“För min del handlar denna om något mycket vidare och djupare än barn eller barnbarn”, skriver Carsten Palmer Schale i en betraktelse om livets mening.
Både i radio och i olika tidningar, och i privata sammanhang, har det under den senaste tiden diskuterats en hel del om meningen med livet. Men också om barn; inte minst om frivillig barnlöshet. Bland många hävdas det samtidigt, inte minst i mina kretsar, att barnen är livets självklara mening och att – i min egen åldersgrupp – barnbarnen utgör ”livets efterrätt”. Jag är delvis av en annan åsikt.
Låt mig bara som hastigast införa en distinktion. Jag skiljer på meningen i livet och meningen med livet. Här är det det första som, menar jag, åsyftas, medan det andra för mig närmast är en fråga av religiös karaktär. Den sista frågan tänker jag dock inte utveckla vidare just här.
Meningen i livet alltså. Ja, för min del handlar denna om något mycket vidare och djupare än barn eller barnbarn. Jag älskar barn, men de utgör alltså för mig endast en del av meningen i livet. Barnen och barnbarnen ingår givetvis som en del av livet, självklart är det så, men det finns mycket annat också. Mycket provisoriskt skulle jag vilja hävda att meningen i livet handlar om självförverkligande och gemenskap, något som jag förövrigt anser förutsätter varandra. Att bara fixera sig vid barnen ser jag som en snäv hållning. Att leva för att fortplanta sig och bidra till att föra människosläktet vidare. Nej, sådant ger sig ändå, om vi ser det i ett kollektivt perspektiv.
Men är inte frivillig barnlöshet egoistiskt? Inte alls. Det kan rentav, i vissa avseenden, ses som något altruistiskt och gott. Är förresten inte detta att skaffa barn, sett från en annan synvinkel, minst lika egoistiskt? Jo.
Frivillig barnlöshet, då? Ja, varför inte. Mig stör det inte. Det är ett val bland andra. Men är inte frivillig barnlöshet egoistiskt? Inte alls. Det kan rentav, i vissa avseenden, ses som något altruistiskt och gott. Är förresten inte detta att skaffa barn, sett från en annan synvinkel, minst lika egoistiskt? Jo.
Det hela tycks dock bli riktigt brännande när man ställer de frivilligt barnlösa mot de som är ofrivilligt barnlösa, och i åratal kämpar för att få barn. Varför? Den ena hållningen ter sig, menar jag, lika god – eller mindre god – som den andra. Barn har alltid funnits, finns och kommer alltid – om inte människan går under av klimatkrisen – alltid att finnas. De räcker till, och – höll jag på att skriva och skriver – räcker till.
Hur är det då med mig själv? Ja, jag var under ett 20-tal år ofrivilligt barnlös, och höll med mina fruar på med jobbiga infertilitetsutredningar, provrörsförsök och infekterade känslor. Resultatet blev ett missfall – sedan inget mer. Något som jag sedan ganska snabbt kom över och accepterade. Min erfarenhet är dock att barnlöshet förefaller sorgligare om man är kvinna än om man är man. Det ligger så att säga nedlagt i våra gener, och är dessutom en del av konstruktionen av det kvinnliga.
Men för egen del: so what? Jag är ju omgiven av bonusbarn, bonusbarnbarn, syskonbarn och vänners barn och barnbarn. Det funkar bra. Jag tycker också att jag, och andra i samma situation, ofta bidrar med en fördjupning av en mer utbredd gemenskap genom att hålla mig till många barn snarare än till ett fåtal. Detta bidrar – i sin tur – också till förverkligandet av en del av mig själv.
Men bara till en del av mig själv. Mycket annat – såsom umgänget med vuxna vänner, engagemanget i olika aktiviteter och försök att realisera mina ”kapaciteter” – krävs också. Och ju bättre de senare delarna artar sig, ju bättre blir också mitt förhållande till barn. Jag har ju för övrigt märkt att många i mina kretsar stannade upp och blev navelskådande under sin uppfostran av sina barn. De tillät barnen ta över. Förbjöd vuxna samtal. Barnen kan därför ibland skapa väldigt irriterande sociala situationer.
Så meningen i livet är för mig självrealisering och gemenskap med andra. I det senare fallet med både barn och vuxna. Vilket i sin tur utgör stoff till ytterligare inre växt och förbättrade sociala relationer på det hela taget.
Barnbarnen – eller i mitt fall bonusbarnbarnen – som ”livets efterrätt”, då? Nja. Jag tycker egentligen inte (med undantag för vaniljglass) om efterrätter – och uppfattar dessutom ordet i ”barnkontexten” som något skumt.
info@opulens.se
