DESILLUSIONERAD. “När inget i grunden kan påverkas, när de stora valen omöjliggörs återstår förstås bara de små – det vill säga skruva på maskinen lite här och var”, skriver Stellan Lindqvist.
Vad är politik? Det känns egendomligt att ställa frågan, men eftersom tiden och verkligheten är egendomlig, känns det nödvändigt.
Så: vad är politik?
En gång definierades politik i termer av social och ekonomisk makt, det vill säga som höger och vänster, det vill säga som något som försiggick utanför Stockholm, utanför riksdag och regeringskorridorer, utanför de stora mediehusen, utanför tevestudiorna. Då fanns till och med föreställningen att politik handlade om sociala rörelser, om ideologi. Men nu? Ebba Busch, Ulf Kristersson, Jimmie, Marcus Oscarsson i fyran, politikpoddarna. Det är en väldig aktivitet, den tycks försiggå inom en stockholmsk enmilsradie med ett surrande parlament som nav och diverse tevekanaler och mediehus i omedelbar närhet. Utanför tyst, egendomligt tyst, ett och annat kommunalråd som gör bort sig bara.
Bröd och skådespel? Jag tror det. Och eftersom det finns hyfsat med bröd (so far) får det bli skådespel: några få på arenan, en tävling, ett spel, kör! För detta socialt erogena spel, där man tycker och sällan argumenterar (dvs förankrar ideologiskt och därmed begripliggör), behövs naturligtvis kommentatorer – en Knutsson, en Furtenbach, en Marmorstein, en Melin. Vem vann? Varför sa hen så? Vem blir ihop med vem? Och formkurvan, vad händer nu?
Vi, publiken, låter oss underhållas. Vi konsumerar spelet som vi konsumerar allt annat, politik är ju åsikter och en åsikt är ju lika god som en annan. Eller som de politiska kommentatorerna formulerar saken: ”Alla har ju de goda målen för ögonen, det är bara de föreslagna medlen för att nå målen som skiljer dem åt” (för övrigt en märklig åsikt eftersom frågan om mest effektiva medel är empirisk och således avgörs bäst av vetenskaplig expertis). Sen är det upp till oss att välja, och eftersom väljandet är viktigt i ett konsumentdemokratiskt samhälle bör väljandet inte vara krångligt och absolut inte krävande varför politiken paketeras i små och lättförståeliga bitar: skola, försvar, migration, brott och straff, ekonomi osv.
Varorna kan sedan exponeras i konsumentvänliga och jämförande listor, lite plus här och lite minus där. Att ideologin försvinner i hanteringen ses som en försumbar sidoeffekt. För övrigt är det ju ingen som riktigt säkert vet vad som menas med ideologi och ännu mindre vad man skall ha ideologier till.
Nu är det ”verkligheten” som gäller. Då tänker jag inte på den fysiska eller biologiska verkligheten, jag tänker på den samhälleliga, den som till skillnad från den fysiska är valbar eftersom den tillverkats av människor och valts av människor. Vad som nu hänt är att denna samhälleliga verklighet verkar ha stelnat, fått en närmast objektiv karaktär, ontologiskt snarlik den fysiska faktiskt, det vill säga given och opåverkbar. Och när inget i grunden kan påverkas, när de stora valen omöjliggörs (tyngdlagen är svår att välja bort), återstår förstås bara de små – det vill säga skruva på maskinen lite här och var. Kanske inte ”historiens slut” men historiens återvändsgränd.
Nu frågar sig många – naturligtvis: vilka är då de stora och formativa krafterna i denna ”verklighet”? Jo, jag tror faktiskt det är fullt möjliga att utpeka dessa med hyfsad exakthet: globalisering, kapitalism och kapitalmakt, marknadisering, kommersialisering av natur och människor. Innan mängder av protester infinner sig måste följande tillägg göras: dessa krafter har under de många årtionden de verkat och samverkat skapat ett exempellöst materiellt välstånd, möjliggjort för en snabbt växande mänsklighet att anständigt leva på denna planet. Så är det.
Nu till återvändsgränden. Den icke valbara verkligheten, den fysiska och biologiska, säger stopp! Så är det – också. Maskinen fungerar nämligen inte längre, något fundamentalt i dess funktionssätt fungerar inte längre. Det känns nästan påfluget att räkna upp skälen: klimatkrisen, hotet mot den biologiska mångfalden, den accelererande ojämlikheten, den ohållbara exploateringen av jordskorpan. Och allt som kommer ur detta – flyktingkriser, krig osv.
Vi vet, men låtsas inte veta. Vad vi skall göra? Det får vi börja att diskutera.
Sen finns det givetvis de som vill blunda, som känner sig ideologiskt tvingade att blunda. Vi skall tillväxa oss ur krisen, genom att öka tillväxten får vi råd att växla spår. Ett råd som påminner om följande råd till en alkoholist: Fortsätt sup men spara returglasen så att du i framtiden har råd med avgiftningsprogrammet.