KONSERVATISM. “Som om vår europeiska värdekonservatism med sin sociala marknadsekonomi och inbyggda trygghet för medborgarna står i motsats till frihet!” Bengt Olof Dike fortsätter debatten som inleddes med Ulf Öfverbergs ”varning för nya alliansen mellan konservatism och nationalpopulism.” De tre tidigare inläggen i debatten hittar du genom att söka på “nationalpopulism” i magasinets arkiv.
Att i samhällsdebatten utnyttja Sverigedemokraternas (SD) ”annektering” av den klassiska och socialt ansvarsfulla konservatismen för att därigenom stämpla det äkta ideologiska varumärket som mer eller mindre suspekt har vi den senaste tiden sett flera exempel på.
Men kopior kan som bekant aldrig ersätta originalet, på samma sätt som originalets kvalitet inte försämras bara därför att någon påstår att en kopia har dykt upp.
Det bör Ulf Öfverberg besinna i sin– dock något nedtonade replik– strävan att höja ett varnande finger för den ideologi, som inte minst legat till grund för den framgångsrika utvecklingen i Västeuropa efter andra världskriget. Det är som bekant verklighetens resultat som gäller, inte ideologiskt vinklade försök att förvränga dessa.
Konservatismen är sannerligen varken suspekt eller ”människofientlig” som jag påminde om att kulturradikale debattören och medarbetaren i Expressen Per Wirtén kallar den. Så långt går klokt nog inte Öfverberg i sitt i och för sig riktiga konstaterande av beröringspunkter mellan den äkta varan och ”nationalpopulismen”, modell SD.
Men vad göra åt detta faktum? Varför skall den goda, beprövade konservatismen som helhet klä skott för att SD gjort ett ideologiskt varumärkesintrång? Det återstår att förklara – och bevisa – särskilt som avståndstagandena från såväl SD som dess likasinnade partier i Europa har duggat tätt under många år från de stora konservativa och kristdemokratiska familjerna.. Och varför är det så förtvivlat svårt att erkänna att Europasamarbetets ursprungliga fäder var den konservativa och kristdemokratiska trio, som jag nämnde i mitt inlägg? Såväl vid samarbetets födelse som i årtionden därefter fanns liberala partier knappast ens på kartan i flera västeuropeiska stater.
Konservatismen som dokumenterat framgångsrik kan kanske för liberaler te sig besvärande, med tanke på det ojämna styrkeförhållandet mellan den och deras egen ideologiska plattform. Inte sällan försöker ju den lilla hunden sticka upp mot den stora. Och för somliga liberaler är också konservatismen och konservativa partier lika stora – eller större – fiender än Socialdemokraterna. 1970-talets unga liberalers, de så kallade halmhattarna, animositet gentemot Moderata Samlingspartiet (som Moderaterna då hette) är bekant för alla minnesgoda.
Och visst finns det avgörande skillnader mellan de båda ideologierna, som dock inte bekymrade dem, vilka för tre decennier sedan enkelt slog ihop dem i en påse och kallade densamma ”liberalkonservatism”. Kanske hade de glömt att konservatismen en gång såg dagens ljus som en reaktion mot liberalismen.
Intressant i sammanhanget är också att pånyttfödelsen av konservatismen i dagens samhällsdebatt tvingat i grunden liberala aktörer, som exempelvis tankesmedjan Timbro, att uppmärksamma ideologin – men då med betoning på vad som avsiktligt kallas ”frihetlig konservatism”, där huvudsakligen den transatlantiska står i förgrunden.
Som om vår europeiska värdekonservatism med sin sociala marknadsekonomi och inbyggda trygghet för medborgarna står i motsats till frihet! Ulf Öfverberg antyder något liknande i påståendet att kritiken mot liberalismen är liktydig med rädsla för det öppna samhället.
Men vilket samhälle får vi då, om normerna är de ”som individen själv bestämt”? Var och en sin egen liberala lyckas smed!
Sedan är det omöjligt att hänga med honom i resonemanget att den liberala individualismen inte är detsamma som normlöshet och gränslös frihet. Ty en sådan har aldrig varit tänkbar, inskärper han.
Men vilket samhälle får vi då, om normerna är de ”som individen själv bestämt”? Var och en sin egen liberala lyckas smed! Där debattörer som presenterar sig som liberala och som har slutits i nyss nämnda Timbros famn och även blivit återkommande kelgrisar i inte minst etermedierna, öppet står för exempelvis ett slopande av alla kollektivavtal på arbetsmarknaden (de skall ersättas av individuella avtal), fria bordeller, avskaffande av sexköpslagen och allt offentligt kulturstöd, fri narkotikaförsäljning och en rad andra förslag, som visar att det inte finns just några gränser för den ”frihet” som förespråkas! En av dem skrev för blott några få år sedan i tidningen Metro om ett förslag att legalisera nekrofili, som några tokstollar i ett politiskt ungdomsförbund lagt fram: ”Att nekrofili är äckligt innebär inte att det ska vara olagligt.”
Det vore mig fjärran att göra Öfverberg ansvarig för slikt i liberalismens namn. Men detta dementerar samtidigt med all önskvärd tydlighet att vi som enskilda individer kan skriva – och leva efter – våra egna normer och regler. Det trygga samfundet måste ha gemensamma normer – medmänsklighet, gemenskap omtanke – utan vilka vi alla står oss slätt.
Friheten blir heller inte hel och äkta utan trygghet.
info@opulens.se
