Sveriges moralpoliser

Krönikor/Samhälle
”Svensk moralpolis.” Collage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

KVARLEVA. Det kanske är svårt att idag tänka sig att det verkligen rådde könsapartheid i Sverige för ett århundrade sedan. Men det är värt att komma ihåg att människosynen som motiverade den behandlingen av kvinnor alltså lever kvar i en del vrår i dagens samhälle, skriver Nathan Hamelberg.

 

 

Medan debatten om vem som egentligen daltar med IS-terrorister dånade som värst kunde den lyhörde följa en annan historia där sådant som gränser, medborgarskap och sexslaveri är centrala inslag. Den 20 februari publicerade Dagens Nyheter en granskning av hur svensk gränspolis jagar prostituerade från utomeuropeiska länder. Istället för att fokusera på sexköparna — som begår en i Sverige kriminaliserad handling — så koncentrerar sig gränspolisen på att ”få bort varan”. Utöver att precis som torskarna och människohandlarna se traffickingoffer som varor så delar de människo- och kvinnosyn med religiösa moralpoliser som menar att det är kvinnor som förleder män i synd, medan männen inte kan hållas ansvariga för sina egna handlingar. Den här synen går stick i stäv med hur andra aktörer från civilsamhälle och stat bekämpar trafficking. Därtill är denna inställning som hämtad från hur prostitutionen ”reglerades” vid tiden före införandet av kvinnlig rösträtt.

I såväl boken Offentliga kvinnor: prostitution i Sverige 1812 – 1918 som antologin Kvinnor på gränsen till medborgarskap beskriver ekonomihistorikern Yvonne Svanström hur polisen med förevändning av att bekämpa syfilisepidemin slog ner på de prostituerade (men inte på sexköparna). På samma sätt som alla som på något vis haft vad polisen sett som ”osvenskt utseende” övervakats av ordningsmakten — inom ramen för den inre gränskontrollen och Reva-projektet — i dagens samhälle övervakade dåtidens polis alla kvinnor som rörde sig i det offentliga utan att ha uppenbara ”legitima” ärenden. Det kanske är svårt att idag tänka sig att det verkligen rådde könsapartheid i Sverige för ett århundrade sedan. Men det är värt att komma ihåg att människosynen som motiverade den behandlingen av kvinnor alltså lever kvar i en del vrår i dagens samhälle.

Jag är ingen anhängare av indragna medborgarskap. Men det är svårt att inte fascineras av det faktum att indraget medborgarskap kommer upp som förslag när det gäller människor som vi kan se som de andra (IS-anhängare), som tvingat kvinnor till sexslaveri, och att förslagsgivarna inte tillämpar samma synsätt på de personer som möjliggör sexslaveri i Sverige. Om vi hade börjat laborera med indragna medborgarskap som redskap mot kriminalitet kan man undra om de sexköpare som reser utomlands för att utnyttja barn skulle ha medborgarskapet kvar.

Hur mycket tanken än lockar är indragna medborgarskap en livsfarlig väg att gå. När väl den anden är släppt ur flaskan kommer det inte finnas någon hejd på vad som kan tas upp som skäl för att ta ifrån människor rättigheter.

Men det finns något med gränser som vi behöver tänka på — vad möjliggör de och vad försvårar de? Gränser är inte vår vän i kampen mot sexslaveriet, eller rättare sagt: om vi ger dessa människor som fastnat här på grund av trafficking papper som ger dem rätt att vistas i vårt land, ja då kommer de att kunna ta sig ur sexslaveriet. I Sverige borde detta att ha utsatts för exploatering i traffickingindustri vara ett asylgrundande skäl.  Varför då? Jo, eftersom de kriminella nätverk som exploaterar så klart finns kvar i de länder gränspolisen kastar ut kvinnorna till. Om det är svenskar som exploaterat människor så är det Sverige som ska ge de exploaterade skydd.

NATHAN HAMELBERG

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Nathan Hamelberg är skribent med förflutet som krönikör på Arbetaren, Fria Tidningar och ETC såväl som essäist på Ottar, Kom Ut!, Tecknaren, Fronesis och Ord & Bild. Till vardags verksam med våldsförebyggande arbete i Stockholm.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen