Den politiska produkten mot livet

Krönikor/Samhälle
Foto: Gino Crescoli

VALÅR. I valtider får ett helt samhällsmisslyckande stå tillbaka för de enklare satsningarna som förstärker myndighetskontroll och maktutövning, skriver Samira Ariadad.

Det är valår. Vi är många som har bävat för denna tid av debatter, valaffischer och floskler. För oss som är politiskt intresserade eller kanske rent av engagerade är det inte ointresset för det politiska som är problemet. Vi är bara så trötta på valårens växelverkan mellan felaktig problemformulering och ineffektiv problemlösning. För att inte tala om hur polerat och kodat allting är, språket, vad man egentligen kommer att göra när man säger sig stå för x eller y. Inte konstigt att förtroendet för politiken är lågt.

Politiken skiljer sig inte så mycket från vilken produkt som helst nuförtiden. Det gäller att sälja sig, att använda säljretorik, att locka och spela på drömmar och irritationsmoment. När väl produkten är köpt gör det inget om den vittrar sönder i ens händer, vi har ändå betalt med vår röst och våra skattepengar för hela fyra års användning.

Valår är extra mycket förenklingarnas tid. Det är en tid då ett helt samhällsmisslyckande i fråga om att inge förtroende ställs åt sidan, då diskriminering och bostadssegregation får stå tillbaka för de lite enklare satsningarna som förstärker myndighetskontroll och maktutövning. Jag vet inte hur annars vi ska tolka en motion om att sätta in militär i vissa Stockholmsförorter i stället för att prata om att folk ska ha råd att bo, gå i en skola med goda resurser, ha råd att åka kollektivtrafik. Rädsla, ressentiment och utifrånperspektiv på problemen leder ofta till lösningar som inte bara missar målet, utan också skapar ett par nya problem på köpet.

Alla vill sälja in sig i förorten, vare sig det gäller bostadsrätter i Rinkeby med fin utsikt i brist på löften om bostadskarriär eller politiker som fiskar röster. Vi bor bland högupplösta kameror och andra tekniska lösningar på sociala problem. Det glädjer mig med upprustningar av förorten, att vi är flera som ställer krav på fungerande hissar, städade gator och möjligheter till ickekommersiella platser att umgås i. Samtidigt ser jag hur Seved i Malmö, mitt hem under förra valåret, och Rinkeby, där jag bor nu under detta valår, är experimentverkstäder för nya övervaknings- och kontrollmetoder. Det går ingen klar linje mellan våldsverkande kriminella innanför och utanför myndigheternas institutioner.

Vad är egentligen problemets kärna? Tyvärr rör det sig om en invecklad väv där jag knappt vet var jag ska börja. Men till att börja med kan många inskränkningar av både våra och andras fri- och rättigheter ske under förevändning att förhindra eller straffa terrorister eller kriminella. Att terrorklassa grovt dataintrång och att sätta in militär i förorten är två exempel. Vi behöver en bättre analys för att kunna förstå och förhindra faktiska hot både i vardagen och i mer extraordinära situationer. Lärdomar av Ådalen 1931, av socialt arbete och av bra skola och vård med mycket resurser, personal och bra ledning är en del i allt detta.

Vi måste gemensamt bestämma oss för vart vi vill gå och hitta metoderna för att nå dit. I våra förorter, arbetsplatser och bostadsområden finns också det gemensamma, alla de band och sociala händelser som inte kan kommersialiseras eller exploateras. Omsorg och skapande, frihet utan destruktivitet, finns i form av smala stigar runt omkring oss, som leder till allt det som gör livet värt att leva. I det gemensamma, i det praktiska kollektiva engagemanget, finns rörelse och förändring.

SAMIRA ARIADAD

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Samira Ariadad

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen