. Forsters roman Maurice i en uppfräschad kopia.

Han hade en hel del att säga om hur Forsters och James distinkta författarröster skiljer sig åt och hur det ger avtryck i filmerna (Forster gav inte ut Maurice under sin livstid, vilket givetvis berodde på skildringen av homosexualitet). James Ivory kom också in på hur praktiskt det var att han, Ismail Merchant och Ruth Prawer Jhabvala under många år bodde i samma hyreshus i New York, något som jag kommenterade som hastigast i en runa för Svenska Dagbladet som jag skrev i samband med hennes bortgång för fyra år sedan.

Ruth Prawer Jhabvala var född i Köln, i en advokatfamilj med polsk-judiska rötter som flydde till England 1939 för att undkomma nazisterna. Den gren av släkten som flytt till Holland mördades i koncentrationslägren – när hennes far fick veta det 1948 begick han självmord.  Hon avlade en examen i engelsk litteratur vid Queen Mary’s College i London (brodern Seigbert blev senare professor i tysk litteratur i Oxford), gifte sig med en indisk arkitekt, fick tre döttrar, och flyttade efter många år i New Delhi till en lägenhet på Manhattan, i samma komplex som amerikanen James Ivory och indiern Ismail Merchant. Trions nästan dagliga arbetsmöten resulterade i tjugotvå Merchant Ivory-filmer baserade på hennes manuskript, som i sin tur oftast var adapterade romaner av bland andra Henry James (The Europeans, The Bostonians, The Golden Bowl), Kazuo Ishiguro (The Remains of the Day) och E. M. Forster (A Room with a View, Howards End – båda renderade henne en Oscar).

Att hon i Who´s Who sorterade in filmdelen av sin litterära verksamhet under ”recreation” visade att hon hade nöje av den. Men det var kanske också en fingervisning att hennes tolv romaner och fem novellsamlingar förtjänar lika stor uppmärksamhet som filmerna. Ibland handlar hennes böcker om indiska familjekonflikter, ofta berör de kulturkrockar mellan öst och väst, och hennes ironiska distans och lätta handlag kan ha tycke av Jane Austen. Heat and Dust (1975) belönades med det årets Man Booker Prize och filmades senare framgångsrikt. In Search of Love and Beauty (1983), som drog nytta av hennes kosmopolitiska erfarenheter, utspelar sig i Indien och bland exiltyskar på Manhattan, inte olikt Isaac Bashevis Singers skildringar av polsk-judiska invandrare i Amerika, även om hennes emigranter befinner sig flera steg högre på samhällsstegen. Så sent som den 25 mars innehöll The New Yorker en nyskriven novell av henne. Nu blir det inte mer, men filmerna finns, och böckerna består.

IVO HOLMQVIST

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen