MENTAL KOLONIALISM. “Här, i Stockholm, finns alla jobb och alla möjligheter men det är som att alla möjligheter enbart bidrar till krympande horisonter. Jag har sedan min flytt hit sakta men säkert blivit mindre allmänbildad”, skriver Amra Bajcric.
– Norrköping nästa! Avstigning sker på höger sida i tågets färdriktning.
Jag ställde mig som vanligt på fel sida och fick fumla med väskan i en trång gång för att ta mig ut. En timma och tjugo minuter tar det med snabbtåg från Stockholm till Norrköping. En förflyttning i rum och tid, men också i minnet; Norrköping är min uppväxt, min barndom. Nu kändes det som att lämna den lilla bygden Stockholm och ge sig ut i världen, en känsla jag aldrig trodde jag skulle uppleva om mitt lilla Norrköping.
Världen är aldrig så långt borta som i en storstad, där självcentreringen tvingar alla att snurra runt samma nav. Så när rälsen förde mig bort från Stockholm kändes det som att komma ut ur en bubbla, där tiden står still.
Det var utbyggnaden av järnvägarna som fick klockorna i Sverige att slå i takt. Innan var det inte så noga; om kyrkklockan slog tillräckligt högt för nejden att höra så visste man att man var i tid med de andra. Det kunde skilja nästan en halvtimme på om du var i Göteborg eller Stockholm. Normaltid, eller som man sa då: borgerlig tid, infördes 1879 och lagstiftades om. Jag vet inte om någon blev straffad för att inte ha ställt klockan, men man ställde hela Sveriges klockor efter Observatoriet i centrala Stockholm.
Makten har alltid velat ordna tiden efter sina egna behov. Som historikern EP Thompson skrev om industrialiseringen i England så brukade fabrikörer ofta förbjuda arbetarna att ha sina egna tidsur – här var det kapitalets tid som gällde.
Storstäder målas ofta upp som platser där hela världen möts, där allting finns och där drömmar uppfylls. Tidens nollpunkt. Här, i Stockholm, finns alla jobb och alla möjligheter men det är som att alla möjligheter enbart bidrar till krympande horisonter. Det känns provinsiellt och trångt.
Jag har sedan min flytt hit sakta men säkert blivit mindre allmänbildad. När jag bodde i Norrköping höll jag stenkoll på vad som hände i hela Östergötland. Idag handlar min omvärldsbevakning om höjda SL-priser, ombyggnaden av Slussen, bostadsmarknaden i innerstan och dödsskjutningar i ”orten.” Här är varje livsöde en enmansuppsättning för narcissismen på Dramaten.
Stockholm är inte Sverige. Hela landets förehavanden ligger i så gott som radioskugga för storstadens innevånare – vågorna når inte fram. Men inte av något naturfenomen, utan för att metropolen föder trångsynthet, en förkrympt självcentrering som återkastas från all reklam, alla TV-serier, alla nyheter, riksdagens debatt. Vi pratar ofta om urbaniseringens farsot, om landsbygdens avindustrialisering och sociala nedskärningar, men jag tror inte att vi riktigt förstår vad den gör med oss. Det är ett slags mental kolonialism, ett centrum och ett periferi, där infödingarna i resten av Sverige försvinner i en odelad massa.
Mycket av utvecklingen i Sverige de senaste åren går att spåra till människors avtagande förtroende till våra institutioner – i takt med att ojämlikheten har ökat förflyttar sig landsändarna också ifrån varandra, den regionala arbetsdelningen fördjupas så pass att det inte går att ta sig upp från hålen längre utan att riskera samhällsekonomin. Välfärdstjänsterna blir med hjälp av den ökade marknadsstyrningen bräckliga skal utan innehåll, dränerade på resurser och bemanning.
När jag var på väg tillbaka så tittade tågkonduktören på min biljett, ”avstigning i Stockholm?” Frågan ställd på klingande östgötska. Jag nickade för att dölja min underliga blandning av stockholmska och andra dialekter; tåget rullade iväg, exakt på klockslaget för att skjutsa mig in i den slumrande bubblan igen.
amra.bajric@opulens.se
