PROSA. Vi brukar inte inleda veckan med Littestraden, men gör ett undantag för en novell av Joakim Muschött med titeln ”Min vän Morgan”. Håll till godo!
Joakim Muschött kommer från Sala men bor på Norra Värmdö. Han är intresserad av relationer mellan människor och jämställdhetsfrågor och tycker om att vara i naturen. Muschött började skriva som tonåring men yrkesliv och karriär kom emellan. Många år senare tog han upp sitt skrivande igen. Efter fackboken Mera mod! (Roos & Tegnér 2017) debuterade han som romanförfattare med Turisterna på Lava förlag. Därefter kom kriminalromanen Femklövern på hans bolag Skifta utveckling. Nu är det åter dags för en bok, närmare bestämt en novellsamling med namnet Skogstokig. Den kommer ut både i pappersform och som ljudbok med Torbjörn Löwendahl som inläsare.
Muschött är tidigare publicerad här i Opulens med novellerna Grus-Hasse och Kristallvagnen. Nu har vi nöjet att presentera novellen Min vän Morgan ur samlingen Skogstokig. Den, liksom hela novellsamlingen, handlar om människans strävan att behålla makten över sig själv i en krävande omvärld.
CAROLINA THELIN
Min vän Morgan
Det knackar på dörren igen. Tre gånger med knogen. Jag sitter i soffan med slutna ögon. Väger för och emot. Öppnar ögonen och ser ut genom ett fönster. Det är sen eftermiddag och det börjar skymma. Stolarna står tysta runt matbordet och dammet ligger som ett tunt täcke över kökshyllor och trägolv. Mörkret kommer ljudlöst smygande och omsluter den snötyngda skogen med tigande stillhet. I en annan situation hade jag tänt ett stearinljus. Det som står bredvid krukväxten i köket. Och den måste jag ge lite vatten. Jag kommer inte ihåg när jag vattnade den senast.
Det knackar, men jag kan låtsas att jag inte är hemma. Kanske om jag sitter helt stilla i soffan. Om han går runt huset och tittar in genom något av fönsterna är det kört, men än så länge kupar han nog bara händerna och kollar genom dörrfönstret. Kan jag gömma mig på golvet? Det går inte, det är tänt i vardagsrummet. Han skulle se mig direkt. Kan jag ha gått ut och glömt ljuset på? Nej, han vet att jag är hemma.
Ny knackning. Hårdare den här gången. Det värsta är att huset är så litet. Jag skaffade ett litet hus eftersom jag visste att Erik skulle flytta ut en dag, men om det varit större hade jag kunnat låta inbilla att jag satt i biblioteket och inte hörde hur det knackade på dörren. Fast i ett större hus hade jag väl haft en ringklocka. Och inte kan jag säga att jag var på toaletten heller eftersom den ligger i hallen, precis bredvid ytterdörren.
Jag funderar över hur länge det här har pågått. Tiden går så fort, det har väl alltid varit till och från, men jag vet att det har eskalerat sedan Erik flyttade. Jag menar inte att det är hans fel och jag får dåligt samvete av att tänka så, fast det hänger helt klart ihop.
Det bultar på dörren. Jag känner pulsen slå i tinningarna. Harklar mig. Ställer mig upp. Det är snart mörkt ute och det kan vara kul med sällskap. Annars blir det ytterligare en lördagskväll som jag tillbringar på egen hand. Är ensamheten så farlig? Nej, jag vet att jag klarar det, så varför skulle jag släppa in honom? Men Morgan behöver inte stanna så länge. Bara en liten stund.
Jag går mot dörren och tänker säga att jag satt med hörlurarna i datorn. Det skulle kunna fungera. Jag tycker inte om att ljuga, men just nu kan jag inte stå upp för att jag är tveksam till hans sällskap och det skäms jag för. Och förresten, varför skulle jag visa det? Den som bjuder för mycket på sin skam ger andra ett övertag.
Jag stannar till när jag passerar hallspegeln. I den ser jag en orakad farbror i svart urtvättad t-tröja och ljusblå mjukisbyxor med senapsfläckar på. De som jag köpte för att ha på gymmet. Jag måste börja träna. Kanske redan på måndag. Jag har ett träningskort. Och jag ska sätta på mig ett par andra byxor. Men först går jag och öppnar.
