Ismusik

Prosa & poesi/Kultur
Collage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

NOVELLVINNARE. På tredje plats i Opulens novelltävling Vinterresa kommer Annika Torstenssons Ismusik. En vemodig historia om ett oväntat möte i vintertid. När berättarjaget, sömnlös av det ständiga mörkret, glider över den svarta isen hör hon svaga toner från en vevgrammofon. Torstensson fångar oss läsare med sin finstämda, sköra prosa. Berättelsen är drömlik men bygger samtidigt på fakta då kompositören som nämns har funnits på riktigt. “Sveriges Mozart” kallades han men dog ung. Grattis Annika!

 

 

Annika Torstensson är skribent, översättare och redaktör. Hon håller just nu på att avsluta en roman och skriver på en novellsamling. Hon översätter främst ungdomsböcker, är redaktör för kriminalromaner och håller workshops i skrivande. Torstensson är utbildad vid Författarskolan i Lund, journalisthögskolan i Göteborg och på Skurups folkhögskola. När hon inte skriver eller läser är hon helst ute och går.

Ismusik

Hon gled över den glatta ytan. Mörkret hade fallit sedan länge men månen målade allt i silver. Snö föll i sidled. Torra lätta flingor yrde, vita virvlar for över den svarta isen. Det hade inte snöat länge och det frusna vattnet låg fortfarande bart i sin blankhet. Men om snöfallet höll i sig skulle isen bli vit och Brunnsviken inte längre vara denna spegel. Förutom vinden var det tyst. Isen skapade ett tillfälligt, okänt land. Lade otillgängliga öar inom räckhåll, fogade samman stadsdelarna.

Det var den 15 december och hon var sömnlös. Det ständiga mörkret gjorde henne rastlös och stängde henne inne men denna kväll var hon räddad av månen som gjorde natt till dag.

Något bröt tystnaden. Svaga toner kom och gick, flöt över isen. Hon gick i ljudets riktning. En hög, klar röst, något slags opera, stycket och rösten uttryckte sorg. Hon fortsatte gå mot musiken tills den blänkande isen övergick i fast mark då hon klev upp på udden där snön redan hade pudrat marken vit. Det blev tyst någon minut, sedan började musiken om. En annan klang nu, en kör. Hon fortsatte att gå, sången ökade gradvis i styrka. Genom kala trädstammar skymtade hon en hög sten och vid foten av den: en människa, en man. En svart siluett mot det vita, mitt i musiken. Hon tog några steg framåt. Ville ge sig till känna men samtidigt inte bryta magin. Stenen var hög, omgärdad av kedjor. Någon slags minnesmärke. Bredvid mannen stod en vevgrammofon. Dess röda sammetsfoder lyste i skenet från en fackla som stod bredvid.

O Traurigkeit, o Hertzeleid … lät det ur lådan och den sorgsna sången överröstade hennes steg. Mannens ansikte var riktat utåt, mot isen; han såg henne inte. Hon ville vända, bevara det blanka, men kunde inte hejda sig. Musikens dragningskraft var för stark.

”Hej!”
Han for upp. ”Gode gud, en människa. Så du skräms!”
”Förlåt, jag hörde musiken”.
”Är du också här för att besöka graven?”
Hon skakade på huvudet, tittade på den höga stenen.
”Nej, jag visste inte att den fanns. Vems är det?”
”Kompositören Joseph Martin Kraus.”
Hon gick ett steg närmre stenen och läste på textplattan:

Här det jordiska af Kraus
Det himmelska lefver i hans toner

”Vackert, är det hans musik vi lyssnar på?”
”Ja. Han dog för 226 år sedan. Om isen ligger kommer jag alltid hit på hans dödsdag.”

Stråkar svepte genom natten, den tyska rösten sjöng. De stod stilla och tittade på varandra. Mannen bar en fotsid rock och en pälsmössa med öronlappar. Han var gammal och hans blå ögon lyste.

”Han blev bara 36 år. Hans vänner bar kistan över isen. I fackelsken. Kan du se det framför dig, denna sorgliga parad?”

Requiemet gick in i ett dramatiskt skede. Hon tittade ut över den svarta isen, nu lätt pudrad. Unga män, klädda i opraktiska, tunga rockar. Kistan på axlarna. Omgivna av andra män som lyste deras väg. De ville känna tyngden av kamraten, kunde inte förmå sig att placera honom på den hala ytan. Bar honom därför själva över en bottenfrusen Brunnsvik. Fackelskenet fladdrade i vinden. Kistan kändes tyngre och tyngre.

”Ja, jag ser dom.”
De stod en stund i tystnad.
”Du ser tankfull ut”, sa han, lade sin hand mot hennes arm. Värmen från hans ullvante spred sig genom hennes kropp.
”Vad dog han av?” frågade hon.
”Sotdöden. Tänk dig, bara 36 år. Men det var andra tider förstås. Dom levde kort och intensivt. Nu lever vi långt och händelselöst.”

Musiken hade tystnat. Han reste sig för att byta skiva. Vevade metodiskt och långsamt men samtidigt kraftfullt och satte sen ner pickupen. En tysk sopran sjöng en sentimental, högstämd melodi.

”Ja, mitt liv är nog ganska händelselöst. Är ditt?” frågade hon. Han tittade på henne med sina onaturligt blå ögon.

”Ja, men jag ska snart dö och jag vill leva. Leva mer. Önskar att jag hade levt mer. Förstår du?”

Hon nickade fast hon inte visste om hon förstod. Hon tyckte att han sprakade av liv, ville säga att inte kunde stämma att han snart skulle dö. Hon sa ingenting.

”Der Abschied heter den här sången. Kraus skrev den till en vän han aldrig mer skulle se. Ska vi dricka till hans minne?” Han tog fram en fickplunta i tenn.

”Vi kan inte skåla tyvärr, har inga glas, men ta en klunk!”

Den kärva whiskysmaken fyllde munnen, brände i halsen. Värmen spred sig i hennes kropp. De skickade pluntan mellan sig medan sopranen sjöng. De stod tysta bredvid varandra tills sången klingat ut och flaskan var tom.

”Vilken vacker natt”, sa han och vände sig mot henne, log. Nu var hans ögon svartblå, blänkte som isen när den första morgonsolen träffar den. Han satte sig ner på en filt han lagt på minnesmärkets fot. Hon såg att det stod en kälke bredvid, en äldre med medar.

”Sätt dig en stund!”
”Tack, men jag ska röra mig hemåt.”

Hon vinkade farväl och gled iväg över isen. Månen lyste hennes väg, snön fortsatte att falla och musiken tonade sakta bort tills det blev alldeles tyst. Då ökade hon takten; gick snabbt hemåt genom Hagaparken, passerade sedan Wennergrens center där det lyste i några fönster. Hon brukade fantisera om forskarna som bodde där. Om hur de satt i sina kuber och arbetade på geniala idéer. Sämre dagar såg hon framför sig hur de satt och onanerade framför stora, hudfärgade datorskärmar, eller låg i en 80-talsblommig soffa och tittade upp i taket. Hon svängde ut på Sveavägen och gick gatan ner. Trottoaren täcktes av ett fint lager snö, orörd, otrampad; hennes var de enda avtryck som fanns.

Våren var ljusgrön och vit och doftande när hon såg honom igen. Han satt på en bänk i Bergianska trädgården, framför det gamla orangeriet. Hon kände igen honom direkt och gick dit. Först tittade de blå ögonen undrade på henne men strax bröt något igenom.

”Isen, Kraus födelsedag– det är du!” Hon log och nickade.
”Hur har du det?” frågade hon.
”Sätt dig, sätt dig! Hur kan det vara annat än bra när världen är så här vacker?” sa han.

Hon satte sig. Utan de tunga ytterkläderna syntes det hur tunn han var, hur liten på jorden.

”Finaste tiden på året”, sa hon och log, förvånades över hur glad hon blev av att se honom. Han lade sin smala hand på hennes.

”Du ser ut att må bra.”
”Du också.”
”Har du lyssnat på Kraus?”
Hon nickade. ”Ja, så otroligt mycket han skrivit!”
”Enormt produktiv. Enormt. Allt är inte lika bra men jag tycker han är inspirerande. Vad tycker du?”
”Fint, särskilt c-moll-symfonin. Så synd att han inte fick leva längre. Han hade säkert blivit fantastisk.”
”Kanske, eller så hade han stagnerat, tappat intensiteten. Titta på körsbärsträden – hur kan vitt vara så lysande? Ska vi gå dit bort?”

Det gick erbarmligt sakta med korta, mödosamma steg. Han hade en käpp med en krycka i silver, allt var elegant med honom, tänkte hon. Utan att vara överdrivet. Han bar en blå skepparkavaj, mjuka yllebyxor och ganska kraftiga bruna skor. Elegansen var ledig, inte tillgjord. Steg efter steg närmade de sig. Det kändes nästan som en meditation, själva gåendet. Blommorna lyste vita, bina surrade, gruset knastrade under deras sulor. När de var framme vid raden av fruktträd stannade han.

”Kan du bryta av en kvist till mig?” Hon tvekade men gjorde som han bett henne. Han höll den varsamt, vände och vred på den. Förde den till näsan och luktade på den. Hon tänkte att om någon såg dem skulle de komma fram och säga till. Hon hatade att bli tillsagd, klarade det inte. Hur ofta hindrade det henne från att göra det hon hade lust med? Säkert flera gånger om dagen. Han stoppade kvisten i fickan, det såg skojigt ut där den stack upp. Vita blommor fastnade på den blå ullen. Han tog hennes hand:

”Du förstår när man gör något för sista gången får det en särskild betydelse. Det blir starkt, allt. Jag vet inte hur jag ska förklara. Viktigt. Det är kanske det jag vill säga. Allt och inget är lika viktigt. Kom ihåg det.”

Hon läste dödsannonsen för tredje gången. Ord för ord läste hon den. Hon tyckte om versen, av Pär Lagerkvist:

Så hårt
spänns ingen båge
som Livets båge spänns
och när den en gång brister
har allting nått sin gräns.

Begravningen hade ägt rum i kretsen av de närmaste, stod det. Hon läste versen än en gång innan hon släppte tidningen på köksbordet, reste sig och ställde sig för att titta ut över Sveavägen. Skymningen hade fallit och snart skulle gatljusen tändas. Svepa in stan i det varma, gula ljus som invaggar människorna i en känsla av säkerhet. Ett ljus som gav kvällshimlen en alldeles speciell blå färg, faktiskt inte olik hans ögonfärg. Allting hade nått sin gräns. Bara två gånger hade hon träffat honom. Självklart tillhörde hon inte de närmaste. De hade inte ens varit bekanta.

Hon klev ut på balkongen och tittade ut över staden som sakta målades i blått. Taken var renspolade av eftermiddagens regn, människor skyndade hem efter dagens värv och försökte undvika att skvättas ner av de röda bussarna och dyra bilarna som körde förbi. Det konstanta suset ökade i intensitet vid den här tiden på dagen. Rusningstid. Allt är lika viktigt.

ANNIKA TORSTENSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Slender

PROSA. I dag har vi nöjet att presentera en drömsk novell av