Liberaler på väg åt fel håll

Krönikor.
Collage: C Altgård / Opulens.

IDÉKRITIK. ”På det sättet hamnar fokus på att bevara och värna istället för att förändra. En bild av individens friheter och rättigheter målas upp där dessa enbart kan existera på nationell nivå och uppnås genom äldre uppfattningar om staten”, skriver Vladan Lausevic som menar att liberalismens idéutveckling går åt fel håll.  

Liberalismen har på senare år blivit allt mer kritiserad i icke-ekonomiska frågor som  individens fria rörlighet över gränserna, identitet och livsstilar. Antiliberala, men även “postliberala” och andra kritiker menar att liberaler har fokuserat för mycket på världen och ekonomisk utveckling men glömt vikten av nationer och traditioner. Det är inget nytt att liberalismen kritiseras i samband med stora förändringar men samtidigt ligger problemet i att formella liberaler nu tenderar att okritiskt acceptera sådan kritik istället för att fokusera mer på att skapa nya idéer, visioner och berättelser.

För två år sen gjorde Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni ett uppmärksammat uttalande angående partiets utveckling. I intervjun för tidningen Fokus att “vi har fokuserat på det internationella och fnyst lite åt dem som har en lokal bundenhet. Men vi är fortfarande en nation, och det är här vi bygger vår demokrati och välfärd”.

Sabunis uttalande kan kritiseras och problematiseras av flera skäl. Till exempel anses Sverige vara bland världens mest globaliserade länder som vad gäller ekonomi, utbildning och klimatfrågor. Den offentliga välfärden är beroende av ekonomisk utveckling globalt sett, inte minst eftersom en stor del av företagen bedriver någon form av handel utanför Europa. Undersökningar som Global Concisonuess Indication visar att många svenskar anses ha en hög grad av världsmedvetenhet och intresse för global utveckling.

Under Sabunis ledarskap har Liberalerna inte blivit ett öppnare, mer demokratiskt och lockande parti. Tvärtom, det finns indikationer on att Liberalerna blivit sämre på att hantera interna demokratiska processer, bland annat eftersom Sabuni vid flera tillfällen krävt lojalitet av medlemmarna samtidigt som flera ledande och aktiva lämnat partiet i protest. Utöver det är problemet, som Demokratituredningen och demokratiexperten Olle Wästberg (själv aktiv i L) visat, att politiska partier i riksdagen sedan 90-talet bidragit mer till den representativa demokratins försämring snarare än förbättring.

I Sverige har Goodhart inspirerat tidigare frihetliga borgerliga debattörer som inte längre stödjer eller i högre grad bejakar globalisering.

Samtidigt finns det också ett djupare, allvarligare och även ironiskt problem med uttalandet eftersom resonemanget om det globala och lokala bygger på antiliberala idéer och resonemang som formats efter ”Brexit and Trump”.  Sabuni har som liberal partiledare omedvetet eller medvetet framträtt som frihetens, framstegets och öppenhetens motståndare. Man kan undra hur ett formellt liberalt parti, ett av världens äldsta liberala partier dessutom, ska kunna agera i samhällsdebatten och sakpolitiken om man tillämpar språkbruk som kommer från personer och organisationer som kämpar för antiliberal samhällsutveckling?

Sabunis uttalande är närmast likt de från samhällsdebattören David Goodhart, baserad i Storbritannien, som intar nationalistiska, auktoritära och även rasistiska positioner. Goodhart har bland annat gjort sig känd för det populistiska synsättet att människor kan delas in ”anywheres” (varsomhelstare) och ”somewheres” (någonstansare). I Sverige har Goodhart inspirerat tidigare frihetliga borgerliga debattörer som inte längre stödjer eller i högre grad bejakar globalisering, liberaliseringar eller individualistisk människosyn.