Morgan tittar på mig, men säger ingenting. Inga förebråelser om att jag skulle ha öppnat tidigare eller liknande. Inga kritiska kommentarer eller kränkta blickar. Han förstår ändå. Han accepterar mig som jag är. Det är väl det bästa med honom. Och det sämsta. I hans sällskap kan jag inte låtsas att jag är någon annan.
Jag känner hans dåliga andedräkt. Och han ser lika sliten ut som han alltid gör. Hålögd. Pösiga byxor och en gammal rock. Det gråsprängda skägget är tovigt som vanligt och fårorna i ansiktet vittnar om många utenätter. Håret är grått och ovårdat, men han har i alla fall inte den där fåniga sjömanshatten på sig längre. Kanske har han faktiskt varit kapten på ett fartyg en gång. Egentligen bryr jag mig inte.
Vi står kvar en stund i hallen och en känsla av olust kommer över mig. Jag vill säga att han snart måste gå. Jag tittar på honom och tvekar. Säger ingenting. Jag borde inte släppa in honom, eftersom jag vet vad som kommer att hända.
Jag visar in honom i vardagsrummet, men tänker direkt att det är bättre om vi är i köket i stället så kan han hålla mig sällskap medan jag börjar med middagen. Jag har alltid tyckt om att laga mat, även de gånger det bara är till mig själv, men sedan Erik flyttade har matlagningen kommit lite på kant. Det är ju inte hans fel, men när han bodde här åkte vi ofta ut i båten och fiskade och tillagade sedan vår fångst tillsammans. I dag blir det fiskbullar i stället, men det är helt okej. Och om jag skrapar bort fläckarna på moroten, smakar den också bra.
Morgan säger inte mycket, men snart kommer samtalet igång ändå. Först har jag ingen lust att prata, men efter ett tag blir jag faktiskt inspirerad av hans närvaro. Jag pratar och börjar tro på mina planer igen, känner att jag kan genomföra dem. Han tar rollen av ett slags coach som får mig att se min egen storhet. Min förtrogne. Vi går upp i varandra. Med Morgan som bollplank börjar jag diskutera de idéer jag alltid haft på att starta företag. Jag har ett stort kontaktnät och tänker att många faktiskt skulle vara intresserade av att åka på guidade turer till Härjedalen. En helikopter kostar förstås att hyra, men att landa mitt på kalfjället vid orörda fiskevatten kan inte vara gratis. Dessutom är det en ledarskapsutbildning. En riktig ledarskapsutbildning. Inte så många teorier, metoder eller verktyg, i stället går vi rätt ut i naturen och trotsar regn och snö eller vad det nu kan vara för väder. Jag har tältat mycket i mina dagar och när Erik var liten följde han alltid med mig till fjälls, även sedan hans mamma och jag skilde oss, men i min ledarskapsutbildning ska vi inte tälta. Vi sover direkt på marken. Cheferna ska grillas. Mygg och knott är en del av programmet. Himlen som täcke och en myrtuva till kudde. Eller en sten. Lagar mat gör man över en brasa. Det blir en extra utmaning på kalfjället, men ett kreativt team som tänker utanför boxen kan alltid hitta lite döda enbuskar. Hur svårt kan det vara? Eld gör man upp med tändstål. Den som har med sig tändstickor straffas. Jag ska lära ut alla mina bästa tips och trix. Det främsta sättet att utveckla andra är att vara en bra förebild och vem fan skulle klara det här bättre än jag?
Jag bestämmer mig för att lansera konceptet om en vecka. Med Morgans hjälp kreerar jag namnet ”Stoiskt ledarskap”. Inget jävla fjoll med att sitta i ring och prata om känslor, utan rätt in i upplevelsen bara. En förlängd helg. Två mils vandring varje dag med full packning i nordanvinden. Endast toppchefer. Prislappen? Ja, en 95 000 per person plus resan plus moms. Kanske ska en tatuering ingå. Eller att man ristar ett S i pannan med kniv.
