Cyklop, satellit – Del 1

Prosa & poesi.
Collage: C Altgård / Opulens.

PROSALYRIK. Prosadiktsviten Cyklop, satellit av Anna Roosvall är en betraktelse över havs- och klimatförändringar samt hur och vad vi ser eller inte ser. Nu under påskveckan publicerar vi den i tre delar.

Anna Roosvall är professor i medie- och kommunikationsvetenskap och har varit inblandad i akademiskt-konstnärliga samarbeten kring klimatet (Antroposcen på Dramaten) såväl som kring poesi (Upprorets poet på Riksteatern). Den artivism Roosvall stött på i sin forskning om klimataktivism har varit inspirerande för det personliga engagemanget kring samarbete/integration av akademi och konstformer. Förutom egen forskning om medier och klimaträttvisa kommer Roosvall i år ut med en bok om svensk kulturjournalistik i samarbete med kollegorna Kristina Riegert och Andreas Widholm. Under de senaste åren har hon skrivit essäer i magasin som Dagens Arena och Feministiskt Perspektiv och skönlitterärt, bland annat tre diktsviter som relaterar till seende, (o)synlighet och bilder.

Prosadiktsviten Cyklop, satellit är en betraktelse över hav och klimatförändringar samt hur och vad vi ser eller inte ser, hur vi förstår världen och var vi befinner oss i den. Den franske marinofficeren, regissören och oceanografen Jacques Cousteaus filmer spelar också en roll här, liksom en fascination för livet i haven och hur allting hänger ihop över tid och rum.

Sviten består av nio prosadikter indelade i tre sektioner: Genom cyklopen, Mediebilder och Från satelliten som vi har glädjen över att få publicera i Opulens. Detta gör vi under tre dagar nu under påskveckan. Idag kommer den första delen – Genom cyklopen.

CAROLINA THELIN

GENOM CYKLOPEN

Gränser. I flytande form

Tättslutande är cyklopen, håller undan, skyddar, utgör barriär mellan ögonens och havets vatten — en buffertzon, en rågång, en gräns — underlättar mötet mellan hav och öga, mellan havsväxt och öga, mellan havsvarelse och öga.

Gör havet, dess flora och fauna, tydligt för ögat.

Så kan jag svepa fram, som en enögd jätte med Jacques Cousteaus dykare mellan muränor och stim av fjärilsfisk, över skogar av sjöpennor och älghornskoraller, med mina grodfötter och min grodmansdräkt, insupande luft under ytan genom min sinnrika aqualunga,
– uppfunnen av Monsieur Cousteau själv.

Djur eller människa? Landdjur eller amfibie? Groddjur eller fisk?
Gränser understryks och flyter ihop, förtydligas och grumlas.

Där vajar en sjöpung, följer vattnets rörelser, dansar men är förankrad i botten, immobiliserad. Efter en kort ungdomstid som friflytare har den ätit upp sin hjärna för att spara energi, rotat sig i revet, och poserar nu som växt, – men den rymmer inälvor, som den hastigt kastar ur sig när mina grodmansfingrar sluter sig om dess kropp.

Om två veckor har den utvecklat nya organ, har den återställt sig själv.
Ett djur under växtmantel, ett manteldjur.

Korallerna har också slagit rot i revet, ser ut som örter, broccoli, ormbunkar, svampar, träd, – inte djur. Är djur, koralldjur, en art av nässeldjurens stam, förut klassade som blomdjur och än idag benämnda anthozoa, av anthos, blomma, och zoon, djur.

De sträcker sina djurfingrar mot min cyklop, söker bryta barriären och tränga sig in, binder fast sina blomfötter, blomrötter, i revet och ropar:
”Vi är bebodda och beroende av alger, som själva trotsar växt- och djurklassifikation”.

Mina grodfötter driver mig fram till revets kant, till dess gräns mot djupet, – skarp, plötslig, svindlande.
Jag lossar cyklopen, flyttar upp den i pannan, låter till sist havets vatten möta ögats, grumlar medvetet min blick, så att inte åsynen av bråddjupet ska få mig att dra efter andan så hårt att min vattenlunga exploderar.

 

Skelettkolonnerna. Än så länge

Jacques Cousteau sitter på Calypsos däck i vattnen utanför Jamaica, iklädd svart våtdräkt med gula ränder, – håret fuktigt, slickat mot hjässan. Den röda mössan saknas.
Han har nyss kommit upp ur havet och skissar med vit tavelkrita på grön presenning en bild av hur revet han och besättningen just bedykt och beforskat tycks vila på höga pelare av döda koraller, av lager på lager av reliker från forntid på forntid, – hur dess grund är genombruten av vatten, av gångar och grottor, vindlande mörka tunnlar och skrymslen, mellan kolonnerna av korallskelett.

Revet är fragilt, men pelarna är starka.
Livet är sårbart, döden stabil.
Samtidigt: det levande och det döda så tätt sammanflätat så att livet kan låna en känsla av pålitlighet och varaktighet av döden.

Korallerna som slagit rot i sina förfäders skelett föder, inte gränsle, men likväl över en grav, – och det är nästan ofattbart lyckosamt. Ty dagen glänser inte alls bara till ett ögonblick, för att sedan övergå i natt. Den lyser i eon på eon, färgad i ljusrött och orange av korallernas inneboende alger, så länge den får vara ifred. I fred. Inte heller är natten dagens mor, men väl dess mormors mor och alla hennes mormorsmödrar, intrasslade i varandra, vilande på varandra, i de mäktiga skelettkolonnerna.

Än så länge bildas på samma sätt en kedja av dagar i revet.
Än så länge har inte en ny natt fötts.
Än så länge är det dag i revet.
Och allt är allt. Om det tillåts vara allt.

 

Varelserna. Inuti, utanför cyklopen

Hjärnkorallerna — underliga varelser — ser ut som insidan av min skalle när jag feberdrömmer, men har antagit brungrå färg och slagit ner sina bopålar i revet. Har flyttat ut ur drömmarna, där mina ögon stirrat in i mitt huvud, drömmarna där mina fingrar slunkit in genom öronen och tvångsmässigt rört vid de märkligt mjuka grisrosa hjärntarmarnas kullar,
– som fingertoppar själva, men täckta av ett tunt lager ljusa hårstrån.

Genom cyklopen växer vattenhjärnorna, – ser ut att vara större och närmare än de är. Jag simmar försiktigt, vill inte råka vidröra dem och åter frammana syn- och känselminnen från svettnätterna. Ryser ändå i det ljumna vattnet och sveper med blicken över revet.

Alger växer inuti korallerna, lever i symbios med dem, skänker dem näring och vacker färg, – skyddas samtidigt själva av sina korallboningar. Och clownfisken lever i havsanemonen, drar med sig föda in bland de tentakler som värnar den, – är den enda fisk som är immun mot anemonkorallens gift.

En av Cousteaus dykare demonstrerar: placerar en annan liten fisk i havsanemonens mitt.
Den omsluts av blomdjurets kronblad, trasslas in och hålls fast. Befrias av dykaren i allra sista stund. Vinglar iväg.
Voice-over, mullrig mansröst: ”I korallrevet är det en dödsdom att agera onormalt”.
Vingelfisken slukas av större, icke vinglig, normalfisk.

Den hade behövt ett stim som skydd mot angrepp, – en flock, en skola. Den hade behövt para ihop sig med sina likar eller, som clownfisken, med olikar som inte är livsfarliga för den.

Vi kan leva parasitiskt, kommensalistiskt, mutualistiskt.
Det finns så många symbioser.
Det finns så många varelser.

På natten ser vi droppformade små bläckfiskar med ögon som liknar våra, Cousteaus dykare och jag. Fast de storögda blötdjurens synorgan kan riktas åt två håll samtidigt. Och de strålar i mörkret. Ögonen. Djuren.

Vi följer de självlysande varelserna, flyter med strömmen, singlar sakta nedåt mitt ibland dem, försöker möta alla deras blickar.
Försöker rikta våra egna blickar åt två håll samtidigt, som bläckfiskarna, inåt, i våra egna grisrosa skallar, och utåt, mot hjärnkorallerna, de andra varelserna och hela revet.

Det finns så många symbioser.
Det finns så många varelser.
Inuti, utanför hjärntarmarna.
Inuti, utanför cyklopen.

ANNA ROOSVALL
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Prosa: Kransen

BARNPERSPEKTIV. Idag har vi glädjen att presentera en novell där Ester Svensson
0 0kr