Littestraden: ”Grus-Hasse”

Prosa & poesi.
Foto: Pixabay.com

NOVELL. I dag har vi nöjet att publicera en novell av Joakim Muschött. Den fiktive ”Grus-Hasse” är baserad på två outsiders som författaren lärt känna.

Joakim Muschött  kommer från Sala men bor numera i ett gammalt timmerhus på Norra Värmdö och har en son som är nitton år och en särbo. Han är intresserad av relationer mellan människor och jämställdhetsfrågor och tycker om att vara i naturen, att fiska och tälta.

Muschött började skriva som tonåring. Han arbetade som volontär på Mansjouren i Stockholms län samtidigt som han försörjde sig genom att vara målare, restaurangchef, översättare och blev så småningom teaterproducent och ekonom på byggföretag. År 2000 övergav Muschött tanken på att skriva och blev istället ledarskapskonsult. Många år senare tog han upp sitt skrivande igen.  Efter en fackbok om mod (Mera mod!, Roos & Tegnér 2017) kom hans debutroman Turisterna (Lava förlag, 2021) och nästa roman (Femklövern) ligger nu för bedömning hos ett förlag. För tillfället skriver han på en novellsamling.

Vi har nu nöjet att publicera Muschötts novell Grus-Hasse. Personen Hasse är en hopslagning av Muschötts barndomskompis från Sala och en kille han träffade under studenttiden i Uppsala som båda var outsiders. En del saker som han tar upp i novellen har hänt på riktigt men sedan är den tillskruvad.

 CAROLINA THELIN

 

Grus-Hasse

Han kallades Grus-Hasse. Det berodde på att han en gång plockat upp ett tuggummi som någon av mina kompisar spottat ifrån sig på gatan. Vi retade honom för att han inte fick någon veckopeng och medan han bad om att få ett tuggummi av någon av oss andra, satt vi på våra mopeder och blåste stora bubblor så att det smällde. Den gången han plockade upp tuggummit, hade det varit vår och rännstenen fortfarande full av det grus som kommunen spritt över snön som halkskydd. Hasse hade skyndat sig att stoppa tuggummit i mun, men snabbt tagit ut det igen och rensat det från de hårda bitar som hade fastnat i det då det hamnat på gatan.

Han var några år yngre än oss andra. Han hade ingen moped utan fick hålla till godo med sin mammas cykel. Det var också oklart om han överhuvudtaget hade fått någon moppe även om han varit femton. Han och hans lillebrorsas föräldrar hade det tydligen inte så bra ställt. Pappan var borta på jobb i veckorna och på helgerna då han kom hem, gick en hel del av pengarna åt till sprit. Pappan spöade ofta mamman och då Hasse försökte gå emellan, fick han också ordentligt med smörj. En gång hade pappan kastat in mamman i ett element och då Hasse försökt hjälpa henne upp, hade pappan gett honom en sån örfil att han fått nedsatt hörsel på ett öra. Därför fick man upprepa saker till honom hela tiden och det var ganska jobbigt. Jag umgicks med honom ibland, framför allt när mina kompisar var någon annanstans. Då kunde vi åka och fiska eller spela flipper på Club 70 på Salberga sjukhus.

Eftersom Grus-Hasse inte hade någon moped, var det lätt att bli av med honom. Då vi andra gasade på för att åka ut till Lisas och Annikas stall, kunde han inte hänga med trots att han försökte cykla så fort han kunde. Ibland var det någon av kompisarna som lät honom henka med armen, men oftast kom han ut till stallet flera timmar senare. Vi satt inomhus i soffan med armarna runt tjejerna och då vi fick syn på honom, kunde någon säga: ”Nej, nu sticker vi till stan igen.” Och så drog vi.

Grus-Hasse hade ingen tjej. Vi retade honom för det och för att han bara var tretton år. Han hostade hela tiden då han drog halsbloss och hade fula kläder och glasögon som var lagade med tejp. Men han var helt okej som fiskekompis. Då vi var uppe på bryggan i Långforsen och metade abborre, satt jag hela tiden på hans vänstra sida eftersom han hörde så dåligt på det andra örat. Jag bjöd honom på glass och ibland hade han med sig en cigarett som han snott av sin farsa. Den delade vi alltid broderligt på. Han sa att det var schysst av mig att jag lyssnade när han berättade om sin mamma och en gång träffade jag faktiskt henne. Det var när jag hängde med honom hem och fikade. Vi fick saft och hemgjord rulltårta. Hon satt med i köket och frågade hur jag hade det och hur det gick i skolan, trots att hon hade ett blåmärke under ögat. Det var jobbigt att titta på det och jag följde aldrig med Hasse hem igen, även om han ofta frågade. Någon gång var han hemma hos mig också, men min pappa sa till mig efteråt att han tyckte att det var bättre att jag lekte med andra kompisar. Han hade sitt anseende att tänka på och det var inte bra att släppa in misären över tröskeln.

En dag sa Janne att han trodde att Grus-Hasse var bög. Jag blev orolig då jag fick höra det och Janne sa att det förmodligen berodde på att han träffade så många salbergare. Salbergarna var sinnessjuka människor som var inlåsta på mentalsjukhus på grund av att de utfört våldsbrott. Tanken var att de skulle få rehabilitering, men jag tror att människorna som var inspärrade där enbart fick mediciner. Några av dem led av psykoser, medan andra hade frigång. En av dem var Ove. Grus-Hasse brukade tigga pengar av honom. Ove tjänade pengar på Plasten. Dit var alla salbergare tvungna att gå för att göra klädnypor. Annars fick de ingen dagersättning. Tror den låg på 50 spänn på den tiden. Jag tiggde också pengar av Ove. Inte för att jag behövde, utan för att det var spännande. Ove brukade ge mig tio spänn ibland. Det räckte nästan till full tank. Så här i efterhand förstod jag ju att Ove ville ha någonting i utbyte, men det låtsades jag inte om. Antagligen handlade det om sex. Det var därför Janne trodde att Grus-Hasse var bög. Tack och lov hade jag tjej, så därför var det ingen som tvivlade på mig och jag slutade också tvärt att träffa Ove, men med Hasse var bögrisken uppenbar. Han fortsatte att tigga pengar och sa att det berodde på att han inte hade någon veckopeng, men jag tänkte att det kanske bara var bortförklaringar. Vad skulle han med pengar till? Han hade ingen moppe som behövde tankas. Vi var säkra på att han hade sex med Ove på något sätt mot betalning. Själv ville jag inte ens tänka på saken. Jag hade ju umgåtts med honom. Vi hade fiskat ihop och jag hade till och med varit hemma hos honom. Allt blev bara äckligt. Både att han tiggde pengar av Ove och att han kanske fnaskade. Efter det slutade jag att umgås med honom och när han kom cyklande, körde jag ifrån honom på moppen. Så småningom växte vi ifrån varandra och jag hörde bara att det gick halvknackigt för honom i skolan.

Några år senare började jag plugga i Uppsala. Min far hade studerat till jurist där och det var naturligt att jag också gjorde det. Då hade jag inte hört någonting från Hasse på flera år. Därför var det med blandade känslor som jag såg honom dyka upp i Uppsala. Han hade blivit längre, men jag såg direkt att det var han på hans gängliga och långsmala uppsyn. Han hade svart lockigt kort hår som tidigare, men skaffat sig ett par gröna hornbågade glasögon och längs hela överläppen spred sig en fjunig mustasch som förstärkte hans märkliga uppsyn. Det var konstigt att han kom till Uppsala. Hans pappa var svetsare och hans mamma hårfrisörska, men tydligen hade hans mamma peppat honom att klara skolan och ta sig vidare.

Medan jag skulle bli advokat, skulle han bli lärare. Han sa att han tyckte att det var kul att se mig och pratade leende om fisketurerna och om ”dumheterna” som vi hade gjort under uppväxtåren i Sala. Jag fattade inte vad han menade med ”vi”. Det var ju faktiskt han som hade umgåtts mest med salbergarna och inte jag. Han sa också att han var tacksam för den hjälp min pappa hade gett hans mamma i samband med skilsmässan. Nu bodde hon tydligen ensam med hans brorsa i en tvåa på stan. Jag nickade förstående men lyssnade inte så noga, eftersom jag förstod att Hasse förmodligen hade en dold agenda och fikade efter något mer än bara ett samtal. Han gick närmare mig för att han sa att han fortfarande hörde dåligt på ena örat, men jag förstod att det samtidigt var ett sätt för honom att komma mig in på livet. Jag hade förträngt allt om bögar, men åsynen av Hasse återuppväckte tanken på allt vidrigt som fanns i samhället och att killen framför mig ville ligga naken med mig och kladda. Då Hasse berättade att hans salbergakompis Ove var död sedan ett år tillbaka, fick det räcka. Jag sa att jag inte hade tid att prata längre och önskade honom mycket lycka till med läraryrket och hem- och skolasamtalen.

Vid sidan av mina studier arbetade jag som förtroendevald på Västmanlands-Dala nation. Mot betalning förstås. Det var många som gjorde det som ett sätt att engagera sig och ställa upp för sina kamrater. Jag var ansvarig för restaurang, matinköp och anställning av kockar och serveringspersonal. Genom att arbeta på nationens restaurangkvällar och fester kunde den som pluggade dryga ut studielånet lite grann. Det var ett bra sätt för ovana studenter att få arbetslivserfarenhet och dessutom ett utmärkt sätt att knyta kontakter. Det var viktigt för framtida arbetsliv att redan tidigt skapa nätverk och hjälpa varandra så gott man kunde.

En dag hörde Hasse av sig. Han undrade om han kunde få jobba i servisen. Jag sa självklart nej med hänvisning till att det var ett stressigt yrke där man måste kunna kommunicera ordentligt och då svarade han att han hade skaffat sig en hörapparat. Det var i och för sig bra, samtidigt som det kändes besvärligt att utsätta gästerna för handikappade människor. Därför sa jag att alla arbetspass redan var fulla och lade till som extra säkerhet att jag enbart tog in dem som hade erfarenhet. Jag trodde kanske inte att han skulle våga sig på att tafsa på mig eller på någon annan i personalen, men sådana där saker kunde man aldrig riktigt veta. Och jag kände faktiskt ett arbetsgivaransvar. Dessutom hade jag svårt att se den svartlockige och glasögonprydde killen i svarta byxor och vit skjorta. Det klädde inte honom. Han var mer någon som skulle hålla sig i bakgrunden. Och mycket riktigt. Helgen därpå såg jag honom arbeta i grovdisken. Han måste ha fått jobb av den kollega som anställde den typen av personal. Diskare och städare var något som jag inte befattade mig med, men då Hasse glatt hejade på mig när jag kom in i köket, blev jag tvungen att nicka tillbaka. Då och då när jag passerade, kunde jag också höra hur han stod och skämtade med kocken. Jag funderade på om kocken också var bög, men slog bort den tanken som löjlig. Jag hade aldrig ertappat någon av kockarna med att tafsa på varandra och dessutom drog jag mig till minnes att jag faktiskt sett kocken hångla med en tjej en gång. Men för säkerhets skull bestämde jag mig för att byta ut alla kockar.

Många roliga fester och många härliga brudar avlöste varandra. Jag fick fler förtroendeuppdrag och många nya kunskaper. Kort sagt, jag mognade som student. En dag såg jag Hasse jobba i garderoben. Alltså hade kollegan låtit honom avancera. För första gången fick jag se honom i svarta byxor och vit skjorta. Han hade en svart väst på sig också och såg ut som en croupier från nån porrklubb eller någon som rymt från en cirkus. Det var lite stötande och vi var fler med samma uppfattning. Den fula hörapparaten syntes också tydligt.

Jag pratade aldrig själv med honom naturligtvis, men det var mycket intressant med de historier som spreds om honom. Flera andra hade dragit samma slutsats som jag då det gällde hans sexuella läggning. Ingen hade visserligen sett Hasse stå och fingra på någon man, men vi beslöt nu att bilda en informationskedja för att hålla varandra underrättade för att så fort som möjligt få våra misstankar bekräftade.

En annan skum sak var det här med matpaketen. Medan vi andra handlade våra förnödenheter på ICA eller gick på restaurang som vanliga människor, skickade hans mamma honom mat med posten. De kom varannan vecka och kunde innehålla köttfärs, ost, konserver och ibland delikatesser som t.ex. lufttorkad skinka, digestivekex och ankpastej. Det var underligt av flera skäl. Först och främst genom att om en mamma faktiskt gjorde på det sättet med en vuxen man, bromsade hon upp hans väg till självständighet. Det andra var att många av mina barndomskompisar hade sagt att mamman faktiskt var död sedan en tid tillbaka. Misshandlad till döds av pappan. Det tredje var att mamman var alldeles för fattig för att kunna skicka ankpastej. Därför trodde vi att matpaketen i själva verket kom från någon bögkontakt som Hasse hade i Sala. Eller någon annan som han fnaskade med. Ingen av mina kompisar hade någon sån relation till sina mammor och Hasse åkte hem alldeles för ofta för att det enbart skulle vara morsan han hälsade på. Våra misstankar bekräftades av att dem som bodde i samma korridor som Hasse började kalla honom för ”mamsens fjolla”. Men tydligen blev han inte påverkad. Kanske var det så med bögar att de inte brydde sig eller hade kontakt med sina känslor. Hasse smålog bara åt öknamnet och bjöd till och med sina korridorkompisar på godsakerna ibland. Det var också ganska suspekt. Förmodligen hoppades han på att få sex.

En dag fick jag veta att Hasse lurade pengar av gästerna. Det var då han stod i garderoben. På festkvällarna och framför allt gaskerna kunde det komma uppåt åttahundra studenter till nationen. Eftersom många kom samtidigt, fanns det en garderobsdisk som var bortåt tjugo meter lång. I början av kvällen var man alltid flera som jobbade i garderoben, men då den första rusningen hade lagt sig stod Hasse ensam kvar. Att hänga in ytterkläderna kostade tre kronor och nu blev det uppenbart varför Hasse alltid bar sin svarta väst då han jobbade. De två framfickorna var sprängfyllda med femkronor. Då det kom en ny gäst, lät Hasse denne betala avgiften i ena änden av disken, vanligtvis med en tiasedel, varpå han därefter gav tillbaka en femkrona i växel. Två kronor återstod. Då släpade han sig bort till andra änden av disken varunder han hade ställt kassan med småmynten. Sekunderna gick och eftersom många gäster snabbt ville upp till musiken och barerna, struntade de i de två kronorna. Visserligen kan man betrakta detta som dricks, det var ju kanske inte så att Hasse stal pengarna direkt ur gästerna plånböcker, men detta utstuderade sätt att pungslå folk gjorde att Hasse kammade hem mycket mer pengar än den egentliga lönen. En del kallade det drivet och företagsamt och dunkade Hasse i ryggen, medan vi andra såg hur detta sattes i system och även spreds till den övriga personalen. Många andra skaffade sig nu dricks. Visserligen genom att ge god service i barer och vid servering, men det var störande att se hur Hasses illistiga och hagalna behov efter pengar togs efter av andra. Vi var många som befarade att även bögeriet skulle spridas.

Hasse hade flera andra sätt att roffa åt sig. Till exempel då gästerna gått hem och det skulle städas. Alla hjälpte till att städa och det gick fort att få rent i de stora lokalerna när man var många. Bredvid garderoberna låg toaletterna. Det hände att vissa gäster tagit sig några glas för mycket och tyvärr behövde en del av dem vomera. Det kunde hända den bäste. Ofta hann de inte fram till toaletterna utan kräktes i trappan upp till festvåningen, under den eller precis utanför dörren till damrummet. Den medarbetare som ville torka upp en spya kunde tjäna extra pengar. Taxan var femtio kronor för en liten och hundra för en stor. Hasse hittade nästan alla spyor och sedan han fått storleken godkänd av ansvarig chef, svabbade han snabbt upp otrevligheterna från golvet. Flera andra ur personalen lärde sig så småningom var det brukade finnas spyor och det fanns också bartenders bakom öldisken på samma våningsplan, men att konkurrensen ökade om extrapengarna hade ingen betydelse. Hasse var alltid först till varje spya. Visserligen kan man kalla även det drivet och företagsamt om man vill, men jag tyckte bara det var äckligt. Dessutom skulle inte Hasse bli entreprenör eller företagare, han skulle bli lärare i en gymnasieskola. En del började misstänka att skälet till att Hasse hittade så många spyor var det faktum att han själv sprang undan i något hörn och kräktes. Med tanke på alla historier som spreds om honom så kunde det mycket väl vara sant. Det äcklade mig förstås. Inte nog med att han var en tiggarbög som fnaskade med mentalpatienter, han roffade åt sig dricks av gäster och spydde under trappor för att lura sin arbetsgivare på pengar. Det var helt enkelt inte okej.

