POLITIK. Den årliga Almedalsveckan invigs i dag. Professor Magnus Dahlstedt begrundar förra årets uteblivna resa till Almedalen och vad som tilldrog sig den aktuella veckan 2025.
Mördande reklam: Om Almedalen och en inställd resa i backspegeln
I can hear the footsteps,
the lights have just gone dim
I’m on my final journey
Saxon, To hell and back again, 1981
Inte heller det här året blev det alltså någon resa till Visby. Ingen större förlust, kanske.
I stället för ett nytt besök vid det årliga politiska jippot Almedalen funderar professor Magnus Dahlstedt över förra årets uteblivna resa och rapporterna om det som utspelade sig under Almedalsveckan.
I backspegeln ser han jippot som ett alltför talande exempel på en på flera sätt oroande utveckling, där politik i en accelererande hastighet omvandlas till pajkastning, på ett sätt som steg för steg försvårar det som verkligen krävs för att bibehålla en livaktig demokrati: samtal präglat av lyssnande och respekt för oliktänkande. I stället för samtal som går på djupet ser vi hur påståenden och allmänt tyckande tillåts skapa ett samtalsklimat som drivs i en nedåtgående spiral, i jakt på hårdare tag, och omedelbara politiska effekter. I spåren breder misstron och polariseringen ut sig.
Essän är en del av ett större socialt skrivprojekt som består i en uppsättning etapper i en resa landet runt som gjorts under den gångna mandatperioden, genom ojämlikheternas sociala landskap i vår tids Tidö-Sverige. Det som skulle ha blivit ett stopp i Visby blev nu en inställd resa. Men även en inställd resa är på sätt och vis en resa.
Almedalen – nej tack
Den här veckan arrangeras traditionsenligt det politiska spektaklet Almedalen. Tanken var redan i ett tidigt skede att jag skulle avsluta resan genom Tidö-Sverige med att vara på plats i folkvimlet i Visby, som därmed skulle bli resans östligaste destination.
– Vb. Almedalen – ska du eller någon från din avdelning/forskningsmiljö engagera er där?
Insåg redan när jag läste det vidarebefordrade mejlet från universitetets kommunikationsavdelning i början av april att jag var för sent ute. Hur skulle jag hitta en lämplig person som kommer att vara på plats under veckan, som jag kan göra sällskap med? Hur skulle jag ens hitta boende, med tanke på trycket från antalet tillresta fastlänningar?
Valde i stället att backa från min tänkta färdplan. Kände genast lättnaden fylla lungorna. Så många människor samlade på en så liten yta, med sådan prestige, så tillrättalagda leenden, uppblåsta ballonger, karameller inklädda i färgglatt papper. Det var visserligen så länge som sju år sedan mitt senaste besök, och minnet spelar mig säkert ett spratt. Intalade mig hur som helst: Äh, klarar ändå inte att uthärda en tredje gång.
Liksom vid föregående besök i Almedalen hade jag lyxen att ha privatchaufför, i form av min mångåriga vän Mathias, eller Harry, som han av någon outgrundlig anledning kallas. Varje sommar brukar han nämligen under ett par veckors tid hålla till på ön, i hans fru Maries föräldrahem. Så även detta år.
Jag hade blivit tillfrågad att delta i en av de många paneler som anordnas under veckan, på temat: Vad är demokrati för dem som aldrig upplevt den? Rubriken kändes kantig redan när jag tackade ja till att medverka, men hade trots det i god väg inför förberett ett kort anförande utifrån forskningen jag gjort genom åren och såg fram emot ett givande samtal. Tältet var välfyllt, kamerorna rullade och moderatorn läste från sina förberedda minneskort. Jag återvände till budskapet jag formulerade redan i min avhandling: En gemenskap som håller ihop kräver ömsesidighet och jämlika förutsättningar till deltagande. Kände mig så långt nöjd, men var i sällskapet uppenbart ur takt med tiden. Det visade sig inte bli mycket till samtal. Det var snarare som att prata med en vägg.
Kravlöshetens rasism. Svenska värden. Språk- och kunskapsbrist. Ta ansvar. Ta seden dit du kommer.
Det ena förprogrammerade budskapet efter det andra.
Lyckades inte särskilt väl med att bryta igenom. Bara att bryta ihop. Och komma igen.
Hann på väg ut från tältet och det inhägnade området plocka med en gratismacka och en flaska kolsyrat vatten. På ett anslag flaggade Migrationsverket för en stundande möjlighet:
12.30: Fråga verket om att få folk att återvända och hur förvar egentligen fungerar.
Om två månader var det val, valrörelsen var i full gång. Solen värmde, men vindarna blåste allt snålare.
På väg mot vår uppgjorda mötesplats en bit ut från vimlet passerade jag Gudrun Schyman, den tidigare vänsterledaren som för sitt nya parti Feministiskt initiativ också gjorde sitt bästa för att bryta igenom larmet. Till synes med något större framgång än jag.
Ett pudrat nyhetsankare. Ett till.
Fastlänningarnas vecka
Vid båda mina första besök vid Almedalen undvek jag det som under decennier varit själva navet i den så kallade politikerveckan: partiledarnas uppmärksammade tal från den stora scenen i parken.
Det är numera allmängods att det var Olof Palme som inledde traditionen av att hålla tal just på denna plats. 1968, men inte som statsminister, utan som utbildningsminister. På 1980- och 1990-talen växte arrangemanget. Varje partiledare för riksdagspartierna fick varsin dag. År efter år fylldes programmet med debatter, seminarier, utställningar, andra typer av arrangemang. Med tiden blev veckan en kraftfull politisk centrifug, dit företrädare för politiska partier, av olika storlek och kulör, myndighetsrepresentanter, intresseorganisationer, lobbyister, journalister, debattörer, forskare, proffstyckare, självutnämnda förståsigpåare sökte sig för att synas och höras. För om du inte gör det så är det som om du inte fanns.
För att sticka ut i larmet gäller det att hitta ett budskap som fångar lyssnarnas öron. I ett samhällsklimat drivet av mediernas logik antar politiken alltmer formen av reklam.
Är det något nytt? Knappast. Det var något som Sven Lindqvist noterade redan på femtiotalet, i stridsskriften Reklamen är livsfarlig. Det var mot den bakgrunden han noterade: De som härskar över drömmarna är de verkliga härskarna.
Partiledarnas tal i parken i Almedalen har med åren blivit något av en institution i svensk politik. Inför tillresta anhängare, rullande kameror och nyfikna rubriksättare ges partiledarna möjlighet att sätta sina respektive partier i pole position. Under åren har otaliga försök till utspel gjorts. De flesta har inte fått något större gehör. Men när förberedelserna väl tar spinn ligger det stora vinster i potten.
Det var till exempel just i samband med Almedalen som Folkpartiet 2002 lanserade idén om införande av språktest som ett redskap för integration, som var början på en enastående upphämtning inför det stundande valet. Förslaget fick ordentligt spinn, fick snart övriga partier att mer eller mindre samfällt instämma i kraven på hårdare tag. Kören har med tiden blivit del av en ny kanon, som med Tidösamarbetet blivit regeringspolitik.
Allting går att sälja med mördande reklam:
Kom och köp konserverad gröt!
Harry mötte upp. Med taket nedfällt och stereon uppvriden på högsta volym lämnade vi larmet bakom oss. Lät hårdrocken ange takt, ton och riktning. Som alltid.
To hell and back again
To hell and back again
Hemma hos Maries föräldrar undrade far i huset hur vi haft det.
– Okej, suckade jag, fick sagt det jag förberett. Det var kanske inte så många som ville lyssna, men jag gjorde i alla fall ett gott försök. Har du själv varit inne nån gång?
– I Visby? Äsch, muttrade Maries far luttrat, det är fastlänningarnas vecka, man vet i alla fall när man ska hålla sig undan.
En av fastlänningarna är jag.
Måndag
Svenska Dagbladet presenterar resultat av en rykande färsk opinionsundersökning gjord inför Almedalsveckan. Det svenska folkets förtroende för samtliga partiledare. Enligt resultaten har Åkesson gått om Kristersson i förtroendeligan.
Med kedjan på cykeln paj får det bli promenad ner till stan och jobbkontoret.
I backen efter bron bildar gröna elsparkcyklar en kö, får mig att byta färdmedel. Premiärturen inleds ostadigt, men på raksträckan förbi lokaltidningens redaktion har jag fått upp farten.
Anna-Karin Hatt. Dagen till ära noterar jag att Centerns nytillträdda partiledare pryder reklampelare runtom i stan, iklädd olika hattar, för olika ändamål. Ledmotivet är Rätt Hatt – för jobb och företag, landsbygden, klimatet. Det gäller att få det nya ansiktet att fastna, och med det namnet är valet enkelt. Bygghatt. Bonnakeps. Sydväst.
Tisdag
Upplägget av Almedalsveckan är i år komprimerat. Två partiledartal per dag. De första just idag.
