Nästan allt är nytt nu

Prosa & poesi/Kultur
Montage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

NOVELL. Gustaf Johanssons novell pejlar psykologiska djup med språklig precision. Den handlar om vår förmåga att minnas, men också om framtiden. En fascinerande text vi på Opulens är glada över att få publicera.

 

 

Gustaf Johansson, född 1987, är fil dr i historia och fri skribent, just nu bosatt i Hiroshima. Han har publicerat noveller i Tidskriften Staden och Nya Argus. 

De äter kvällsmat i vägkanten, står i dikesrenen och ser ut över förstaden nere i dalgången. Smörgåsarna från bensinstationen har legat hela dagen, smaken är fadd, osten liknar gummi. Molnens myller av gråskalor ovanför, regnet som hotar men aldrig faller. Hon betraktar reflektorstolparna i skenet från den förbipasserande trafiken. Tänk att de har blivit kvar när så mycket har försvunnit, när så mycket är på väg att försvinna. Enstaka stolpar har förstås bytts ut, men alltid en och en, alltid på ett sätt som hållit illusionen om dem som oföränderliga fixpunkter vid liv. Det är alltid sådana trivialiteter som består, tänker hon. Vi får aldrig välja vad man ska minnas av oss. Det är samma sak för samhällen som för enskilda människor. Att dö är att för alltid förlora rätten till sin historia, att se den helt och hållet bli framtidens, en gåta för den att lösa eller inte lösa, att intressera sig för eller rycka på axlarna åt.

Är det sorgligt tycker du? Han vänder sig mot henne och hon ser upp från kaffekoppen. Hur då sorgligt? Att vi inte kunde stanna längre? Hon rycker på axlarna. Nej, det är som det är bara, vi var ju tvungna att åka. Han nickar, förblir först tyst inför det, sedan säger han: Hon kommer ju, du vet, det var väl sista gången, va? Vi får se, doktorn sa att det såg stabilt ut. Han vänder sig mot halvmörkret nere i dalen, axlarna sjunker när han stoppar händerna i jackfickorna, ryggen kröks. Vinden drar i hennes hår, hon får hela tiden fånga in det och fösa det ur ansiktet. I fickan sluter sig handen runt en anteckningsbok.

När det började ske började systern skriva. Det föll sig av någon anledning naturligt för henne, trots att hon aldrig hade varit den skrivande sorten tidigare. Det finns ett tryck mot vissa punkter, skrev hon i ett litet grönblått skrivhäfte, de hittar det när de packar ihop hennes saker och tömmer gården: en kupol av inte direkt ensamhet, men avskildhet som sluts runt mig då. Smärta och en krökning av vissa tidigare raka kroppsdelar. Nästan allt är nytt nu. Hur länge kommer det att bestå?

Anteckningarna uppehåller sig ofta vid enstaka faktauppgifter, vid siffror och det mätbara. Systern har noterat kroppsvikten i kilogram och mängden sömn i timmar och minuter. Födan hon fått i sig har omvandlats till maträtter, drycker och kilokalorier. Varje dag läste hon av termometern utanför köksfönstret och skrev ned saker som molnigt, regn, lätt snöfall. Ibland skrev hon mer. Till exempel detta, från den 7 september, mitt i den epok som de senare ska kalla början: 21 dagar sedan den senaste hela natten. Jag tror inte längre att det är övergående, jag förstår inte hur det ska kunna brytas och försvinna bort, som en förkylning gör, eller ett feberanfall. Märkte i morse att det var helt omöjligt för mig att hålla en rak kurs mellan vedboden och ladugården. Jag får inte ens ha stegen över gårdsplanen ifred. När jag skulle hämta posten på eftermiddagen var jag tvungen att sätta mig 5 gånger pga yrseln – 5 gånger! Jag rev nästan ned postlådan när jag försökte ta emot mig. Maria ringde efter maten. Hon lät pigg och stark.

Hon packar ned systerns kollegieblock och anteckningsböcker i två pappkassar, är noggrann som en arkivarie eller en tjänare som förbereder en död härskares kropp för balsamering. När noteringarna läggs bredvid varandra växer de till en kartläggning av ett särskilt jag och dess plats i världen, nedtecknade i takt med att sambandet mellan de två förångades. Så kan man se dem: ett sista försök att ge denna förbindelse en form. Som en kall skiva glas som hålls ovanför en kastrull där vattnet kokar: orden är kondensen som hålls kvar, som sakta torkar. Man skulle kunna sammanställa alla dessa upplysningar. Hon slås av det när hon bläddrar i ett av skrivhäftena och leker för ett ögonblick med tanken på att faktiskt göra det, att gestalta systerns sista år med tabeller och diagram och faktarutor. Som på planscherna vi ritade i skolan, tänker hon: här är fotosyntesen, här ett kretslopp, här döden.

Parallellt med systerns strävan efter att kartlägga fanns en impuls till det motsatta. Precis som med anteckningsböckerna och kollegieblocken upptäcker de den först efteråt. Hon drar ut ett av fotoalbumen ur hyllan och ropar på honom. Kom och titta! Så här såg gården ut när vi var små. Han kommer upp från nedervåningen och de böjer sig över albumet. När hon börjar bläddra inser de att systern systematiskt har rivit ut alla fotografier där hon själv finns med. Hon syns inte överhuvudtaget, en total utrensning av bildjaget som speglar det sätt på vilket hennes levande jag förlorades till sjukdomen.

Hon ser framför sig hur systern suttit nere i vardagsrummet framför kakelugnen, hur hon lösgjort fotografi efter fotografi och låtit dem försvinna bland lågorna. Så klart brände hon dem, det måste hon ha gjort. Hon försöker hitta några noteringar om det i systerns skrivhäften, men några sådana finns inte. Det är ett osynligt, men ändå fullt synligt ögonblick. Det finns hundratals tänkbara variationer, hundratals olika sätt som det hade kunnat ske på. Att finna belägg för det ena eller det andra av dem är inte viktigt. Det viktiga är istället detta: fotografierna fanns, liksom systern gjorde det.

Frånvaro. Närvaro. Här. Förlorat. Under en tid handlar allt om att försöka minnas vilket av orden som ska användas för vilken sak. Hon skriver listor för att inte att göra misstag, överallt finns fällor. Men det hjälps inte. När hon korsar gräsplanen mellan universitetsbyggnaderna är doften ändå där. Det doftar vår, det är precis så banalt som det låter, en kombination av fuktig jord och gräs och multnande löv; de har värmts under dagen, nu svalnar de i den kylnande kvällsluften. Det måste finnas något i kullarna runt campusområdet som får det att dofta så här, tänker hon. Det måste ha funnits också runt gården, i dessa andra kullar långt bort, varit det som virvlade runt dem under de ljusa, kyliga vårkvällarna. Det finns fortfarande därute. En dom.

En dag, börjar hon, en dag kommer man att se tillbaka på våra liv som vi nu ser tillbaka på de stora tragedierna i det fjärran förflutna.

Hon tänder cigaretten i rökrutan. Framför de stora glasrutorna vid entrén till aulan övar en grupp studenter på en koreografi som ser klumpig och ovan ut. Omkring dem är skymningsljuset lilaskimrande. Hon vänder sig mot askkoppen och studerar väggen bakom. Få material bär tid lika vackert som betong, tänker hon: alla åldrar samtidigt, synliga som skiftningar och sprickor och missfärgningar; det är rosten som blöder från järnstagen, mossan som arbetar sig in. Man förstår att det har pågått länge, men där finns ingen kronologi, ingen sekvens, ingen ordning. Det är tid helt utan historia. Med människor är det tvärtom, det är hon övertygad om. I oss förvandlas tiden till vulgära, vanprydande avlagringar, till ett slags slagg. Vi kan inte låta bli göra det. Det är alltid någon som ska berätta om det, om vem hon var och vad hon gjorde. Runt henne förväntas människor stanna upp och lyssna uppmärksamt, helst svara med en egen anekdot eller på något annat sätt bekräfta att hågkomsten, bara det faktum att hon minns, har betydelse. Man borde istället se på varje ögonblick som ett landskap, tänker hon: ett landskap där snön just fallit och världen blivit som pånyttfödd – ren och slät med mjuka konturer och milda, obekanta röster någonstans i det vita. Hon andas ut och ser röken svälla och lösas upp. Glömskan är inte problemet. Minnet är det.

På vägen tillbaka till kontoret går hon igenom den vanliga monologen. Hon lägger upp den som ett föredrag den här gången, föreställer sig att hon står i en föreläsningssal som är full av åhörare. En dag, börjar hon, en dag kommer man att se tillbaka på våra liv som vi nu ser tillbaka på de stora tragedierna i det fjärran förflutna. Man kommer att vara medveten om allt lidande, men inte känna något särskilt inför det. Det är så vi i dag ser på till exempel digerdöden: vi förstår att människor led, men vi känner det inte, inte egentligen. Såret har slutits, bränts ihop av tiden. Det är en nåd som en gång också ska skänkas oss. Hon fingrar på anteckningsboken i kavajfickan. Vad vi alltså måste fråga oss, fortsätter föredraget, är om man kan skydda något från den här meningsförlusten. Eller snarare: om det är önskvärt att göra det. Lågorna finns, papper fattar fortfarande eld. Belägg förloras, svårare än så är det inte. När hon sätter foten på trappsteget känner hon genom byxtyget hur tändaren pressas mot låret.

GUSTAF JOHANSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Skriv och väx!

NOVELLTÄVLING. I tisdags lanserade Opulens tillsammans med vår ägare Ekström & Garay