Jag smälter tankarna på min nya djärva utbildning under middagen samtidigt som Rapport börjar på dumburken. Därefter är det dags för en film. Kanske ska vi poppa lite popcorn. Riktiga popcorn. När Erik bodde här var det alltid han som poppade. Men det gör ingenting att han har flyttat. Han kommer och hälsar på ibland. Det får räcka. Jag har annat att göra än att ta hand om en vuxen son. Han kan inte ha mig runt sig hela tiden. Klipp navelsträngen, som jag brukar säga. Kanske borde jag starta en föräldrautbildning också. Banka in lite vanligt sunt förnuft i skallen på folk.
Jag gäspar och glor slött på skärmen. Känner mig yr och lite dåsig. Nyhetsankaret ser allvarligt på mig och berättar om svälten i Sudan. Bilder på barn med synliga bröstkorgar som sitter nakna på marken med mängder av flugor runt sig. En orkan har dragit fram genom landet och det är svårt för hjälpsändningarna att nå fram. Ett annat klipp visar en död ko som ligger utmärglad i den hårda och spruckna leran. Krigsscener med människor som pratar på främmande språk. En sammanbiten kvinna från UNHCR berättar om försvårande faktorer som våldtäkter, översvämningar, trafficking och droghandel. När jag ser det blir jag förbannad och får skuldkänslor för att jag sitter i soffan i ljusblå mjukisbyxor och sliten t-tröja som ett jävla miffo och förslösar mitt liv tillsammans med en sådan förbannad idiot som Morgan.
Skulle jag vara något slags förebild? Inte fan vill någon följa med mig på guidad tur till Härjedalen! Sova direkt på marken … Jag blänger på Morgan. ”Kapten” Morgan. När han ler tillbaka, reser jag mig tvärt upp och ber honom att dra åt helvete. Allting är hans fel som uppmuntrar mig till att kasta bort tiden på dumheter. Han ska ut härifrån och jag ska fanimej bli volontär för UNHCR eller något annat där jag kan hjälpa andra människor på riktigt. Och bli en bra förebild för min son åtminstone. Jag har faktiskt pluggat ekonomi i Uppsala och det är dags att ta tag i saker och ting nu.
Jag visar ut Morgan i hallen och tar fram dammsugaren. Börjar med vardagsrummet. Medan jag drar sugmunstycket över golvplankorna, tänker jag på när jag träffade honom första gången. Han ingick i min pappas nära umgängeskrets. Och eftersom jag så gärna ville duga för min far så välkomnade jag också Morgan som min vän. Tänkte att pappa skulle bli glad. Att han skulle acceptera mig. Älska mig. Fast så blev det inte. Pappa visade aldrig att han älskade mig. Men jag älskar Erik. Han är min son och jag ska ringa till honom. Stänger av dammsugaren och tar upp telefonen, men hejdar mig. Inser att jag är alldeles för irriterad efter att återigen ha upptäckt vilket dåligt inflytande Morgan har på mig och skäms för att jag låter mig dras med i tokerierna. Fortsätter dammsuga. Sedan ska jag dammtorka varenda jävla hylla i hela huset. Se till att det blir rent här. Och det är bättre att ringa någon annan dag. I morgon eller någon kväll i nästa vecka eller när jag har tid. Egentligen har jag hur mycket tid som helst, men både Erik och mina kompisar är jämt så upptagna med annat. Så då är Morgan här i stället. Vad fan, jag är snart 55 år och bestämmer väl själv vilka jag umgås med! Klart jag kan hänga med Morgan ibland, i alla fall nu när det är helg. Människan är inte gjord för ensamhet. Vi är flockdjur. Jag och Erik ingår i samma flock, men nu pluggar han statskunskap på universitetet och bor med sin mamma i stan och inte hos mig varannan vecka som han gjorde förut och i nästan tjugo år. Vad är det med det? Så är livets gång och det är bara att klippa navelsträngen.
Orkar inte ta alla golv och när jag ska ställa in dammsugaren i skåpet, ser jag att Morgan är kvar i hallen. Jag ger honom en blick. Han väntar tyst på att jag ska be honom stanna kvar, men jag gör varken det eller kastar ut honom. I stället fortsätter jag att städa. Går fram över köket och tänker att jag ska vattna krukväxten, men inser att jag måste hämta in mer ved. Sedan ska jag nog städa Eriks rum på loftet. Det är bra att det är fint om han kommer och hälsar på. Kanske nästa helg om jag ringer och frågar. Toaletten får jag ta i morgon. Eller någon annan dag. Tycker också att det är för sent för att städa. Vill titta på en film som avslutning på kvällen och bestämmer att Morgan kan få stanna kvar och se den tillsammans med mig. Samtidigt känner jag mig trött och borde kanske sova, men Morgan menar att jag inte ska ställa så stora krav på mig själv. Att jag bara är människa. Att livet är till för att levas. Att jag ska njuta och inte klanka ner på mig själv. Han klappar mig på axeln och försöker muntra upp mig med att prata om pengarna och berömmelsen som jag kommer att få genom kurserna i mitt nya fräscha företag. Att det i grund och botten är en riktig bra idé. Faktiskt. Kapten Morgan lovar att det nya konceptet kommer att bli viralt. Att fjällmarscherna över de regntunga myrarna kommer att revolutionera synen på ledarskap. Jag måste tro mer på mina idéer. Vi står inför ett paradigmskifte. Jag ska grunda ett utbildningsinstitut med många anställda. Armén kommer att höra av sig. Och när verksamheten förgrenas internationellt är jag förberedd med ett amerikanskt namn. Stoic Academy. Hemsidan ska vara helsvart. Loggan en varg. En enda länk med texten ”anmäl dig”. Och en knapp för byte till engelska. Så jävla bra! Och att ingen jävel har tänkt på det här förut!
Söndag. Har sovit dåligt. Funderar på att sjukskriva mig i morgon. Jag mår risigt och inte blir det bättre av att jag snart måste åka till det där jävla skitjobbet. När jag sätter fötterna på trägolvet känner jag hur kallt det är i hela huset och tänker att jag måste ha glömt att elda innan jag gick och lade mig. Förmodligen har väl krukväxten dött nu och när jag går till kaminen blir jag irriterad över allt fnas som ligger runt vedkorgen. Snart brinner det innanför glasluckan, men det kommer att ta en stund innan det blir varmt. Sätter på mig raggsockor och tjocktröja och ska ringa till Erik. Men behöver äta frukost innan dess. Mår illa. Går till toaletten och spyr. Tvättar mig i ansiktet. Baddar nacken och när jag sträcker på mig, rinner det kalla vattnet ner över ryggen. Det är kladdiga prickar på spegeln efter tandkräm och det ligger damm över toalettstolen och jag ska städa, men jag vill ringa till Erik först. Förresten, varför kan inte han ringa mig någon gång? Det är alltid jag som hör av mig.
Signalerna går fram, men han svarar inte. Han kanske jobbade till sent i går på macken. Han arbetar ju extra där och jag borde ha bättre koll på hans schema. Känner mig usel. Jag är en usel far. En värdelös människa och en pissförebild. Jag hånler då jag tänker på mina utbildningar. Visst, först lanserar jag en naiv ledarskapsutbildning och som om det inte vore nog fortsätter jag att göra mig själv till åtlöje genom att pracka på folk mitt dåliga föräldraskap. Och UNHCR? Jag kommer aldrig att bli volontär där eller någon annanstans. Om de inte vill ha någon jävel som kokar kaffe och springer ärenden. Eller svabbar dass.
Jag sätter mig i soffan och väntar. Det sprakar i kaminen. En halvtimme senare ringer Erik tillbaka. Jag harklar bort min skrovliga röst. Händerna darrar.
– Pappa här!
– Hej… Jag stod i duschen när du ringde.
Hans röst låter dämpad. Jag hör hur pigg jag försöker låta.
– Hur är läget?
