Cancelkulturen var mer total förr

MEDIEDREV. Cissi Wallin, Paolo Roberto, Katerina Janouch och Malcom Kyeyune. Nathan Hamelberg funderar, apropå Wallins “avbön” tidigare i veckan, över förlåtelse och hur lätt den offentliga person som idag hamnar i kylan imorgon söker värme i ett helt annat, och tidigare kanske otänkbart, sammanhang.

Kan man ”dras med” av sina följare? I måndags bad Cissi Wallin om ursäkt för uthängningar hon gjort på sociala medier, men tillade att hon var del av en stor rörelse och en ”obehaglig mentalitet”. Jag själv reagerade starkt på det, vad är det här för nonsens och bortförklaringar. Men ju mer jag tänker på det tror jag att det stämmer. Det som provocerar är att det går att läsa som att Wallin avsvär sig ansvar för sina handlingar. Utan likheter i övrigt tänker jag på när Paolo Roberto bad om ursäkt för ett drygt år sedan, till skillnad från vad Wallin skriver nu så var det krishantering och skedde direkt. Men folk studsade på att han skrev om ”hål i själen”. Precis då som nu så är det som att det finns en besatthet av att förstå förklaringar som ursäkter. Och de kanske till och med är avsedda som sådana, men jag tror det går att förbise dem.