Slender

PROSA. I dag har vi nöjet att presentera en drömsk novell av Ellen Bergqvist. 

“Det var den heta sommaren” skriver Ellen Bergqvist. “Kanske vi ska tillägga att det var en sommar när vi var friare än vad vi kunde ana då. Städerna antingen tömdes på folk som istället låg och gonade sig på överfulla stränder eller var kvar, ihopträngda i fullpackade barer och höll överhuvudtaget ingen social distans.”

Slender är en drömsk novell med erotiska undertoner om en svettig sommar i servisen på en restaurang där den sluge Slender regerar.  En elegant mix av smutsiga ölglas, varma sopor och skrynkliga tygspöken indränkta i brunsås och majonnäs.

CAROLINA THELIN

Slender

Det var den heta sommaren. Rekordtemperatur och skogsbränder som svedde markerna genom landet. Huvudstaden var en drypande grop av tryckande luft, tömd på alla som kunde ta sin tillflykt ut till öarna och havsbrisen. Vi som var kvar gav så småningom upp och blev en del av hettan. Vi arbetade i den tio dagar i sträck och det spelade ingen roll hur ofta man duschade. Vi var lediga i den och låg utslagna i blänkande höghus med skinnsoffor klistrade mot huden. Ljuden var omöjliga att stänga ute: fläktens ständiga brummande och klockslagen som la sig på varandra under tinningarna. Det var den heta sommaren jag träffade Slender.

Restaurangen var dunkel och kvav. De trämönstrade plastborden stod orörda i sina rader och lokalen reflekterades, förvrängd och öde, i salt- och pepparkarens blixtrande metallhuvuden. De få gästerna som lockades av en svettig köttbit i värmen satt hellre på uteserveringen, trots avgaserna och oväsendet från trafiken. Vi kilade ut och in för att passa upp på dem, och varje gång vi skyndade genom restaurangens svängdörrar med en fullastad bricka var vi tvungna att passera Slender. Han brukade stå utanför entrén och bevaka oss, alltid klädd i svart kostym som om han varit immun mot värmen. Det var hans jobb, sa han, att observera varje steg vi tog, hur vi plockade smutsiga ölglas och ställde ner tallrikarna med Pappas biff.

Slender var en slug jävel, småleende i sin svarta kostym, som en ironisk bild av döden. Han var en lieman, en nyckelmästare och alla i servisen respekterade honom. Han var egentligen inte vår chef, men av någon anledning ville vi ändå vara honom till lags. Han höll oss hårt, sin svankande hjord, och innan man klev på sitt pass blev man inspekterad av Slender. Förklädet skulle vara rent och nystruket, hopsnört med en jämn rosett där bak.

Jag vet inte vem som började kalla honom Slender, men likheten med skräckfiguren var slående och namnet fick fäste. Det var inte bara längden och kostymen utan också något med ansiktet. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det saknade konturer. Ögonen var ljusa, grå eller kanske grumligt blå. När jag försöker minnas är allt jag ser en utdragen skuggestalt som kliver emot mig på långa styltben. Kanske låter det där med Slender som ett elakt skämt eller ett öknamn. Det var det väl på sätt och vis, men namnet bar också på en viss tillgivenhet och Slender lät oss hållas bakom ryggen på honom. Det var en underförstådd överenskommelse att vi behövde få göra honom till vår.

Trots kvällarnas svalka var stängningspassen värst. De var ett slammer och ett spring genom diskmaskinsångor medan Slender tog tiden. En av de där kvällarna, då restaurangen äntligen var släckt och låst, stod vi och trängdes bland sopsäckarna i hissen. Det var en av de yngre killarna som jobbade i baren, Slender och jag. Slender tryckte på knappen till källarvåningen. Han hade tagit av sig kavajen när de sista gästerna gått sin väg och stod i bara skjortan, uppknäppt och drypande. Säckarna var fulla av sopor att sortera och servetter att tvätta. Jag grep hårdare om dem när Slender krängde av sig även skjortan och bad en tyst bön om att bartendern inte skulle göra likadant, inte lämna mig i sticket nu. Det luktade svett och varma sopor. Bartendern förblev stilla, nonchalant lutad mot spegeln medan hissen sögs ner under marken som om detta inte angick honom.