Han svarar enstavigt. Därefter undrar han hur jag mår och medan jag säger att det är bra, tänker jag att jag ska fråga om han vill komma och hälsa på nästa helg. Men jag tvekar. När mina föräldrar skilde sig frågade mamma och pappa hela tiden när jag skulle komma hem. Och jag fick bara skuldkänslor. Framför allt jularna var svåra. Jag hörde både mammas och pappas besvikelse över att jag inte tillbringade mer tid med dem. På julafton var jag hos den ene och på juldagen hos den andre. Året efter bytte jag. Sedan kunde jag åka tillbaka till studentrummet. Andas ut. Gå på krogen med kompisarna på annandagen. Festa av mig skammen över att vara en dålig son. Mina föräldrar skilde sig när jag var 21 år, men jag förstod aldrig att jag tog på mig skulden för deras skilsmässa förrän efter 30. Det var väl ungefär i samma veva som jag började hänga regelbundet med Morgan. Han var också i Uppsala. Den där jäveln … Under studenttiden fanns han överallt, hade en självklar plats i gänget och jag såg inga risker. Innerst inne visste man kanske att det var under en begränsad tid, men så här i vuxen ålder är det någonting helt annat. Jag måste skärpa mig.
Jag frågar Erik om studierna och studentlivet och om han har träffat någon tjej. Han svarar undvikande. Han vill inte prata om tjejer, men jag vet inte vad jag ska säga till honom. Jag önskar att han var här oftare, för då vore det lättare att sätta gränser mot Morgan. Erik gillar inte honom. Dum som jag var försökte jag presentera de båda för varandra en gång. Erik hälsade artigt, men det var också allt. Innerst inne är det bra. Erik måste få välja sitt eget umgänge. Han har starkare integritet än jag.
Telefonsamtalet avslutas. Jag skyndar mig att säga ”kram”, men då har han redan tryckt av och därefter sitter jag i soffan och tittar på mina tigande möbler. Ser krukväxten stå för sig själv i köket och matrester på golvet och tänker sedan att jag ska knäskura brädorna eller kanske såpa dem men på vägen till städskåpet bestämmer jag mig för att åka till affären i stället. Eftersom jag bor ute på landet, försöker jag storhandla en gång i veckan. Det är bra att göra det på söndagar. Då ligger en helt ny vecka i pipeline och jag vet att Morgan inte står och dräller på parkeringen som han gör de andra dagarna. Men jag behöver städa också. Och tvätta. Så jag åker inte och handlar. Stannar hemma. Väntar lite med städningen, eftersom jag blir hungrig och beställer hem pizza och medan jag äter ser jag på tv. Först olika serier och sedan en repris av något annat program. Avslutar med en film och när jag därefter går och lägger mig många timmar senare och sedan vaknar och kör taxi hela måndagen, åker jag till affären. Ser Morgan på avstånd och så fort jag kommit ur bilen bjuder jag hem honom till mig. Och det är bara för i kväll, de andra kvällarna ska jag göra andra saker. Läsa en bok, kanske. Eller åka skidor. Bäst att passa på när det finns snö. Jag köpte nya skidor till både Erik och mig för några år sedan, men vi har aldrig använt dem.
Men det blir ingen skidåkning. Trots att jag gärna ville. I stället är Morgan här varje dag efter jobbet. Och kvällarna blir fulla av honom och vi blir ett. På morgnarna har jag ångest och lovar mig själv att vi inte ska ses mer, ett löfte som jag bryter gång på gång vilket får mig att inse att jag är en misslyckad människa, något som Morgan med bestämdhet dementerar. Därför ser jag till att han är här allt oftare. Han får mig att babbla på om mina framtidsfantasier, men på sista tiden har jag slutat även med det. Och Morgan uppmuntrar mig heller inte längre. Han sitter tyst bredvid mig i tv-soffan och när jag går ut i köket, följer han efter som en grå skugga. En mörk silhuett som avtecknar sig på väggen bakom mig.
På måndagen eller om det är tisdagen sjukskriver jag mig igen. Sover dåligt. Mår uselt på dagarna. Ser att krukväxten har vissnat och beställer hem pizza och kinamat. Ibland tänker jag att jag ska bjuda hit Erik, men så länge Morgan bor här så går det inte. Jag borde kasta ut honom, men jag klarar inte av det. Och det gjorde inte min pappa heller. Det var därför mamma lämnade honom. Pappa övergav aldrig Morgan. Sin ende vän med många namn. Sin sluge kapten med lockande flaskpost och dålig andedräkt. Och nu styr han även över mitt liv.
info@opulens.se
*
