Littestraden: ”Kristallvagnen”

Prosa & poesi.
Gnistrande slinga
Illustration: Pixabay.com

NOVELL. Idag har vi glädjen att publicera en ny novell av Joakim Muschött.

Joakim Muschött kommer från Sala men bor på Norra Värmdö. Han är intresserad av relationer mellan människor och jämställdhetsfrågor och tycker om att vara i naturen. Muschött började skriva som tonåring men yrkesliv och karriär kom emellan. Många år senare tog han upp sitt skrivande igen.  Efter en fackbok om mod (Mera mod!, Roos & Tegnér 2017) debuterade han som romanförfattare med Turisterna (Lava förlag, 2021). Snart kommer Muschötts kriminalroman Femklövern ut på hans bolag Skifta utveckling AB.

Muschött är tidigare publicerad här i Opulens med novellen Grus-Hasse och nu är vi glada över att presentera ännu en novell. Kristallvagnen är fritt inspirerad av händelserna kring Korpelarörelsen i norra Sverige under 1930-talet. Muschött säger att den kom till efter en mycket stark dröm om en moped och en gäddfiskande kvinna: “Vissa drömmar är starkare än andra. Några försvinner kort efter att man har vaknat, medan andra sitter starkt kvar i kroppen utan att man förstår varför. Så var det med den här”.

CAROLINA THELIN

 

Kristallvagnen

Han behöver verkligen ingen vespa. Det är en onödig lyxartikel och det är viktigt att spara på pengarna, eftersom han blir arbetslös en månad tidigare. Ungefär samtidigt slår hans blonda flickvän Ulla upp förlovningen. Det gör ont och i några veckor tröstar han sig med alkohol, vilket enbart förvärrar saken eftersom han kommer i kontakt med sorgen efter sina döda föräldrar. Han känner sig ensam och oönskad. Nu vill han ha en vespa. De är mycket populära. Han motiverar köpet med att det är en present till honom själv som kompensation för arbetslösheten och den förlorade fästmön. Dessutom tilltalar annonsen i den lokala tidningen hans fåfänga. ”Elegant och tidlöst fortskaffningsmedel med brun skinnklädsel.” Det finns inget foto, endast en symbol föreställande en vespa, men det gör inget. Vespa är latin för geting och han känner att metaforen passar honom.

Eftersom han har gott om tid, går han igenom hela annonssidan. Han ser att annonsen för vespan har samma design som en annan annons. Säljaren till vespan bor tydligen på en bondgård där kurser i hästdressyr för kvinnor arrangeras. Hans sista tvivel på om det är rätt eller inte att i hans läge införskaffa en vespa försvinner då han får för sig att han kanske hittar en hästkvinna där ute i samband med köpet av nämnda motorfordon.

På eftermiddagen kör han i sin Volvo 140 ut till säljaren, vilken finns på en stor jordbruksfastighet några mil utanför centralorten. Han har aldrig varit i trakten tidigare men vet hur man hittar dit. Någonstans i hans huvud ljuder en liten klocka, men då han inte kan tolka signalen och är trött på grubblerier slutar den snart att ringa. I stället tänker han på sin vespa och då han kommer ut på landet börjar han även att fantisera om en vacker kvinna till häst. Hon har på sig svart rock, vita byxor och svarta stövlar. Han gillar inte hästar, men han tycker om bilden av kvinnan och kan därför även glädjas åt hur skönt landskapet är. Det går mot höst och den sista vägen ut till gården kantas av åkerfält och stora träd med rödgula löv.      

Säljaren är en man i 50-årsåldern. En typisk bonde. Blårutig skjorta. Keps. Slitna ljusblåa snickarbyxor. Vespaspekulanten parkerar sin bil mot en lagårdsvägg och låter nycklarna sitta i. Först tänker han ta med sig dem, men konstaterar att han är på en bondgård ute på vischan och vill inte framstå som paranoid. När han kliver ur bilen, närmar sig ett antal lösa hundar med viftande svansar. Han klappar en strävhårig schäfer och tar därefter bonden i hand.

När han får se vespan, blir han aningen fundersam. Fortskaffningsmedlet är möjligen elegant och tidlöst, men det är draperat i brunt skinn som sitter spänt över något slags ståltrådskonstruktion. Ekipaget ser mer eller mindre ut som en gunghäst. Knappt någon plåt är synlig. Högst upp ett märkligt huvud med vita ögon och pupiller av knappar. Handtagen är dess förlängda öron. Hjulen syns knappt och mellan de båda naven är gunghästens trämedar fastsatta. Ett blankt avgasrör framträder, men i stället för pakethållare en märklig svans i brunt läder.

Han vill säga något om vespans design. Men hejdar sig. Bonden pratar entusiastiskt om den unika utformningen, vilken han själv är upphovsman till och som är en illustration över gårdens anrika historia med djuravel som huvudsaklig inkomstkälla. För att inte såra bondens känslor tar han motvilligt en provtur. Fast övertygad om att det inte ska bli någon affär åker han brummandes runt bonden på gårdsplanen som om han var en unghäst på väg att ridas in. Mot sin vilja måste han erkänna att vespan går bra. Den känns skön att sitta på och ljudet för tankarna till ingenjörsvetenskap och finess. Men det är också allt. Några män i liknande kläder som bonden passerar förbi och gör leende tummen upp. Han nickar tillbaka och känner att han rodnar.

Bonden pekar ivrigt med armarna mot en mindre grusväg som löper runt en krök och vidare ut på gårdens ägor. Till höger om kröken syns en brygga och strax bortom den glimmar en sjö. Han styr kosan åt det hållet, fortfarande helt övertygad om att det inte ska bli någon affär. Om han inte var övertygad tidigare, blir han det då han ökar farten. De små hästöronen smattrar mot handtagen och det bruna skinnet fladdrar runt hans ben som en klänning. Han skrattar högt. Inte ens om han fick vespan gratis skulle han köra den. Han skäms som sitter på den.

När han vänder på grusvägen och nästan är framme vid gården igen, ser han att det står någon på bryggan och fiskar. Det är en kvinna med ljust hår. Nästan likadant som hans före detta fästmö Ullas. Bonden kommer gående från andra hållet, varför han stannar nära vattnet och kliver av den bruna gunghästen. Han vill säga att han inte är intresserad av ett köp, men då han ser glädjen i bondens ögon har han inte hjärta att vara avog. Bonden frågar entusiastiskt hur det kändes, varpå han svarar att det var en stark upplevelse och att han behöver fundera över ett eventuellt ägarbyte. Ungefär samtidigt ropar den blonda kvinnan på bryggan att hon har en stor fisk på kroken. De båda männen reagerar och ser att det är bråttom.

– Hjälp till du, så tar jag hand om vespan så länge! säger bonden och kickar i gång motorn och kör i väg mot gårdsplanen.

Han skyndar ut på bryggan och letar efter en håv, men då det inte finns någon inser han att han måste ta upp fisken med händerna. Han har inget emot att göra det och vill dessutom gärna hjälpa till. I ögonvrån ser han plötsligt till sin förvåning hur bonden förevisar vespan för en ny spekulant, samtidigt som den blonda kvinnan blir ännu mer exalterad över den fisk hon kämpar med. Han lägger sig ned på bryggan och efter ytterligare någon sekunds vevande suckar hon tungt.

– Det var ett bottennapp …!

Snart sticker en stor gren upp sina kvistar ovanför ytan. Han påpekar att det var synd och konstaterar samtidigt för sig själv att hon är otroligt vacker. Nästan som Ulla. Hennes blonda hår går till axlarna och hon är klädd i jeans och ljusbrun blus. Han frågar henne vad för slags fisk man kan få i sjön och hon säger att det är mest gädda. Sedan han hjälpt henne att kroka av grenen, kastar hon ut wobblern i vattnet igen och förklarar att hon ofta går hit och fiskar. Ibland får hon gädda. Den brukar de tillaga med pepparrot. Ofta äter de gädda här på gården. Det är bra att man kan ta vara på vad naturen har att ge, säger hon. Precis som med allting de odlar på åkrarna. Han tänker att hon kanske är i 30-årsåldern precis som han själv och noterar till sin glädje att hon inte har någon ring på vänster hand. Sekunden senare ropar kvinnan till på samma sätt som tidigare. Nu är det napp igen. På riktigt den här gången eftersom ett stort plask syns i ytan borta vid vasskanten. Då hon efter lite stretande vevar in fisken till bryggan, lägger han sig ned och lyfter upp den. Det är en fin gädda och väger någonstans kring 2,5 kilo. Hon ler stort med hela ansiktet åt honom och han känner att det blir varmt i bröstet. Innan båda hinner hämta sig från upplevelsen, står bonden där. Han försöker överrösta den till brun gunghäst draperade vespan, som brummande yr förbi på grusvägen med sin nya manlige spekulant.

– Du fick en!

Kvinnan nickar ivrigt och hennes blonda hår fladdrar till vid axlarna.

– Tack och lov fick jag hjälp att plocka upp den.

– Gud vare tack och lov, säger bonden.

Bonden menar nu att de måste få bjuda honom på ångkokt pepparrotsgädda med dillpotatis från egen skörd. Egentligen vill han åka hem, är fundersam kring varför en annan spekulant till vespan är kallad till gården samtidigt som han själv och dessutom ringer den lilla klockan i hans huvud igen. Utöver det har han aldrig varit särskilt förtjust i gädda. Men människornas välvilliga glädje och oförställda gästfrihet gör att han snart sitter i mangårdsbyggnadens vardagsrum med ett glas vitt i handen. Den blonda kvinnans varma leende bidrar till hans beslut. Då han befinner sig ensam i rummet och tittar på inramade gamla fotografier som hänger på väggarna, tänker han att han inte borde dricka vin eftersom han snart ska köra bil, men ett litet glas kan inte göra någon skada. Han hör hur någon slamrar ute i köket och tänker att det är den blonda kvinnan. Han vill gärna fortsätta prata med henne, men stannar kvar i vardagsrummet eftersom bonden visar honom dit och inte till köket. Han reser sig upp och tittar lite närmare på de gamla fotografierna. Allvarliga människor som bär kors runt halsen. Förmodligen husets tidigare generationer.

På gårdsplanen utanför leker barn. Skällande hundar springer fram och tillbaka och kivas. Genom fönstret ser han också några män och kvinnor som går förbi med höräfsor och krattor. Åt andra hållet leds två brunskimrande hästar. Två män passerar med fiskespön i händerna. Han funderar på hur många som kan bo på gården. Han ser bara en stor mangårdsbyggnad, men förutom lagård, lada, djurstallar och maskinhall noterar han även två äldre huslängor. Möjligen något slags bostäder för kursdeltagare och gästarbetare.

Den blonda kvinnan kommer in i vardagsrummet. Samtidigt som hon leende fyller på hans vinglas, meddelar hon att middagen snart är klar. Under tiden vill hon visa honom runt på gården. Hon fyller på hans glas på ett sådant självklart sätt att det känns oförskämt att tacka nej. Han har också svårt att koncentrera sig på vad hon säger, eftersom attraktionen inom honom pockar på allt större utrymme. Då hon vänder sig om, får han upp bilder i sitt huvud där de ligger nakna tillsammans. Vinet skvimpar till i glaset då han följer efter sin guide, varför han för att motverka spill tar en stor klunk.

Ute är det sen eftermiddag och den korta tanken på att han egentligen borde åka hem, försvinner då den blonda kvinnans ljusbruna blus glider ned över axeln och blottlägger ett vitt BH-band, vilket sedan döljs då hon tar på sig en svart jacka. Han följer henne som en skugga runt alla byggnader och lyssnar intresserat på hennes berättelser om människorna och gårdens historia och leverne. Hon säger att de håller kurser i både hästdressyr och hunduppfödning. Att de i stort sett är självförsörjande och att bonden och några till besöker centralorten en gång i månaden och kompletterar med sånt man själv inte kan producera.

Då de är klara med rundturen är det mörkt ute och vinet återigen slut i glaset. Dags för middag. Väl inne i matsalen möts han av ett trettiotal personer i olika åldrar som alla hälsar honom varmt välkommen. Den andre vespaspekulanten har också bjudits till bordet och vid dennes sida står en annan mycket vacker kvinna. En lätt doft av dill och pepparrot anas i rummet och då han sätter sig ned bredvid den blonda kvinnan, känner han hur hungrig han är. Då hans glas fylls på igen, har han invändningar med hänvisning till sin förestående bilfärd varpå bonden säger att han inte ska tänka på den nu, då de ska ha en festmåltid på gården och framför allt inte då den delvis är tack vare honom. Gästen konstaterar att de är många till bords och ser flera gäddor som ligger ångkokta på sina fat. På den vita duken blänker vinflaskor i stearinljusens sken tillsammans med lagrade ostar och rostat bröd. Bonden nickar menande och säger att det nog är lika bra att han tillbringar natten hos dem. Då den blonda kvinnan råkar vidröra hans ben med sitt eget under bordet, accepterar han det vänliga erbjudandet.

Gäddan är godare än väntat. Han låter sig väl smaka och blir serverad mer vin. Han är van att dricka alkohol, men det här vinet har en speciell smak och han börjar känna sig påverkad. Han vill närma sig den blonda kvinnan, men hon har ryggen åt honom och pratar om djurfoder med grannen på sin andra sida. Tvärs över bordet diskuteras skörden av potatis och morötter och han nickar instämmande utan att kunna tillföra några sakkunskaper. Utifrån sina erfarenheter som hantverkare kommenterar han däremot ivrigt den förestående omläggningen av ladans tak, vilket resulterar i många uppskattande genmälen. Det känns mycket bra och han är glad att han stannade på middag. Från sällskapet intill hör han att det talas om det kommande mötet och vilka inköp som bör göras. Han undrar vad det är för ett slags möte, men kanske hör de inte frågan eftersom de enbart nickar vänligt tillbaka och därefter börjar prata om någonting annat. Det slår honom att ingen heller frågar någonting om honom. Inte vem han är eller vad han gör. Ett eventuellt köp av vespan kommer heller inte upp. Han tänker att det kanske handlar om något slags jordbrukarmentalitet och det fokus som folket på gården naturligt har på sitt. Eller så är han inte tillräckligt intressant som människa. Han suckar för sig själv och börjar känna sig trött. Värden ser hur han kväver en gäspning och säger att han redan nu kan visa var sovgemaket är, så kan de komma tillbaka sedan och äta efterrätt. Den blonda kvinnan blinkar leende mot honom och därefter reser sig alla upp och lämnar bordet för att ta frisk luft. Han känner sig mycket yr och efter att han med viss möda lyckas komma på benen, visar bonden med lykta i hand honom över gårdsplanen. Där ute står några av de andra middagsgästerna och blickar upp mot den mörka kvällshimlen. Han reagerar på hur de tittar, som om de söker efter en stjärnbild eller liknande, men han och bonden viker snart runt husknuten och är kort därpå framme vid en av de äldre huslängorna. Bonden öppnar en dörr åt honom och väl inne under tak hamnar gästen raklång i sängen och somnar direkt ovanpå överkastet utan att ta av sig så mycket som en klädtrasa.

Nästa morgon har han mycket ont i huvudet. Han vaknar av en kvinnoröst som ropar ”frukost!”. Rösten kommer ifrån en högtalare som sitter på väggen. Ljudet är så högt att hans kropp spritter till någon sekund i sängen. Huvudet bultar. Han ser att visarna på armbandsuret står på 07.30. Så tidigt brukar han aldrig gå upp på söndagarna. Samtidigt är det bra, eftersom han snabbt kan komma iväg och åka hem. Han skäms och försöker förtränga gårdagens fåfänga förhoppningar om en natt tillsammans med den blonda kvinnan. Både tron på att hon skulle vilja vara med honom och idén om att köpa en vespa är rent löjliga. Han är arbetslös och ensam och känner sig som en idiot.

När han går ut och stänger dörren till sitt natthärbärge, öppnas nästa dörr i huslängan. Ut kliver den andre vespaspekulanten. Mannen ser mycket vissen och hängig ut och stirrar håglöst. Han presenterar sig som Josef och tillsammans börjar de unga männen sakta att förflytta sig mot mangårdsbyggnaden.

Väl framme på gårdsplanen ser han att hans bil är borta. Han tänker att värden förmodligen ställt den på en bättre plats över natten. Egentligen vill han leta efter den, men han är mycket hungrig och behöver något att äta. Inne i matsalen sitter samma sällskap som under gårdagen. Josef och han får sina tidigare platser. Det ställs frågor om nattsömnen och han svarar enstavigt. Skäms lite. Fyller tyst magen med havregrynsgröt, äggsmörgåsar och kaffe. Den svarta drycken är god och het. Välmåendet börjar återvända. Den blonda kvinnan vid hans sida ler vänligt mot honom och han bemöter henne med en artig nick.

