OMVÄRDERING. Det blir precis som i 1984! Jo, jag har också sagt och skrivit det vid åtskilliga tillfällen, inte minst när statens massövervakning varit på tapeten.Och det är väl bra med ett klassiskt litterärt verk som varnar för den totalitära staten och ett samhälle där lydnad och lojalitet ersatt eget tänkande. Sedan en sommar för några år sedan refererar jag dock inte lika ofta till George Orwells 1984. Det var då jag faktiskt läste den. En medioker bok, om sanningen ska fram.
Ska vi börja med relationen mellan Winston och Julia? En skildring som åtminstone fram till Stieg Larsson kan vara litteraturens sämst dolda manliga fyrtioårskris (Spoilervarning!). Grå och sjuklig manlig byråkrat, 39, lever upp och blir frisk och pigg av att träffa en 26-årig attraktiv kvinna för kravlöst sex. En kvinna som fallit för honom för att hon sett på honom att han inte är som alla andra, något han nog knappt kunde gissa om sig själv dessförinnan (och hon är förstås helt olik hans tidigare hustru som inte alls förstod honom).
Taxichaufförer har skrivit trovärdigare om sina fantasier i ”läsarnas sexspalt”. Hade Winston levt idag hade han garanterat tackat ja till vänförfrågningar i sociala medier från lättklädda östeuropeiskor. De kan ju ha sett något unikt hos just honom.
Sedan bjuds läsaren in att se igenom Storebrors propaganda, genom en vidöppen dörr. Lögnerna är stora och uppenbara (vilket de förvisso ofta är i totalitära samhällen). Lika uppenbara är tankarna i Winstons oppositionella inre värld. Självklara plattityder, men uttalade som om de vore kontroversiella: ”Till framtiden eller det förflutna, till en tid då tanken är fri, då människor är olika och inte lever ensamma – till en tid då sanningen finns och det som är gjort inte kan göras ogjort”.
Precis alla kan nicka bifall och känna sig djupsinniga. Särskilt som de formulerade plattityderna dessutom är tillräckligt vaga och breda för att läsaren ska kunna stoppa in i stort sett vilken som helst av sina egna förutbestämda slutsatser och känna att den bekräftas av författaren. En försåtlig egomassage för den kategori läsare som hellre blir intellektuellt bekräftade än intellektuellt utmanade.
När de kommit en bit in i boken har massagen förmodligen varit så avslappnande att läsaren dåsigt accepterar vad Winston är beredd att göra. Stärkt av sin nyfunna kärlek vill han nämligen bli rebell och göra revolution. Han litar därför blint på en skön snubbe vars blick han mött och som säger att han är en del av motståndsrörelsen. Winston förklarar sig redo att:
Begå självmord
Begå sabotage som dödar hundratals oskyldiga.
Om saken kräver det (det vill säga på order av överordnad och utan att ifrågasätta det) kasta svavelsyra i ansiktet på ett barn.
Orwells 1984 innehåller alltså ren, oförfalskad terrorpropaganda. Allt våld, allt blod och all grymhet är legitimt i kampen mot det man finner outhärdligt. Villkorslös lydnad och beredvillighet att offra liv, eget och andras, är medlet. Så ska förnuftet, kryddat med rikliga delar nostalgisk längtan till en svunnen storhetstid, en dag återupprättas.
Detta blir dock aldrig mer än en blodig fantasi. Boken slutar istället med alla socialistapologeters favoritgrepp för att separera vad de hävdar är en vacker tanke från dess mordiska praktik. De villiga mördarna grips och torteras och kan därmed i de godtrognas ögon tjäna som martyrer för sitt orealiserade ideal.
Att döma av bokens ihållande popularitet är de förskräckande många.
mattias.svensson@opulens.se
