Netanyahus ideologiske förfader

Krönikor
På bild: Vladimir Jabotinsky. (Collage: C Altgård / Opulens)

ARVTAGARE. Det så kallade Abrahamavtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten har nu pausat fortsatta annekteringar av de ockuperade palestinska territorierna. ”Ändå är det Jabotinskys arvtagare som idag styr Israel, och har vid det här laget gjort det oavbrutet i över ett decennium”, skriver Theo Vareman.

 

Under våren gjordes en historisk kompromiss i israelisk politik. Efter tre val på ett år, och löften om att aldrig hjälpa den sittande, korruptionsanklagade, premiärministern Netanyahu till makten, gick motkandidaten Benny Gantz med på att bilda en blocköverskridande regering. Netanyahu, med en stark väljarbas inom den israeliska bosättarrörelsen, sitter kvar, och planer på att annektera delar av de ockuperade palestinska territorierna var på väg att förverkligas redan under sommaren (detta har nu ”pausats” som del i det så kallade Abrahamavtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten).

Den hårdfört expansionistiska gren som Netanyahus Likudparti gjort sig till språkrör för kallas ofta för revisionistisk sionism. Idéskolan härrörs framför allt till Vladimir Ze’ev Jabotinsky (1880 – 1940), författare, journalist tillika en av sionismens stora förgrundsgestalter. Till den ambitiösa serien Jewish Lives har författaren Hillel Halkin skrivit en mycket läsvärd biografi över denna profil (Yale University Press, 2014).

Jabotinsky växte upp i det multikulturella Odessa, den enda utpost i det ryska kejsardömet där judar tilläts bosätta sig fritt utanför ett visst angivet territorium som sträckte sig från Lettland till Ukraina. Detta skulle komma att färga hans persona som någon med en mer urban och ”europeisk” karaktär jämfört med den generella judiska erfarenheten i Östeuropa. Halkin beskriver en person utan en stark känsla för ”sitt” folk, i en tid och ett land där detta annars var avgörande. Kontrasten mot den avgudade kämpe som Amos Oz minns i sitt självbiografiska verk En berättelse om kärlek och mörker (Bonniers, 2010) blir närmast absurd.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Den unge Jabotinskys journalistiska karriär sträckte sig från hemstaden till Bern och Rom, innan han slutligen återvände till Odessa. Det sicksackande över Europa som Halkin beskriver är tillräckligt för att väcka avund även i mindre pandemiska tider. Det verkliga intresset för sionismen kom till honom i tjugoårsåldern, och efter att ha rapporterat från rörelsens kongress i Basel 1903, och lyssnat till grundaren Theodor Herzl, blev Jabotinsky en övertygad anhängare. Hans engagemang i den sionistiska rörelsen växte därefter successivt, och under första världskriget förespråkade han en ”Judisk legion” som i Brittisk regi skulle ”befria” Palestina från Ottomanerna.

Engagemanget till trots fann Jabotinsky Palestina vara en besvikelse, och även om han skulle resa och bo där under flera gånger i sitt liv, framstår det i Halkins biografi som att den hårdföre sionisten trivdes bäst i de europeiska huvudstädernas salonger. Denna kontrast mellan det personliga och officiella engagemanget skulle också märkas av senare i hans liv. När Jabotinsky grundade Betarrörelsen, ett revisionistiskt parti med paramilitära tendenser, såg många det som en sionistisk parallell till Mussolinis svartskjortor. Samtidigt föraktade och fruktade Jabotinsky själv den fascistiska ledarkulten, och under rörelsens första år var det med tydlig motvilja han blev dess duce. Motviljan kvarstod i privata korrespondenser under resten av hans liv (”inte ens min flint kan rädda mig”), men den officiella personan han iklädde sig blev allt bekvämare.

När våldsamheterna mellan judiska immigranter, araber och britter i Palestinamandatet ökade, tjänade Jabotinsky också som rådgivare till underjordiska Irgun, på svenska är kanske utbrytargruppen Sternligan mer känd. Samtidigt höll han sig från att bli alltför involverad i specifika operationer – ”man frågar inte pappa”, var standardsvaret när rådfrågningen gick in på detaljer.

När britterna i slutet på 30-talet införde restriktiva kvoter på judisk immigration till Palestina, kom Jabotinskys storslagna tankar på ett väpnat uppror att testas. Pressen på att ta kontroll över territoriet ökade kraftigt i och med att behovet av någonstans för Europas judar att migrera i skuggan av nazismen blev större än någonsin. Även David Ben Gurion, som fram tills dess menat att ett socialistiskt parallellsamhälle i kibbutzerna skulle byggas först, för att sedan möjliggöra ett successivt övertagande började nu agera för det direkta etablerandet av en judisk stat. När Betarrörelsen pressade på, var Jabotinsky dock tveksam – förutsättningarna för ett regelrätt ”frihetskrig” fanns, menade han, helt enkelt inte där.

Den revisionistiska rörelsen kunde ses som en förlorare i den ideologiska striden om vad sionismen skulle vara.

Det skulle dröja tills 1948 innan staten Israel slutligen utropades – då hade Jabotinsky redan varit död i flera år. Istället blev det konkurrenten Ben Gurion som axlade premiärministerposten, och den sionistiska arbetarrörelsen skulle ha en närmast hegemonisk roll under den nya statens första decennier. Den revisionistiska rörelsen kunde ses som en förlorare i den ideologiska striden om vad sionismen skulle vara.

Ändå är det Jabotinskys arvtagare som idag styr Israel, och har vid det här laget gjort det oavbrutet i över ett decennium. Benjamin Netanyahus Likudparti är sprunget ur den revisionistiska rörelsen, med bland andra Irguns forne ledare Menachem Begin som partiets förste premiärminister. Att Netanyahus förhållningssätt till palestinierna och de arabiska grannländerna är påverkat av Jabotinskys idéer är också tydligt. Jabotinsky argumenterade för en ”järnmur” – att judarna i Palestina behövde etablera en så stabil majoritet, med en så mäktig militärmakt, att palestinierna skulle tvingas acceptera faktum och göra stora eftergifter vid förhandlingsbordet. I en artikel i amerikanska VOX från 2015 beskrivs hur Netanyahu fortfarande finner denna järnmur vara ofullständig.

Om Israel kommer göra slag i saken och på allvar börja annektera palestinska territorier är fortfarande ytterst oklart. Oavsett så kommer Jabotinsky och den världssyn han lämnade i arv att fortsätta hägra över den israeliska politiken länge till.

THEO VAREMAN

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Vår iskalla värld

OMÄNSKLIGHET. ”Varje kropp en historia, inte menad att förstås utifrån regelverk eller