Tisdagen är inte bara start på partiledartalens Almedalsvecka, utan även SM-veckan, som det här året anordnas i Norrköping.
Bland dagens höjdpunkter: speedway och funktionell fitness.
Liberaler och sverigedemokrater.
Under dagen blir Simona Mohamsson vald till partiledare för Liberalerna. Ett par timmar senare levererar hon sitt premiärtal.
– Den liberala staten är inte neutral, markerar hon. Den blundar inte för de krafter som vill begränsa människors frihet. Den vågar ha åsikter om vilka värderingar som är bra, och vilka som är dåliga.
Bakom henne vajar en digital svensk flagga.
– Det tål att sägas: Att ställa krav är att bry sig.
På frågan om bytet av partiledare ska öppna för nya regeringsalternativ väljer hon vid den efterföljande pressträffen att inte ge några tydliga besked, utan ber om att få återkomma efter sommaren.
”Sverigevänner”, inleder Jimmie Åkesson sitt tal. Anslaget är på sedvanligt manér rakt och utan omskrivningar. Trots det återkommer tematiken från föregående tal.
– Vi erbjuder två dörrar, klargör Åkesson. Två dörrar. En dörr som leder in i Sverige och den svenska gemenskapen. En dörr som leder ut ur Sverige.
Under talet passar Åkesson också på att kommentera torsdagens planerade presentation av den tredje och sista delen av vitboken som går ut på att göra ett bokslut över partiets främlingsfientliga förflutna, med att säga: Jag beklagar djupast och jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för svenska judar.
Onsdag
Bågskytte. Funktionell fitness. MTB XCE.
Och så premiär för Centerns nya partiledare, som väljer att rikta uppmärksamhet mot några av partiets klassiska kärnfrågor: klimatet och landsbygden.
– Om inte regeringen klarar av att nå klimatmålen, klargör Hatt, då är det inte klimatmålen som ska bytas ut. Då är det regeringen och deras brist på klimatpolitik som ska bytas ut.
Hon fortsätter med att understryka: Varje regering som efter nästa val vill ha Centerpartiets stöd måste tydligt investera i landsbygden. Vi i Centerpartiet, vi vill se ett nytt nationellt mål för skolan. Om 10 år, när de barn som i höst börjar förskoleklass går ut nian, då vill vi att de geografiska orättvisorna ska vara borta ur den svenska skolan.
Torsdag
Bangolf. Lerduveskytte. Kanotpolo.
Socialdemokrater. Moderater.
Först ut, oppositionens och Socialdemokraternas Magdalena Andersson.
– Världen av igår finns inte mer. Den kommer aldrig tillbaka, fastslår hon. En regering som inte förmår att förändras i takt med att världen gör det. Utan snarare arbetar för att lösa sina egna politiska problem. Ja, den förlorar styrfart.
När scenen därefter är Moderaternas är det finansminister Elisabeth Svantesson som kliver upp, som stand-in för statsminister Kristersson.
– Ett Sverige där alla som drömmer om villa och Volvo (och dom är många) – också ska kunna uppfylla den drömmen. Ett Sverige där unga återigen kan se hoppfullt på framtiden. Det är min vision, markerar Svantesson.
– Vill du ha ökad frihet, villa och Volvo – eller tvångsförflyttningar från villa till betongförort, frågar hon retoriskt.
– Ja, besvarar hon själv frågan, valet är tydligt.
Fredag
Aquabike. Frisbee. Rallysprint.
Det mesta av det som utspelar sig i politikens Almedalen hamnar i skuggan av SD:s förutskickade presentation av partiets vitbok. En noggrant uttänkt taktik för att hamna i offentlighetens blickfång. Lyckat. Än en gång.
Hur mycket visste dagens partiledning egentligen av det som framkommit?
– Jag hade inte hela bilden klar för mig, kommenterar Mattias Karlsson, som sitter i nuvarande partistyrelse, man är inte så politiskt medveten när man går in i politiken och jag var relativt ung…
Hur sanningsenliga är uppgifterna som presenterats, med tanke på att personen som fått den delikata uppgiften att leda arbetet med att skriva vitboken har en bakgrund som medlem i partiet? Finns det fler komprometterande lik i partigarderoben?
Torsdag, 3 juli
Statsministern kallar till presskonferens. Det främsta ärendet är tillkännagivande av nya ministrar. En av nyheterna: Liberalernas nyvalda partiledare Simona Mohamsson, som utses till utbildnings- och integrationsminister.
En av den nytillträdda ministerns första uppgifter är pressträff för att tillsätta en utredning med uppgift undersöka parallella samhällsstrukturer i form av klaner och släktbaserade nätverk, deras konsekvenser för integration och utanförskap i det svenska samhället.
– Parallella samhällsstrukturer bestående av klaner och släktbaserade nätverk underminerar rättsstaten, understryker Mohamsson, hotar demokratin och försvårar integrationen.
Måndag, 7 juli
Ministerns nästa uppgift: tillsättande av en ny undersökning om värderingar och sociala normer i Sverige, med särskilt fokus på utrikes födda personer, som uppdraget formuleras i regeringens pressmeddelande.
– Alla i Sverige ska vara införstådda med vilka liberala värderingar som bygger vårt land, klargör Mohamsson. Därför behöver vi stärka kunskapen om vilka värderingar som präglar det svenska samhället.
Uppdraget att staka ut integrationspolitikens färdriktning är lite som Sisyfos, fast tvärt om. Stenen rullar med accelererande hastighet utför. Det är närmast omöjligt att hänga med.
Svenska värderingar, än en gång.
I Sverige respekterar vi lagar, regler, ingångna avtal och överenskommelser, som till exempel ger arbetare rätt att ansluta sig till facket, om de så skulle vilja, och villkor enligt gällande kollektivavtal, vad kan vara mer svenskt än det?
På liv och död
Jag kommer att tänka på Lars Stjernkvist. Sprang på honom på affären i kvarteren nyligen. Påminde honom att vi borde ses, få till promenaden runt Hageby vi pratat så länge om.
Det är snart tre år sedan vi sågs. Jag var på väg hem från Uppsala och det var dags för tågbyte i Stockholm. Fick korn på en utdragen gestalt med bekant frisyr. Mustaschen var mer ansad, likaså håret. I övrigt var han sig ganska lik, Lasse.
Han är sedan länge en central gestalt inom socialdemokratin och Norrköpings lokalpolitiska scen. När jag gick forskarutbildningen var han under en tid generaldirektör för Integrationsverket. Vid ett tillfälle besökte han också avdelningen för att föreläsa för oss nyantagna doktorander.
Gör det nåt om jag slår mig ner, undrade jag försynt, när jag hunnit ifatt Lasse på tåget. Nej då, svarade han, gör det. Han kände igen utseendet. Samtalet böljade snart fram och åter.
– Hur känns det efter valet, frågade jag, kände redan när orden kom ut ur munnen hur slitna de måste ha låtit.
– Ja, inte så bra, verkligen inte.
– Om man vänder på det, finns det några fördelar med att gå i opposition, försökte jag.
– Tveksamt, det är naivt att tro att det gör nån nytta att stå vid sidan av. Det tror inte jag. Vid makten kommer de blåbruna göra stor skada.
– Hur då, menar du?
– Det allvarligaste är att kunskapens värde urholkas.
– Jag håller med, det är minst sagt frustrerande att se hur forskning inte tycks väga nånting i den offentliga debatten. Det är de som vrålar som hörs.
– Samtidigt är inte helt riskfritt att ha starka åsikter och stå för dem, suckade Lasse. Det kan till och med vara förenat med livsfara.
Lasse påminde om det brutala mord som skett i Visby tidigare under sommaren, under 2022 års Almedalsvecka. Offret Ing-Marie Wieselgren knivhöggs till döds när hon var på plats i egenskap av psykiatrisamordnare för SKR. Snart därefter cirkulerade uppgifter om att förövaren var aktiv nazist. Bland annat skulle han ha deltagit i NMR-demonstrationer och skrivit på sajten Nordfront.
– Ing-Marie var en god vän till mig, berättade Lasse, och hon fick betala med sitt liv.
– Jag minns, verkligen hemskt.
– Hon var en av måltavlorna, fortsatte Lasse, liksom centerledaren Annie Lööf.
Lööf hade med sina tydligt antirasistiska ställningstaganden hamnat i politikens skottlinje, bildligt talat. Kort därefter valde hon att lämna posten som partiledare. Precis som hennes efterträdare nyligen gjort.
– Högerextrema krafter flyttar fram positionerna, mycket oroande.
– Samtidigt, tillade jag, är rädslan som breder ut sig ett lika oroväckande symtom. Tystnaden måste brytas, och det illa kvickt.
Sedan dess har tre år hunnit passera. Almedalsveckan 2025 skördade inga liv, men tonläget i den politiska debatten oroar likafullt. När ska politisk konfrontation och mördande reklam ge plats åt omsorgsfulla samtal?
info@opulens.se
