Nationaldag utan folk

Krönikor/Samhälle
”Nationaldagen”. Montage: C Altgård / Opulens.

FIRANDE. Så mycket teater! Se till exempel på medborgarskapsceremonierna som hålls lite varstans i landet för nyblivna medborgare. Vilka infödda medborgare vet vad för fri- och rättigheter samt skyldigheter som följer med medborgarskapet? skriver Nathan Hamelberg apropå nationaldagsfirandet.

 

 

När det här inlägget skrivs är det inte långt kvar till ögonblicket då nationaldagsfirandet kickar igång, för 15:e gången som helgdag. I den del av offentligheten som brukar kallas ”debatten” kan vi redan bocka av spelad kränkthet över att nationalsången inte sjungs på skolavslutningen (som inte är den 6 juni). Därtill höhöhö-ande om att det inte är någon skola på nationaldagen eftersom det är en röd dag.

En rännil av inlägg påminner om datumet den 6 juni i historien. Men det faktum att de ens behövs är i sig ett tecken på nationaldagsfirandets karaktär av projekt ovanifrån. Alltså som en begivenhet som det blev aktuellt att trycka på i och med Sveriges inträde i EU.

De här reflexmässiga spasmerna om nationaldagen får ses som barnsjukdomar, inte bara kopplade till nationaldagsfirandet i sig — nationaldagen har ingen stark ställning historiskt i Sverige så traditionen blir därefter — utan snarare för att Sverige beter sig yrvaket och berusat när medborgarskap ska diskuteras.

Kultur- och debattsidorna tenderar att fyllas med det mest billigt producerade innehållet. Detta innehåll består nämligen, förutsägbart, av känslomässiga inlagor om rätt att känna samhörighet, aversion för nationella symboler, metadiskussion om sagda symboler och tyckande om nationalsången. Vidare ingår sådant som relativiserande av andra helgdagar och ängsliga blickar i sidled på hur andra minsann får känna stolthet.

Det är ett självspelande piano där alla följer manus. (Det här inlägget kan säkert också beskyllas för att göra det. Det är jag medveten om.) Diskussioner om medborgarskap brukar visserligen dyka upp så här års nuförtiden, så de får i sig sägas utgöra en tradition vid det här laget.

Det kanske mest beklämmande med diskussionerna om medborgarskap är att de tenderar att fungera som projektionsyta för diskussioner om invandring och integration. Som om inte Sverige behövde integreras — sättas ihop — alldeles oavsett invandringen till Sverige. Inte för att jag vill plåga någon med A-kursen i statsvetenskap, men det republikanska medborgaridealet à la Frankrike respektive det tyska idealet Blut und Boden (”blod och jord”) har varit idealtyper för hur man föreställt sig nationer och medborgarskap i Europa i nära tvåhundra år innan Sverige hade någon omfattande invandring att tala om.

Sverige klarade sig alltså med illa hopsnickrade idéer om medborgarskap och nation i sekler. Långt innan människor ute i vida världen sökte sig till den här avkroken i norra Europa. Det har rört sig om ett idéstoff bestående av alltifrån Eriksgata, folkhem, Nationalmuseum och lösdriverilagar till militarism och värnpliktsarmé samt Skansen och allsång. Och för att fortsätta uppräkningen: bondetåg, Statens järnvägar, folkskola, statlig skola, Bamses skola, statskyrka och mantalsskrivning. Jag kan spä på med: En bok för alla, Hylands hörna, folkhygien, borggårdstal, progressiv skatt, beredskap och hemvärn, allemansrätt och sommarpratare. Allt detta har hållit ihop någon sorts nationalkänsla.

Från Smygehuk till Treriksröset, Strömstad till Haparanda så har medborgare i Sverige på olika sätt i någon mening haft större gemensamma förutsättningar för bara en generation sedan.

Idag väljer svenskar mellan en massa teleoperatörer där det är lönsamt att kränga abonnemang (men inte på andra platser). Det finns för dagens svenska medborgare också möjlighet att påbörja bostadskarriär genom ombildning av kommunal allmännytta till bostadsrätt på ställen där de styrande vill släppa ansvaret för bostadsbristen.

Socialdemokratin var i varierande grad ansvarig för hälften av de ovan nämnda saker som svenska medborgare hade gemensamt. Precis när socialdemokratin de facto sa farväl till reformismen — idén om att gradvis avskaffa det kapitalistiska klassamhället och ersätta det med demokratisk socialism — hamnade en retorik som betonade gamla meriter i förgrunden.

”Sverige är fantastiskt” och Mona Sahlins ”Jag är stolt men inte nöjd” var precis så vaga budskap som det låter som; ingen riktning, bara nostalgi. Men där befinner sig egentligen de allra flesta partier idag. Ja, sånär som på när klimat och miljö diskuteras. Men i det stora hela: ingen riktning, bara nostalgi. Det tävlas om hur det gamla Sverige — alternativt ”ordningen” — ska kunna återskapas medelst flumskolans död, hårdare straff, medborgarskap kopplat till språktest, repatriering, sänkt skatt på bensin, återinfört men urvattnat värnpliktsförsvar, betyg i ordning och reda, entreprenöriellt lärande och övervakningskameror i centrum.

Så mycket snack, så lite hockey. Eller: så mycket teater! Se till exempel på medborgarskapsceremonierna som hålls lite varstans i landet för nyblivna medborgare. Vilka infödda medborgare vet vad för fri- och rättigheter samt skyldigheter som följer med medborgarskapet?

En hastig blick på valfri ”Stå upp för…-grupp” på sociala medier avslöjar att det finns nära nog noll konsensus om vad som krävs av medborgare. Vad som däremot finns är bara en varierande högljudd retorik om vilka som inte anses lämpliga att kunna bli medborgare. Inte sällan kombineras den retoriken med ett romantiserande av nykonservatismen i andra stater. Det känns naivt att tro att detta är något som så småningom kommer att försvinna av sig självt. Ska detta förändras så måste vi på allvar diskutera medborgarskap, nationell gemenskap och samhällskontrakt av helt andra skäl än att det finns människor som söker sig till Sverige för att få skydd och arbete samt finna lycka.

NATHAN HAMELBERG

Nathan Hamelberg är skribent med förflutet som krönikör på Arbetaren, Fria Tidningar och ETC såväl som essäist på Ottar, Kom Ut!, Tecknaren, Fronesis och Ord & Bild. Till vardags verksam med våldsförebyggande arbete i Stockholm.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen