KREATIVITET. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur tristess kan främja kreativiteten och misstag leda till framsteg.
Den stora faran med barns användande av skärmar är att det får dem att slippa något som de hatar.
Att ha tråkigt.
För så fort en ha-tråkigt-period hotar tas skärmen fram. Därefter matas barnens nyfikenhet, krav på uppskattning samt att ständigt ha kul med högoktanigt bränsle. Som finns i en oändlig och evig mängd på nätet. De små hjärnornas produktion av belöningshormon går på högvarv. När den någon gång ändå stängs av uppstår retlighet och ilska. För något givet och väsentligt i livet fattas barnen.
Tristess leder ofta till kreativitet
Är det farligt att ha tråkigt? Eller kan det vara nyttigt och utvecklande? Jag svarar nej på första frågan och ja på den andra.
Därför att ha tråkigt är bland det mest kreativa man kan uppleva. I Niklas Rådströms mästerliga Sommar-program i år, underströk han det många känner till. Nämligen att framstående vetenskapsmän sällan fått sina snilleblixtar – de som lett till genombrott i forskning – vid sitt skrivbord, när de stirrat i tabeller eller under långa möten med power-point-presentationer tillsammans med kolleger.
Snilleblixtarna har i stället kommit när de har diskat, grävt i en trädgårdsrabatt eller matat grannens katt. Förmodligen beror det på att snilleblixtarna uppstår när vi lämnat arbetets rutiner och fått till synes ovidkommande intryck. Sådana som får oss att tänka utanför boxen.
Jag kan intyga samma sak. Mina läsare frågar mig ibland hur jag finner ämnen till krönikor och formuleringar. De föds oftast i den typ av ögonblick som Rådström beskriver. Inte sällan under resor på glest trafikerade landsvägar genom tallskogar. Ibland har jag då stannat för att klottra ned det hela på papper. För annars kan det kristallklara sjunka tillbaka ner i den osorterade mängden tankar i botten av själen. Samma händer i det magiska ögonblicket mellan sömn och vakenhet. Saker som känts som återvändsgränder på kvällen framstår plötsligt i det som kallas förklarad dager.
Min amatörmässiga psykoneurologiska förklaring är att när en stor del av hjärnans högre verksamhet friställs börjar vårt medvetande mer slumpvis leta bland både det ena och andra som finns instoppat i olika delar av vår hjärna. Och plötsligt faller pusselbiten man tidigare inte sett på plats. Men tänk om vi aldrig når dessa ögonblick, om vårt medvetande aldrig får ge sig ut på oplanerade irrfärder i blandningen av skräp och nyttigheter som finns i de grå cellerna? Lär vi oss då någonsin att tänka kreativt?
Behov av innovativa tänkare
En författare, som jag dess värre glömt namnet på, skrev att hon i efterhand fann att riktigt bra stunder i barndomen var då hon stirrade ut genom ett fönster, det regnade och hon inget hade att göra. Föräldrarna var upptagna, inga kompisar var hemma och böckerna hon lånat från biblioteket var urtrista. Då fanns tid att låta hjärnan vandra fritt och därigenom forma, förstå och hitta strategier. Och därmed klara sig bättre i en komplicerad tillvaro som styrdes av konstiga vuxna.
Gudarna ska veta att världen behöver fler som kan släppa loss sina hjärnor och tänka utanför boxen. Med detta kommer ofta eftertanke. Med eftertanke ger man sig tid att titta på historien. Det är den som lär oss förstå samtiden och i viss mån förutspå framtiden. Eftertanke tycks i dag ofta vara en sällsynt konstart i regeringar och militärhögkvarter.
Misstag kan ge goda resultat
Precis som tråkighet kan misstag vara det bästa som hänt. Forskaren Alexander Fleming upptäckte penicillinet efter att hans odlingar av bakterier slagits ut på grund av slarv. Något mögel hade orsakat att organismerna dog. Usch så trist, allt får göras om… fast vänta nu… att bakterierna dött borde väl betyda…
En av världens godaste ostar, Västerbotten-ost, lär ha uppstått efter att mejerskan Ulrika Eleonora Lindström i Burträsk ägnat så mycket tid åt samvaro med en manlig anställd att hennes ostar i ett kritiskt skede av ystningen glömdes bort. Det hela fick räddas med en uppvärmning som gav en speciell smak. Så kärlek och slarv kan leda till man får betalt för gammal ost. Bra betalt dessutom.
Hur bör vi göra?
Någon har sagt att erfarenhet bara är ett annat namn för misslyckanden som lärt oss något. Men att misslyckas är något som vi ständigt försöker skona våra barn ifrån. Inget får gå fel, inget får göra ett barn ledset. Att låta sitt barn vara lite argt, surt och nedslaget är tecknet på dåligt föräldraskap och då drar det egna dåliga samvetet igång.
Fast med brandkårsutryckningar för att ställa allt tillrätta kan vi beröva barnen viktiga pusselbitar i livet. Förståndiga tränare av lagsporter säger att det är mer lärorikt att förlora än att vinna. Allt färre tycks dock hålla med om detta. Och märkligt nog verkar de ofta vara föräldrar som hatar en förlust mest. Inte barnen.
Så hur ska vi komma tillrätta med det? Stänga av routern? Skrota mobilerna? Se till att det alltid regnar? Och att barnens lag ständigt får möta överlägsna motståndare? Det är knappast lösningen. Men vi bör måhända i högre utsträckning låta barnen möta verkligheten på sina egna villkor. Utan skärmar. Med välmenande och engagerade föräldrar i bakgrunden. Inte så mycket i förgrunden att verkligheten skyms. Den fortsätter att finnas. Ingen kan i längden undvika den.
lars.thulin@opulens.se