Under lugna förmiddagar stod jag och vek servetterna i snövita flikar. Händerna rörde sig av sig själva, veck efter veck som om jag kommit till för att vika. Under dagen sjönk det vita tornet av rena servetter medan smutstvätten fylldes av skrynkliga tygspöken, indränkta i brunsås och majonnäs. Jag tvättade och vek, åkte hissen upp och ner. Dagarna på restaurangen gick i små och stora cirklar.

Jag sköljde ansiktet med kallt vatten på personalrummets toalett. På bussen hem damp jag ner på en fönsterplats och krökte ryggen som en katt; ögonen fästa på natten och alla ljus som sved därute. Jag kunde inte sova för hettan. Det värkte i svanken och hjärnan mässade på om kassan, dricksen, vitlökssmöret. Kylarna, lamporna, lås. Jag krängde fram och tillbaka i de fuktiga lakanen som en sinnessjuk medan morgonsolen kröp längre in genom persiennen.

Jag drömde att det ringde på dörren, och i drömmen steg jag upp för att öppna. Men han väntade inte, han hade redan släppt in sig själv och stod hukad i den krympande hallen. Det enda som syntes i mörkret var skjortan; ett lysande V av neon över bröstet och manschetterna som markerade platsen för hans osynliga händer. Jag kände en onaturlig kyla över munnen. Hans fingrar lekte över mina läppar, sakta fram och tillbaka, innan de försvann in under t-shirten, strök mig upp längs magen och låste sig som ett skruvstäd om revbenen. Golvet försvann under mina fötter och jag föll genom mörkret, föll och föll mot en rymd utan botten. Ljuspunkter var stjärnor som växte och växte. Tyngdlagen buktade, vände sig ut och in och upphörde. Jag föll inte alls, jag steg som en raket. Han var en trollkarl som hade lyft mig från marken.

Så en dag kom regnet. Tunt och ljudlöst smög det sig fram över staden och förde med sig en bortglömd klarhet från tiden före hettan. Jag åkte till jobbet över broarna och såg staden som om det var första gången. De gråa vattenmassorna som bredde ut sig långt där nere, båtarna längs kajen och den tomma strandpromenaden. De blöta markiserna och grönskan. Jag ville lösas upp.

Om värmen var dålig för försäljningen, var regnet ännu värre och Slender beslöt att vi skulle passa på att städa. Jag balanserade uppe på bardisken i mina gympaskor och langade ner dammiga spritflaskor åt honom. Medan han torkade av dem gjorde jag rent den kromade hyllan där flaskorna stått. Det var avkopplande att stryka dammvippans päls över metallplanet medan regnet föll tyst utanför fönstren och lösgjorde sommardammet från trottoarerna. Jag tyckte om att se Slenders stora, vita händer ta sig an flaskorna, effektivt och varsamt på en och samma gång. För det mesta var vi tysta men då och då kunde Slender lyfta blicken från en etikett och låta kökshandduken vila mot flaskan, som om han just kommit att tänka på någonting. ”Har du vart på Kuba?” Det hade jag inte. Han beskrev de gamla bilarna och husen, hur tiden stannat upp. Det var något helt annat än det här, förklarade Slender. Så fortsatte han att putsa och då han var nöjd med en flaska räckte han den till mig så att jag kunde ställa tillbaka den på sin plats.

När vi var halvvägs genom arbetet trängde solen fram genom duggridån och fyllde raderna av glaskroppar med ett inre sken. För ett ögonblick stannade vi upp och betraktade vårt verk: de dammiga flaskorna och de klara, alkoholen som svartnade i de lysande halsarna. Sedan fortsatte vi vårt arbete, synkroniserat och utan att säga ett ord. Det var ändå för varmt för att prata den sommaren.