MUSIK. I den här upplagan av ”Veckans DDR” skriver Jesper Nordström om Bärbel Wachholz, en schlagersångerska vars opolitiska hållning ändå kunde framstå som ett slags systemkritik.
Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.
Bärbel Wachholz, född 1942 och aktiv som en av DDR:s mest älskade sångerskor under 1960- och 70-talen, är ett exempel på hur konst och politik flätades samman i Östtyskland – även när man verkade vilja undvika politiken helt och hållet. Hennes repertoar bestod mestadels av lättsamma visor om sol, kärlek och italienska stränder. På ytan framstod detta som opolitisk och kanske till och med naiv eskapism: en mjuk och trygg drömvärld bortom den gråa vardagen i det socialistiska samhället.
Men i DDR:s kontrollerade kulturklimat blev just detta undvikande av politiska teman en paradoxal form av tyst protest. Att sjunga om sol och varmare länder, om längtan och romantik, skapade en undertext av frihetslängtan och avståndstagande från systemets hårda grepp om individerna. Hennes musik blev ett slags motstånd, inte genom att kritisera öppet, utan genom att låta publiken känna en outtalad önskan om och längtan efter något annat än den socialistiska verkligheten.
Det är även intressant att betrakta hennes namn, Bärbel, ur ett sociologiskt perspektiv. Namn bär inte bara personliga utan också kulturella och tidsbundna betydelser. Bärbel är ett traditionellt, något tungt klingande namn som inte associerades med ungdomlig sexighet eller glamorös schlagerpop.
Till skillnad från många västtyska schlagerdamer – som Gitta Lind med sin typiska bild av hemmafrun som tände ljus och stod vid dukat bord – framstår Bärbel Wachholz som mer självständig, en kvinna som valde sin egen väg inom ramen för systemet. Hennes image var snarast en socialistiskt fri, folklig kvinnogestalt och något helt annat än en undergiven hemmafru. Över huvud taget är det intressant att jämföra västtysk och östtysk populärkultur för att såväl subtila som uppenbara skillnader. Det går för övrigt att lyssna på hennes musik på en musiktjänst som Spotify,
Faktum är att det var just denna kombination av oskyldig tillgänglighet och en tyst, subversiv längtan som gjorde henne älskad och samtidigt laddad med politisk betydelse – utan att hon själv behövde uttala en enda samhällskritisk fras. I ett samhälle där konstnärliga uttryck ofta var direkt knutna till ideologi, visade Wachholz att även en alltigenom opolitisk hållning kunde framstå som en form av systemkritik.
Den tragiska ironin är dock att denna opolitiska artist blev offer för systemets brister. Bärbel Wachholz avled 1984, vid 46 års ålder, som följd av komplikationer från diabetes, en sjukdom som förvärrades av bristen på insulin och medicinsk vård i DDR:s alltmer krisande sjukvårdssystem. Hennes död belyser på ett smärtsamt sätt hur systemets oförmåga att tillhandahålla ens grundläggande medicinska resurser kunde drabba även de mest älskade och till synes oskyldiga medborgarna.
Man kan sammanfatta hennes liv och gärning som ett exempel på hur även flyktiga drömmar om sol, kärlek och italienska stränder kan bli till en form av tyst motstånd i ett auktoritärt samhälle. Samtidigt visar hennes öde att ingen, inte ens den som väljer att undvika politiken, är opåverkad av systemets brister – inte ens den mest lättsamma schlagerpinglan.
jesper.nordstrom@opulens.se
