VÅRDPOLITIKEN. “Det är nästan så att man kan tro att högern vill göra sin ideologi mer relevant genom att bevisa att politiken inte kan ta hand om viktiga samhällsnyttor”, skriver Amra Bajric.
Vad innebär det att ha ett kall i livet egentligen?
Att hitta sitt syfte, sin inre kärna och anledning till existens här på jorden är en utopi alla strävar efter. Att ha ett kall innebär att drivkraften för ens arbete inte ligger i pengar eller status. Det ligger i ”kallets” natur att behöva kämpa för att inte behöva ge upp det. Att undvika hela ”klippa sig och skaffa sig ett jobb”-grejen. Den romantiska bilden av den lidande konstnären känner vi alla till. Men idag har vi en enorm yrkeskår som lider likt aspirerande författare och konstnärer, men inte har något med det estetiska skapandet att göra: vår sjukvårdspersonal.
Vi behandlar anställda inom sjukvården som lidande konstnärer. Framförallt om de arbetar inom kvinnodominerade sjukvårdsyrken så som undersköterskor, vårdbiträden och sjuksköterskor. Kirurger och läkare – traditionellt manliga yrken – har ett större erkännande och respekt i samhället.
Att arbeta inom vården är inte ett kall, det är ett yrke. Ett yrke viktigare än många andra då det faktiskt går ut på att hålla dig och dina nära och kära vid liv. Ändå ser vi nedskärning efter nedskärning inom vården. Vi röstar fram högerpartier som tycker att vårdpersonal årligen ska behöva berättiga sin existens. För annars dras bidraget för deras verksamhet in. Det är därför vi har sparkrav på sjukhus och nedrustning av förlossningsvården. Är det avundsjuka och missunnsamhet gentemot kvinnorna i vården som gör att deras yrken och liv förväntas gå runt på applåder och hyllningar, men inte backas upp av reella satsningar? Fler kollegor, mer vårdplatser, bättre arbetsvillkor och högre löner?
Det här är, oavsett vad politiker säger, enkla lösningar. Vi har pengarna så varför görs ingenting? Problemet ligger inte heller i att Sveriges befolkning motsätter sig en förbättrad sjukvård där de anställda mår bra och orkar mer. Så vad är egentligen problemet?
Sveriges sjukvård drivs alltmer som ett företag. Det ligger i högerpolitikens kärna att företagisera sånt vi människor inte kan vara utan för att överleva. Bostad, sjukvård, mat, arbete och så vidare. Och företag behöver gå med vinst för att inte försättas i konkurs, säga upp personal och börja hyra ut lokalerna till andra verksamheter. Siffror och statistik, hårda variabler som går att mäta går före kafferaster, omhändertagande, att ta sig tid för patienter. Det mjuka, det kvinnliga.
Likt konstnärerna så bestraffas kvinnor (och män) inom vårdyrken för att de varit dumma nog att drivas av annat än det som genererar vinst. Ens drivkraft för att utföra ett yrke inom sjukvården ska inte avgöra hur drägligt liv man får. Men högern vet ju var den har alla som arbetar: sjuksköterskor kan inte strejka, av förklarliga anledningar. Inte kan undersköterskor utföra sitt arbete halvbra eller med näsan i mobilen. Det som testas konstant är kallets kärna – överge ditt yrke, eller fortsätt lida i tystnad.
Det är nästan så att man kan tro att högern vill göra sin ideologi mer relevant genom att bevisa att politiken inte kan ta hand om viktiga samhällsnyttor. Att sabotera politiken medvetet för att man egentligen inte vill att vi tillsammans ska ta hand om samhället och människorna i det bekräftar att marknaden och företagen är det bästa för oss. Om kvinnorna i vården bara kunde generera lite mer vinst åt de privata vårdbolagen och aktieägarna så löser sig ju allting. Att arbeta som sjuksköterska är inte ett kall, det är ett yrke. Och vi kan fortfarande kräva att politiker gemensamt tar ansvar för det vi alla tillsammans behöver: en fungerande sjukvård.
amra.bajric@opulens.se