Enligt Goodhart har liberalismen som idé orsakat allt från försämrad demokrati och  ekonomi samt försvagade traditioner, trots att beläggen överlag visar motsatsen. Goodhart har under 2010-talet på osaklig och mytologisk grund argumenterat för att européer från bland annat Bulgarien och Rumänien ”tagit britternas jobb” och menar att invandringen från Mellanöstern och Afrika borde kraftigt reduceras för att vita britter inte ska känna sig rädda. För Goodhart är det inte bara enskilda åsikter, utan det ingår i hans vision om en ”postliberal” framtid där människor ska ha mindre frihet, fler ska hindras att migrera både inom och mellan länder, där staten ska styra mer av handeln.

Under de senaste åren har många liberaler med olika prefix kritiserat Goodhart och visat varför hans resonemang inte håller. Till exempel Johan Norberg i boken Öppen/Sluten som avhandlar gemenskap, individualism och mänsklig psykologi. Men det finns också en situation i Europa, som till exempel Marlene Wind påpekat, där liberaler känner sig politiskt deprimerade, obestämda och vilsna. Även den konservative globalisten Dalibor Rohac har i sin kritik av den liberale politologen Ivan Krastev skrivit att man bör sluta med “liberalt självskadebeteende” och att liberaler bör gå framåt i diskussioner om framtiden, identifikation och ekonomi.

Likt fallet med Krastev finns det fler andra där liberala politiker och debattörer agerar på det viset. Isobel Hadley-Kamptz skriver i en av sina senaste artiklar i Dagens Nyheter just om “anywheres and somewheres” utan att förhålla sig kritisk till begreppet. Hadley-Kamptz argumenterar för att nationalstaten är viktig för friheten och demokratin genom hänvisning till det som sker i Ukraina. På det sättet hamnar fokus på att bevara och värna istället för att förändra.  En bild av individens friheter och rättigheter målas upp där dessa enbart kan existera på nationell nivå och uppnås genom äldre uppfattningar om staten.

Liberalismen har genom historien alltid främjat nya idéer och synsätt på staten, inte minst i samband med Europeiska Unionens bildande under 1990-talet med övernationella institutioner för demokrati, ekonomi och medborgarskap. Verkligheten, bättre sagt den globala verkligheten, är komplex och sammanbunden eftersom hur nationer fungerar och påverkar varandra ändras med tiden och av olika ekonomiska, sociala och teknologiska anledningar. Även i Ukraina vill, trots all nationalism till följd av den ryska aggressionen, majoriteten att landet ska vara en del av EU vilket omfattar gemensamma lagar, demokratiska beslutsprocesser och andra institutioner.

Det är också mer korrekt att beskriva dagens Sverige som en transnationell stat än som nationalstat i äldre mening. I vissa avseenden, exempelvis i flyktingfrågan, kan man till och med säga att Sverige agerar som en kosmopolitisk/universalistisk stat genom att skydda människor oavsett ens födelseort och identifikation. För i grunden bygger nationalstatstanken på att en stat ska finnas för en viss nation och det omvända samtidigt som globala problem och utmaningar kommer kräva att fler tänker kring hur staten ska finnas för världen, planeten och mänskligheten också.

Det räcker förstås inte att liberaler bara ägnar sig åt teoretiska idéer och förslag även om vår sociala värld är just skapad genom föreställningar, konstruktioner och bilder. Konkreta förslag behövs också, liksom att involvera fler individer i processer som kan bidra till skapandet av nya privata och offentliga institutioner. Ta till exempel på hur decentraliserande, liberaliserande och demokratiserande teknologi som kryptovalutor, sociala plattformar och digitala ID-program kan underlätta för individer att arbeta, migrera och samarbeta såväl lokalt som globalt. Det moderna liberala uppdraget är inte bara att värna om staten eller nationen. Det är främst att kontinuerligt förändra, förnya och förbättra samhället både teoretiskt och praktiskt för individen.

Vladan Lausevic
VLADAN LAUSEVIC
global@opulens.se

Vladan Lausevic är stockholmare och aktiv som skribent, liberal debattör och aktivist med intresse för såväl mjuka som hårda politiska frågor. I bagaget har en examen i historia och Europastudier. Vladans motto: “Jag har ingen identitet, jag har bara identiteter”.

Det senaste från Krönikor

0 0kr