Littestraden: Novell av Ingvar Hellsing Lundqvist

NOVELL. I denna veckas utgåva av Littestraden presenterar vi en aktuell och dystopisk novell av Ingvar Hellsing Lundqvist.

Ingvar Hellsing Lundqvist är numera pensionerad gymnasielärare. Han har tidigare publicerats i olika sammanhang, bland annat i Opulens. Flera av Hellsing Lundqvists noveller är översatta till engelska och tyska i utländska antologier och magasin.

Novellen Ordbutiken eller New Word Symphony, som vi nu har nöjet att få presentera, för tankarna till Orwells 1984 eller kanske till och med till vår samtid. Den är hämtad från Kaleidoskop, en bok som kom ut i februari i år på Lava förlag. Några av berättelserna som ingår i ”Kaleidoskop” har för övrigt prisbelönats internationellt.

CAROLINA THELIN

Ordbutiken eller New Word Symphony

En lång disk i glänsande mahogny. Biträden som springer fram och tillbaka. De har små skärmar i pannan över ögonen. Ljuset är outhärdligt starkt. Väggen bakom de springande biträdena är full av fack. Tusentals och tusentals för att rymma alla de ord man saluför. De går att handla i dussin och gross. Vid köp av ett ord medföljer en utförlig och flersidig bruksanvisning som i detalj tar upp alla tänkbara användningar av ordet i fråga. Det handlar om ordets historia – ja, det som kallas etymologi, det handlar om betydelse – eller i vissa fall betydelser, det handlar om värden då ord kan vara olika värdeladdade, ha avvikande innebörd geografiskt etc.

En sak den ovane betraktaren omedelbart lägger märke till är hyllornas eller snarare alla fackens synbara totala oordning. De som är vana vid att facken börjar på bokstaven A och sedan går vidare blir nog förbryllade när första hyllan till exempel kan börja på K som i ”krig”. Det är alltså så att ordningen bestäms av det som är mest typiskt eller omtalat i det rådande tillståndet i världen.

På så sätt kan man under vissa omständigheter då någon särskild film är oerhört omtalad, hitta utförliga beskrivningar av de stjärnor som deltar i filmen. Och här är ju ordet ”berömmelse” nyckelordet i fack B. I detta fall kan indelningen i den tillhandahållna broschyren vara ”berömd”, ”mer berömd” och ”mest berömd”. Men även en lista över olika grader av strävan efter berömmelse kan återfinnas. Givetvis är listor av detta slag mycket kortlivade men kan ändå tjäna som exempel på hur allt är ordnat i ordbutiken.

Jag kom till butiken för att jag hade en del ord jag ville fråga om eller kanske inhandla. Jag gick fram till disken för att köpa ordet ”krig”. Jag såg att det befann sig på första hyllan. Ett ovanligt servilt och entusiastiskt biträde presenterade mig för de olika alternativen av ordet och de mest aktuella broschyrerna. Jag valde en av de senaste: Krig och dess sanna väsen. Det skulle förstås röra sig om en ovanligt utförlig utläggning om ordet ”krig”.

Sent samma kväll läste jag igenom broschyren. Slog också i en mängd olika uppslagsböcker på ordet ”krig”.

Det var då jag hittade artikeln om att krig inte är krig utan fred. I artikeln kunde man till exempel läsa om hur nationer befriat andra nationer från dem själva. Jag kunde också i artikeln läsa att detta var den högsta formen av ordet ”fred”. Och jag kunde läsa på nedersta raden att ordet ”krig” egentligen var en synonym till ordet ”fred”. Det stod också att ”krig” i själva verket var en ålderdomlig form, på väg ut ur språket och ersatts av den mer moderna formen ”fred”.

Då detta föreföll mig obegripligt var jag tvungen att återvända till ordbutiken.

– Jag vill lämna tillbaka broschyren om ordet krig.

– Vill min herre vara vänlig att förklara närmare.

– Ja, jag reagerade på att ordet jag köpte kunde betyda så olika saker.

– Vad menar ni?

– Jag menar att det i broschyren om krig kunde stå att det betyder ”fred”.

– Vi som arbetar här i ordbutiken tar alla klagomål på största allvar. Så, om ni vill vara vänlig att dröja så kommer vi att gå igenom alla ordböcker vi har och rådfråga alla experter vi känner – så kommer vi så snart som möjligt med besked.

Jag hade väntat i dagar då ett brev dök upp på e-posten. Jag välkomnades till ordbutiken med orden: ”Då ert problem är av ovanlig och synes det oss av trängande karaktär, välkomnas ni till butiken och en av våra representanter ser fram emot ett personligt samtal med er.”

En herre dök upp bakom den långa disken.

– Vi har hört om ert problem och vill gärna hjälpa till. Det är därför vi finns här. Som jag förstår det har ni köpt ordet ”krig” och fått ordet ”fred”?

Jag svarade att så var fallet och att jag var mycket missnöjd och frågande.

– Vill ni vara vänlig att vänta.

Jag satt på en bänk när jag överraskades av väpnade vakter som bröt upp mina händer mot ryggen och föste in mig i en trång cell.

En grov och grötig röst sluddrade i dunklet framför mig.

– Ni har hamnat helt rätt. Vi har haft problem med er sort tidigare.

De tryckte ner mitt huvud i ett vattenkar gång på gång.

– Ni ser skriften som lyser i botten på karet. Vi vill att ni upprepar den var gång!

De bländande bokstäverna som lyste i ögonen var gång jag var under vattenytan växlade mellan orden ”krig” och ”fred”.

Så ändrades det. Endast ordet ”krig” lyste i botten på karet. Och nu än starkare.

Och var gång jag kippade efter andan skreks det i mina öron.

– Vad såg du?

Jag svarade sanningsenligt att jag såg ordet ”krig” lysa i botten på karet. Men de tryckte genast ned mitt bultande huvud under vattnet och skrek ”fred!”

De släpade sedan in mig i ett rum med en jättelik vit duk. På den projicerades rader med ordet ”krig” i stora bokstäver. Och samma fråga gång på gång. Då jag tydligt såg bokstäverna på den stora duken svarade jag åter ”krig”.

En av väktarna höjde precis sin gevärskolv mot mig då en tungt dekorerad man trädde in i rummet.

– Jag har hört att ni är en av de allra motsträvigaste. Låt mig visa er hur vi vaskar fram sanningen. Och låt mig påstå att ordet vaska här är otvetydigt!

Den dekorerade gjorde tecken till vakterna att stanna där de var. Så förde han mig strax till en stor hall där en väldig tvättmaskin frustade och ångade.

Den dekorerade vände sig till mig.

– Ser du! Här tvättas alla ord. För att få den rätta betydelsen. För att ingen ska behöva tveka. Här tvättas alla missuppfattningar bort som skulle kunna skada vårt samhälle. T.ex. har på senare tid ordet ”anfall” förekommit ofta. Vilket tack vare vår maskin har kunnat korrigeras till det korrekta, ”försvar”. Detsamma gäller orden ”frihet–slaveri”. Bara ett par exempel.

Jag fick strax en idé. Jag bad den dekorerade att köra ordet ”kärlek” i maskinen.

Han gav sitt samtycke och när den mullrande maskinen ångat färdigt kom svaret: ”hat”. Den dekorerade såg något förbluffad ut och förklarade att vi ställt frågan på ett felaktigt sätt. Så fortfor han:

– ”Hat” är bara ett ord. För att erövra en människa, eller för all del ett folk, behöver du tala om hur kärleken är en befriare. Och hatet kommer att vändas i kärlek till befriaren. Alltså, vår tvättmaskin fungerar nog trots allt alldeles korrekt. Trots att jag – det skall medges – tvivlade för en sekund.

Samtidigt förde han mig ut i den stora hallen och överlämnade mig till väktarna.

– Den här mannen är farlig för oss alla. Ta honom till häktet.

Jag trängs med ett dussintal fångar i den trånga cellen. Men golvet är rent och ett violett ljus lyser över allt. Som det ultravioletta ljus man använde i grisstior för att rädda kultingar från bakterier.

En av fångarna tränger sig fram.

– Jag såg att du var ny här och vill gärna veta hur du hamnat här.

Jag stirrade in i ett tärt och magert ansikte. De vitbleka och insjunkna kinderna berättade nog att han vistats här länge. Jag måste fråga honom varför han satt här.

– Varför är du här själv?

– Jag fängslades då jag använde ordet ”många”.

– Köpte du ordet i butiken?

– Nej, inte alls.

– Men, hur då?

– Jo, det var när vi använde ordet ”fred” i våra artiklar om de stora demonstrationerna. Jag skrev i tidningen jag arbetade för att ett stort antal fredsdemonstranter var ute på gatorna. Jag använde ordet ”många” och arresterades för att inte använt ordet ”få”.

En helt ung man med brinnande blick som hört vårt samtal rusar fram.

– Det är bara fan inte klokt!

Den unge mannen skrattar halvt hysteriskt.

– Och jag använde ju ordet ”få”. Det är ju vansinne! I bruksanvisningen från ordbutiken – ja, jag köpte ordet för att vara helt säker –  i bruksanvisningen står det ju klart och tydligt att innebörden av ordet ”få” är ett mindre antal av något. Så när en snubbe från en tidning dök upp och frågade mig om hur folkmassan hyllade ledaren när han höll sitt tal på det stora torget. Ja, jag sade att det inte var så många där, att det var ganska ”få”. Ledaren har öron och ögon överallt och jag häktades omedelbart. De sade till mig att jag missuppfattat allting och inget begrep. ”Många” och ”få” är ju samma ord. Och jag skulle sättas på omskolning.

Det började nu gå upp för mig hur många som råkat illa ut för att de handlat i ordbutiken eller kanske för att de inte handlat i ordbutiken och inte fått ordens alla valörer och betydelser klargjorda för sig.

***

Några dagar senare kallades jag till förhör. Eller snarare till en i all hast arrangerad rättegång som förstås mest var avsedd som ett skådespel. Och som svarande med en advokat vars händer var mer eller mindre hårt bundna ovanifrån förstod jag självfallet att mina utsikter inte var de bästa. Jag var för övrigt övertygad om att min försvarare inte skulle lägga ett enda ord i min vågskål under hela rättegången. Detta särskilt som han höll på att tippa av stolen och rev en stor bunt papper i golvet när han sjönk ner vid min sida.

Salen var full. Mest människor från den breda väktarkåren och en uppsjö representanter från det högre skiktet. Där kunde man se de dekorerade och deras fruar i klänningar och utstyrslar som mer hörde hemma på en gala än i en rättssal.

En myndig röst höjdes över sorlet.

– Detta är mål nr 34 och berör paragraferna om grovt opatriotiskt beteende. Dessa paragrafer återfinns i de grundläggande statuterna i vår nya konstitution. Åklagaren kallar herr Wortner.

En äldre, böjd man med en portfölj stiger fram.

– Kan ni intyga att svaranden här var missnöjd med sitt köp i er butik och menade att ordet ”krig” inte kunde vara detsamma som ”fred”? Detta som förstås är ett oerhört påstående i beaktan av att vår högst kompetenta och aktade akademi så sent som för två veckor sedan gav ut vår nya auktoriserade ordbok.

– Alldeles riktigt! Den nya ordboken är ett utslag av det gudomliga. I sanning ett mästerverk. Vi har sålt en alldeles oerhörd mängd och folk bildar köer utanför vår butik. Jag måste också ta tillfället i akt att meddela att vår butik i förra veckan fick en fin statlig utmärkelse. En plakett i guld som vi hängt strax innanför dörren och det …

– Får jag be er att svara på frågan! Vad hände sedan ni sålt ordet ”krig” med broschyr till den svarande?

– Han kom tillbaka bara efter några dagar och klagade.

– Vad gällde klagomålen?

Den böjde mannen med den stora portföljen såg något besvärad ut när han vände sig mot åklagaren.

– Han pratade bland annat om länder där kriget kommit för att befria med fred. Men att …

Åklagaren spände ögonen i butiksägaren.

– Och!

– Svaranden menar att krig aldrig kan vara fred. Lika litet som kärlek kan vara hat. Jag tror jag har min väska full av liknande ord den tilltalade skulle ifrågasätta. Men vad jag förstår – jo, jag har den största respekt för svaranden – men han har av allt att döma missat den senaste uppdateringen av vår ordbok. Det är min mening, herr åklagare.

– Och ni själv. Anser ni att det finns minsta fog för den svarandes klagomål?

– Måste jag svara på denna fråga?

Den böjde mannen såg högst olycklig ut när han fingrade på låset till sin stora portfölj. Åklagarens genomborrande blick fick honom att ge upp.

– Det fanns en tid … Jag måste medge – men det var ju innan de nya tiderna så att säga. Och, ja – då kunde jag kanske …

– Tack! Jag tror vi alla förstår.

Åklagaren snodde runt och vände sig ut mot salen.

– Vill svaranden stiga fram.

Jag reste mig långsamt och tog ett något osäkert steg framåt. Osäkert och tvekande eftersom jag inte på minsta vis kände igen den böjde mannen med portföljen.

Åklagaren vände sig åter mot butiksägaren som nu allt mer besvärat fingrade på sin portfölj med alla orden.

– Är detta den man ni sålde era ord till? Ni är helt säker?

– Det var så många inne i butiken, var sån rusning. Ansiktet är bekant. Men, jo … Jag vill tro …

– Tack. Inga fler frågor. Ni kan sätta er.

Åklagaren som var en mager gestalt med urgröpta kinder och jättelika glasögon han till synes halvt maniskt putsade hela tiden. Han spände nu ögonen i mig.

– Medger ni att ni inte läst den senaste ordboken?

– Ja, men den kom ut strax efter jag gjort mitt köp. Jag hade rimligen ingen möjlighet att …

– Ni behöver endast svara på mina frågor! Jag frågar alltså igen – ni hade försummat uppdateringen av ordboken! Jag vill att ni svarar ja eller nej. Hade ni försummat att fråga efter uppdateringar?

– Ja, men hur …

– Ni inser också då förstås att ”krig” måste betyda ”fred” och att till exempel ”kärlek” kan betyda ”hat”.

– Ja, men jag måste ändå …

– Inga fler frågor.

Åklagaren svepte med blicken över de församlade. Han mötte de gillande blickarna från de dekorerade och leendena från de galaklädda kvinnorna som glittrade som från teaterloger.

– Jag finner det uppenbart att svaranden har gjort sig skyldig till grov oaktsamhet samt åsidosatt sin självklara plikt mot fosterlandet. Det åligger ju självklart som bekant varje medborgare att efter bästa förmåga bidraga och stödja till exempel de enastående insatser vår hjältemodiga armé gjort eller kommer att göra för att bringa fred till alla bröder utanför våra gränser. Jag vill här be er alla att skänka vår ärorika historia en tanke. Svaranden kallar alla fredsälskande insatser för krig. Och här igenom avslöjar han sin okunnighet och grova försumlighet. Detta är en folkets fiende och en farlig man. Jag ber rätten att ta detta i djupaste beaktan så att rättvisa kan skipas.

Salen genljöd av åskande applåder.

Jag visste mycket väl vad som väntade om jag vägrade samtycka till den nya ordboken. Och skulle jag inte erkänna nu skulle straffet bli betydligt strängare. Ett erkännande skulle dessutom under alla omständigheter tvingas fram med väl omvittnade och brutala metoder.

En längre paus och jag överlade med min advokat. En rödmosig man med kinder som svällde ikapp med hans mage. Varje gång jag vände mig till honom med en fråga – eller viskade i hans öra – varje gång kom bara ett ”Ja, ja” över hans läppar. Jag kände mig ändå en smula upprymd över att ha en advokat. Man blev endast tilldelad en sådan i särskilt ömmande eller viktiga mål.

– Har den tilltalade något att anföra?

– Jag vill bara säga att jag var förvirrad den dag jag gick till ordbutiken för att klaga. Jag inser nu att det var i ett tillstånd av total förvirring som jag tvivlade på att ”krig-fred”, ”kärlek-hat”, ”frihet-slaveri” … Ja, jag insåg inte att innebörden var densamma eller den motsatta – om man så uttrycker saken.

Åklagaren drog fram en näsduk och klämde den runt den spetsiga näsan. De frosslande ljud som därvid uppstod fick för ett ögonblick de galaklädda kvinnorna att böja sina nackar bakåt.

– Som åklagare kan jag förstås inte vara nöjd med att svaranden påstår sig mena att krig är fred. Att medge detta är inte detsamma som att på ett trovärdigt sätt mena att det verkligen förhåller sig på det sättet. Och detta är ju en obestridlig paragraf i vår nya konstitution. Jag yrkar därför på ett strängt straff.

Domaren vände sig nu till min advokat innan rättegången skulle avslutas.

– Har försvaret något att tillägga innan rätten drar sig tillbaka för slutliga överläggningar?

Min advokat snubblade tungt upp på fötter och letade länge efter domarens blick.

– Ja, ja …

– Vad menar ni? Eller godkänner ni att rätten drar sig tillbaka för slutplädering?

Advokaten lyckades för ett ögonblick fånga min blick och jag nickade. Sedan lutade han sig tungt framåt mot domaren.

– Ja, ja … Ja, ja …

De väpnade vakterna grep mig och förde mig ut ur domstolen. Jag hade fått löfte om att besöka min lägenhet en sista gång innan jag fördes vidare till fängelset.

Jag insåg nu varför min fru dragit sig undan på sistone. Mötte inte min blick och yttrade allt färre ord vid måltiderna. Senaste veckorna hade hon suttit vid fönstret och stirrat tyst ut över den lilla parken utanför.

Vakterna lättade på greppet och lät mig plocka upp ett papper som låg på det lilla bordet i hallen.”Då jag på senare tid kommit att älska dig mer och mer vill jag att våra vägar skiljs. Du kommer att bli kontaktad av min advokat. Ellen”.  Jag vek sorgfälligt ihop papperet tre gånger innan jag stoppade det i fickan. Vakterna krokade upp mina armar på ryggen och föste mig ner för trapporna.

Det var nya tider nu.