På frågan om var hans bil står parkerad ser alla undrande ut. Ingen har rört den. Han blir förbryllad och går ut på gårdsplanen tillsammans med bonden. Några män och kvinnor med kastspön på axeln hälsar på de båda männen då de passerar på sin väg till sjön. De ska fiska gädda. Han nickar åt dem och börjar känna sig mycket orolig. Tillsammans med bonden letar han efter bilen. Då de inte ser den någonstans och ingen av dem som arbetar på gården kan ge besked, undrar han om den kanske är stulen. Den bestörte värden beklagar och säger att ligor härjar i trakten. Bonden tar på sig skulden för det inträffade, men den bestulne bilägaren förklarar att han inte lägger någon till last. Han ska polisanmäla stölden, men inser samtidigt att nycklarna sitter i bilen under vistelsen på gården. Allting kan därmed räknas till hans egen försummelse. Irriterad bestämmer han sig för att be Josef om skjuts hem istället, men denne kommer strax rusande och påstår att hans bil är försvunnen. Värden är fortsatt bestört och hänvisar återigen till de härjande ligorna. Han erbjuder sig att skjutsa de båda männen in till centralorten, om ingen av dem förstås har lust att köpa den till brun gunghäst ombyggda vespan. Ingen av männen är intresserade av ett ägarbyte, vilket Josef tydligt understryker.

Han börjar känna sig mycket trött. Får plötsligt en svajande känsla i benen och behöver hjälp att hålla sig upprätt. Josef däremot känner inte av någon trötthet. Den kommer senare då han till fullo accepterar att hans bil inte längre finns i hans ägo. Båda leds tillbaka till sina tidigare natthärbärgen och bäddas ned med illamående. Senare får han hög feber. Han har en smak av metall i munnen och passas ömsom i frossa och svettningar upp av den blonda kvinnan som baddar hans heta panna med en gulaktig handduk. Höga jämranden hörs genom väggen från Josefs rum.

Upplevelsen framåt är fragmentarisk. Värden kommer med mediciner och han får stundom intrycket av att det är en sjukvårdskunnig människa närvarande. Tydligen har han ådragit sig en ovanlig åkomma som kräver specialvård. I ett töcken av illamående och yrsel lägger någon en bläckpenna i hans hand. Han får senare veta att man tvingats sälja hans bil för att ha råd med läkarvården och de dyra medicinerna och då han ställer sig undrande över sambandet, informeras han om att han behöver vila.

Hans sjukdomsförlopp fortskrider, men efter ytterligare ett par dagar försöker han stå på benen. Efter viss ansträngning lyckas det och med stapplande steg tar han sig ut ur sin stuga. På väg till mangårdsbyggnaden måste han vila flera gånger. Utmattad och svag får han veta att han kommer lagom till mötet, vilket hålls på logen. På darriga ben hjälps han upp för den branta trappan och ser ett stort antal kvinnor och män i olika åldrar sitta i en ring på golvet med knäppta händer i bön. Spritflaskor står på ett bord. Josef stirrar slött på honom och samtidigt som han sjunker ned på en mörkgrön kudde, drar mötet igång.

En man läser religiösa texter ur en bok och församlingen mumlar med slutna ögon till svar. Då mannen är klar säger alla ”Gud vare tack och lov”. Sedan förklarar mannen att det är dags för de rättrogna att visa sig, på det att dessa skola hämtas i vagnen av kristall. De utvalda kan intyga sin äkthet genom först pensling och sedan kamning. Församlingen nickar bifall och små kökspenslar med blåa skaft delas ut. Ett dylikt verktyg ges även till honom, men han känner stor osäkerhet inför hur den ska användas. Sprit konsumeras. Folk börjar ta av sig sina kläder och någon uppmanar honom att göra likadant och ställa sig på knä. Efter några milda upprepningar bifaller han motvilligt önskemålet. Då han vänder sig om på knä, ser han hur en man och en kvinna inleder samlag i ett hörn. Ljummet vatten hälls längs hans ryggslut, vilket rinner ner mellan skinkorna. Han torkas med en handduk och därefter stryks hans synliga könsdelar fram och tillbaka med bakpenseln. Han upplever obehag och ber om något att dricka. Sprit serveras i en plastmugg av någon som sedan analyserar hans reaktioner. Han ser att Josef och många andra får liknande behandling. Spritflaskor skickas runt. Flera par ligger nakna längs väggarna. Därefter är det dags för kamning. Det är hans könshår som ska vårdas. Han ser ingen poäng i detta och vill helst stå över, men finner sig snart i aktiviteten då den förklaras som obligatorisk för de rättrogna som vill följa med. Han ser att de andra deltar i mötet på samma sätt. Utkammade tovor kommenteras med ”Gud vare tack och lov”.

Skymningen infaller och han är fortsatt svag. Då han efter att ha ätit lite kvällsmat hjälps över gårdsplanen till sin säng, passerar han grupper av människor som står i mörkret och förväntansfullt ser upp mot stjärnhimlen. Han undrar vad de tittar efter men orkar inte fråga. Vill inte veta heller. Dagens upplevelser har tagit på honom. Han sjunker ner i sitt nattläger och somnar omgående.

Dagen efter faller den första snön. Han mår aningen bättre, men är fortfarande medtagen. Han har magrat mycket. Efter frukost vill han ge sig av, men ingen har tid att hjälpa honom därifrån. Telefonen uppges också vara trasig, så det går inte att ringa efter någon som kan hämta honom. Han upptäcker även att hans plånbok är borta. Bonden förklarar att han har varit sjuk länge och att hans tillstånd kräver stora resurser från gården. Läkarvården och medicinerna frestar på och detta ersätts på hans egen bekostnad. Därför tvingas man också sälja hans lägenhet. Gården har även tagit delar av egna medel för att hålla honom vid liv. Mat är inte gratis. Det som emellertid är svårast är att han upplevs som skeptisk till mötesverksamheten, vilket oroar många. Det spiller över på bonden som initierat honom i gemenskapen och i framtiden väntar sig denne mer tacksamhet. Ett större mått av beredvillighet efterfrågas. När han känner sig stark nog, kan han hjälpa till med omläggningen av ladans tak. Det kan vara ett lämpligt sätt att kompensera för den resurskrävande konvalescensen som många på gården engagerar sig i. Bonden understryker att endast de rättrogna hämtas i en vagn av kristall. För de andra väntar skärselden.

Han lämnas ensam på gårdsplanen och försöker ta in vad bonden säger. Men det är svårt. Han har nedsatt allmäntillstånd och är fortsatt svag och yr. Dessutom skäms han för den han är. Ensam. Arbetslös. Oönskad. Ingen ekonomi. Och helt klart lättlurad. Den idiotiska förhoppningen om att få den blonda kvinnans kärlek bidrar till självkritiken. Han skäms. Är korkad nog att luras direkt han kommer till gården. En vanlig vespa skulle självklart säljas direkt, men en brun gunghäst är naturligtvis ingen intresserad av. Därför kan den återanvändas många gånger. För sådana som han och Josef. Senare noterar han att även unga kvinnor vårdas i andra hus för svåra sjukdomstillstånd. Troligtvis är det kursdeltagare i hästdressyr eller hunduppfödning.

Dagarna går och han blir sakta starkare. Han orkar hjälpa till med taket en timme varje dag och får därigenom mycket beröm för sina kunskaper. Är sur och trumpen till en början, men allteftersom tiden går och han blir piggare känner han glädje över att han kan bidra. Han deltar i mötena med gårdsfolket och de människor som bor i de andra husen på ägorna. Uppskattas mycket för sitt arbete och den hjälp han ger. Snart är han en självklar del av verksamheten. Han får många nya vänner, vilka i likhet med honom själv känner fruktan för skärselden och tacksamhet över gemenskapen. Detsamma gäller Josef som är duktig på motorer och underhåller traktorer och skördetröskor. Bonden nickar gillande åt framstegen och den blonda kvinnan är allt oftare i hans närhet. En dag ger de sig av och fiskar gädda tillsammans. En skön sommardag har de picknick på en udde i sjön. Någon kväll senare kommer hon till hans rum. Därefter har han det han saknar i livet. En kvinna. Ett arbete. Ett sammanhang.

Något år senare är det han som förevisar vespan, medan en annan vacker kvinna står och fiskar på bryggan. Ingen av spekulanterna är intresserade av ett köp, men gårdens gemenskap utökas med fler personer som efter olika sjukdomstillstånd både bidrar till gårdens inkomster och till verksamheten. Han gör flera försök att få dit sina vänner, men då han berättar var han bor är det knappt någon som vill komma på besök. I stället lyssnar de på de klockor som ringer i deras huvuden. Några av hans närmaste försöker få honom att lämna gården, men han har ingen förståelse för den typen av förslag. Efter en tid tappar han kontakten med sin tidigare värld.

Då mörkret infaller, går han ut på gårdsplanen tillsammans med de andra och blickar förväntansfullt upp mot skyn. Han och de övriga i kretsen av rättrogna vänder sina längtande ansikten mot kvällshimlen och hoppas att de snart ska bli hämtade till paradiset. I en vagn av kristall.

*

JOAKIM MUSCHÖTT
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr