NYA TIDER. Protestdatumet mot löntagarfonder har blivit kanelbullens dag. Under 4 oktober mullrar inte längre några näringslivspampar om socialism annat än för att skydda sina vinster i välfärden, en fråga som hamnat ute i marginalen trots att folkflertalet ogillar att skattepengar blir aktiebolagspengar, skriver Erik Cardelús.
Så blev det återigen dags för Kanelbullens dag. Denna välannonserade högtidsdag som årligen infaller den 4 oktober, dagen som tidigare användes för att protestera mot löntagarfonder, dagen som kallades den svenska högerns högtidsdag, ett blått första maj. Ingen annan dag har mobiliserat så många borgerliga demonstranter någonsin i Sverige.
Den första och största demonstrationen ägde rum 1983 i centrala Stockholm. Som vanligt varierade bedömningen av antalet demonstranter. Siffran varierade mellan 25 000 och 100 000, beroende på om det var motståndarlaget eller arrangörerna som uttalade sig.
Men då var då, och nu är nu. Tiderna förändras. Ytterst få tänker på löntagarfonderna idag, S-reformen som successivt urvattnades och sedan revs upp av regeringen Bildt under tidigt 90-tal. Någon kanske ändå minns de där blågula dekalerna som satt på huvudstadens finare bilar och människor, men även på hantverkares slitna åk. På tv mullrade näringslivspampar på om att vi var på väg mot socialism och sovjetiskt förtryck, om vi inte satte ner dyrskon.
Numera mullrar inga näringslivspampar på om socialism, annat än för att skydda sina vinster i välfärden, en fråga som hamnat ute i marginalen trots att folkflertalet ogillar att skattepengar blir aktiebolagspengar. Här behövs ingen 4 oktober för att freda egenintressen. Det räcker med välsmort lobbyarbete och allianser över blockgränserna – inte sällan ledda av avhoppade rödgröna politiker som fått flotta jobb som PR-konsulter och ogenerat bytt ideologisk kappa.
Men då var då, och nu är nu. Tiderna förändras, som sagt. Med de senaste decenniernas boomande bolagsvinster, sänkta kapital- och förmögenhetsskatter och ypperliga möjligheter att klippa loss på kapital, behövs ingen 4 oktober.
För med den nyliberala framryckningen och New Labours omdirigering, har den politiska mittfåran blivit en annan. Om det ens finns en mittfåra, nu när de flesta partier trängs i mitten och medietränat utmålar sig själva som effektiva och förnuftiga, snarare än ideologiska och fokuserade på att föra en viss politik, med vissa tydliga vägval och åsikter.
Men då var då, och nu är nu. Tiderna förändras. Idag finns fler proffspolitiker, PR-konsulter och spinn-doktorer än då. Men också fler människor som vänder partipolitiken ryggen. Och dessutom finns sociala medier där det PR-spinns, glammas och hånas om vartannat.
Men varför deppa? Bättre att bita i kanelbullen, på dagen som för övrigt lobbats fram av självaste bageribranschen. Kanske bör vi även minnas oredan förra hösten då det glunkades om fikademokrati efter talman Andreas Norléns ständiga fikarep med regeringsbildande prat. Så har vi de senaste årens desperata diskussion om svenska värderingar; för nog kan vi allt enas om något. Att tiderna går och den svenska kanelbullen består – tills vidare i alla fall.
info@opulens.se