Dessa avslöjanden gjorde att fler och fler började reta upp sig på honom. Några pratade om att knäcka honom. Bryta ner honom. Få honom att erkänna. Slänga ut honom ur nationen. Det gick några veckor och helgen därpå kom inte Hasse till sitt jobb i garderoben. Kanske hade han blivit sjuk, jag såg i alla fall inte till honom på ett tag. Någon sa sedan att han hade blivit misshandlad av fyra män som hade rånat honom och slängt hans kläder i Fyrisån. Nästa dag fick vi det bekräftat. De hade skrivit ”bög!” i hans panna med en tuschpenna och brutit sönder hans glasögon och han hade fått gå naken hela vägen hem. Det är självklart tråkigt när man får höra om sånt och jag ska inte säga att det var rätt åt honom, samtidigt som det är förståeligt att det kan drabba lögnhalsar som rör sig i fel kretsar, stjäl och provocerar folk.

Om Hasse var grovt kriminell, var det väl för att det låg i hans gener. Han hade ju växt upp i en fattig familj där farsan söp och slogs. Klart sonen tog efter. Hasse borde ju skaffa hjälp innan det var för sent, men inte ens det tycktes han bry sig om. Han verkade bara tänka på sig själv och vi bestämde oss för att markera avsky mot detta ordentligt då det var dags för personalfest. Ledningsgruppen hade föreslagit maskerad och i sann demokratisk anda bestämde vi oss för att inte bjuda in Hasse. Det kändes så himla bra att alla var överens om det utan några diskussioner. Samma sak gällde temat. Alla skulle klä ut sig till grottmänniskor. Så fort det kom upp som idé, ropade alla ja direkt. Vi smorde in oss från topp till tå med lera och bar höftskynken och grova träpåkar och skrek ”ugh!” till varandra. Självklart räknade vi med att få vara ifred från Hasse och hans tafsande, men på något sätt lyckades han få nys om personalfesten i alla fall. Han kom också dit insmord i lera, men att se honom halvnaken blev bara för mycket. Vi stod vid fördrinken och pratade då han kom och kort därpå ropade någon till honom att bögstammen hade möte en trappa upp. Då stannade Hasse till och tittade på oss. Tack och lov behövde ingen säga något mer. Det räckte för att han skulle lämna nationen. Förhoppningsvis gick han hem igen och inte till sina kriminella kontakter nere på stan.

Även om Hasse hade skaffat sig många fiender, var det många som reagerade då de fick höra att han var försvunnen. Hans mamma ringde mig en dag, eftersom han tydligen hade uppgett mig som vän, men då kände jag redan till att han var saknad. Det behövde inte hon ringa till mig och säga. Jag lovade att höra av mig om jag fick veta något, men berättade inte att han förmodligen var mördad, satt i fängelse eller hade tagit självmord. Om man var bög och tungt kriminellt belastad hann väl sanningen ifatt en till slut. Då var det kanske inte så konstigt att man blev skjuten eller valde att ta sitt eget liv.

Men uppenbarligen hade han klarat sig den här gången också. Han var i alla fall inte död. Han hade åkt ner till Afrika eller nåt annat land på något frivilligt biståndsprojekt. Det var gulligt med sådana ideella initiativ och att jobba gratis för främmande människor var väl ett sätt för honom att kompensera för all den falska dricks han tillförskaffat sig här hemma. Mamman hade han tydligen kontaktat någon dag efter ankomsten till tredje världen. Det var något med telefonerna där nere som inte hade fungerade, vilket var skälet till dröjsmålet. Och inte hade han sagt någonting till oss andra heller. Bara dragit.

Efter den fejkade historien om att han skulle ha varit död, började alla låtsas som att han inte existerade. Det var som att en tyst överenskommelse spred sig bland folk. Kollegan som tidigare hade anställt honom i garderoben hade slutat, så då började han ringa oss andra för att få jobb. Men när vi hörde att det var han, slängde vi bara på luren och då han kom på lördagsfikat vände alla bort blicken. Sedan slutade han äntligen komma hit. Ingen visste vart han tog vägen. Jag vet inte vad som hände med honom och ingen annan heller. Kanske blev han mördad av något kriminellt gäng till slut eller så tog han självmord. Jag vet inte. Det viktiga var ändå att vi blev kvitt honom, bögstölderna och de sexuella ofredandena på studentnationen.

En dag ringde telefonen i min bostad och när jag svarade, hörde jag att det var Hasse. Han lät konstig på rösten och bad mig flera gånger att inte lägga på. Sedan berättade han att hans mamma nyligen hade dött, att han knappt hade några pengar till begravningen och att hans bror var arbetslös och inte kunde bidra. För egen del klarade han sig väl, men nu hade hans hörsel blivit så dålig att han behövde en bättre hörapparat. Därför undrade han om han kunde få låna 500 kronor av mig. Fadern var död sedan länge och jag var den ende han kunde ringa, påstod han. Han lät förtvivlad och jag visste inte vad jag skulle göra. Det var självklart hjärtslitande att höra om hans situation, samtidigt som 500 kronor var en stor summa redan på den tiden och det var också oklart var pengarna som han skulle betala tillbaka lånet med skulle komma ifrån. Det kunde heller inte vara mitt problem att ta konsekvenserna av hans dåliga livsbeslut. Alla har ansvar över sitt eget liv och han hade själv skapat sin situation. Det var givetvis också tråkigt att höra om hans mamma, men jag tänkte att det skulle se illa ut om jag hjälpte Hasse på något sätt, nu när vi alla kommit överens om att inte ha med honom att göra. Det skulle helt klart se illa ut. Så jag sa nej och kände mig trygg med beslutet.

Något år senare tog jag examen och då jag suttit ting fick jag jobb i Stockholm som affärsjurist. Jag hade många spännande uppdrag och hjälpte drivna företagare att såväl skatteplanera som att vinna tvister om påstådd penningtvätt. Penningtvätten var rena påhitten förstås. En del av mina klienter hade kanske inte rent mjöl i påsen, men så länge man inte gjorde något olagligt så kunde det väl vara okej. Vi var många som var trötta på staten och de överdrivna skattereglerna. Dessutom var det ju mitt jobb att hjälpa människor och jag fick mycket bra betalt. Pengar var aldrig fel. Mitt signum har alltid varit människors lika värde och jag har alltid tyckt om att ställa upp för andra. Framför allt drivna och företagsamma människor eller de barndomsvänner som gått sida vid sida med mig genom livet.

En kall och blygrå decemberdag efter bankskandalen som medierna blåst upp till helt löjliga proportioner, stötte jag förvånande nog ihop med Hasse i ett gathörn. Han var välklädd och verkade uppriktigt glad över att se mig. Först kände jag faktiskt inte igen honom och jag trodde ju att han satt i isoleringscell eller var ihjälslagen, så att möta honom var som att se en vålnad. Jag hann lägga märke till den moderna hörsnäckan som han hade i örat och bestämde mig resolut för att fortsätta gå, men han måste givetvis stanna till och prata. Då kunde jag inte låtsas att jag inte kände igen honom. Underligt nog gick han arm i arm med en kvinna som han presenterade som sin fru. Han berättade att de hade två barn tillsammans och att han jobbade som studierektor på en bra gymnasieskola, där han tydligen också satt i styrelsen. Jag frågade leende hur mycket pengar han tjänade och han ryckte bara på axlarna och påstod att det var tillräckligt och att han hade det bra i livet, men han ljög nog som vanligt. Han undrade hur det var med mig och jag svarade att det var jättebra. Egentligen var det inte så bra, eftersom jag låg i min andra skilsmässa och även hade förlorat vårdnaden om mitt yngsta barn, men jag ville inte ge Hasse någon skadeglädje. Jag hade även helt nyligen förlorat stora summor på aktiemarknaden, samtidigt som min särbo hotade att lämna mig. Bara för att jag stått och pratat med en kvinna i en bar. Kanske blev det lite mer än bara prata, men jag tyckte inte att det var en sak som Hasse hade med att göra. Kanske snappade han upp någonting om hur det var i alla fall, för han frågade plötsligt om han kunde hjälpa mig på något sätt. Jag blev helt paff. Jag visste inte vad jag skulle säga. Och sedan tänkte jag: Vilken hjälp skulle han kunna ge mig? Jag hade allt advokatstöd man kunde tänka sig. De bästa mäklarna i stan. Tjänade säkert fyra gånger så mycket som han och i hushållet var alla roller upptagna. Dessutom var Hasse kanske fortfarande en förbrytare. Jag ville inte befatta mig med en sån. Grus-Hasse hade alltid varit en tungt kriminell bög som stulit pengar från kollegor och snuskig nog att plocka upp tuggummin som andra spottat ifrån sig på gatan. Och det sa jag rakt ut. Tyckte det var på sin plats att berätta vad jag verkligen tyckte om honom och hans skumraskaffärer och det var också viktigt att hans fru fick höra vem han egentligen var. Kanske skulle hon lämna honom för en riktig man. Men inte ens det verkade knäcka honom. Han nickade bara sakta och förstående mot mig och sa att erbjudandet fanns kvar, om det fanns något han kunde göra för mig. Jag granskade honom för att se om han försökte göra sig lustig över mig och min situation, men trots att jag tittade noga hittade jag inte ett enda spår av hånfullhet i hans ansikte. Bara uppriktighet och välvilja. Och där på den kalla gatan tänkte jag på då vi hade varit barn och suttit tillsammans på bryggan och metat abborre. Nu var vi vuxna. Vi tog avsked och han önskade mig god jul och gott nytt år.

Jag nickade tillbaka och började gå, men stegen kändes plötsligt blytunga. Vintervinden drog fram över trottoarerna och jag måste dra rocken tätare kring kroppen. Jag ville gå, men kunde inte förmå mig att komma i väg. Stod bara kvar där på trottoaren. Det kändes konstigt i magen. Jag tänkte på barndomens fiskestunder då vi ätit glass tillsammans och att jag alltid måste sitta på hans vänstra sida, eftersom han hörde så dåligt på det andra örat. På cigaretten som vi alltid delat broderligt på.

Jag började känna mig dålig. Förmodligen var det något med skaldjuren jag ätit till lunch, men jag förstod också att mötet med Hasse hade förvärrat saken. Det hade varit bättre om jag inte hade träffat på honom alls eller om han hade betett sig illa mot mig. Sagt några elaka saker, anklagat eller hånat mig. Varit taskig så att jag kunde varit taskig tillbaka. I stället fick han mig att känna mig rutten. Och det gjorde mig sorgsen. En sorg som övergick i ilska. Hans beteende gjorde att jag mådde dåligt. Varför gör man så mot en gammal barndomsvän?

Jag vände mig om och såg Hasse och hans så kallade fru gå i väg arm i arm på trottoaren. Inte en enda gång vände han sig om för att se hur det var med mig. Inte ens en sista vänlig blick eller ett sista hej. Jag fick en plötslig lust att springa ifatt honom och ge honom en smäll på käften, men jag ville inte ställa till med en scen där på gatan. Man har ju sitt anseende att tänka på.

 

JOAKIM MUSCHÖTT
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

öga i rymden, DNA, eye in the sky,

En fasansfull film

NOVELL. Idag har vi glädjen att publicera en nyskriven novell av författaren
0 0kr