MEDIEDREV. Cissi Wallin, Paolo Roberto, Katerina Janouch och Malcom Kyeyune. Nathan Hamelberg funderar, apropå Wallins “avbön” tidigare i veckan, över förlåtelse och hur lätt den offentliga person som idag hamnar i kylan imorgon söker värme i ett helt annat, och tidigare kanske otänkbart, sammanhang.
Kan man ”dras med” av sina följare? I måndags bad Cissi Wallin om ursäkt för uthängningar hon gjort på sociala medier, men tillade att hon var del av en stor rörelse och en ”obehaglig mentalitet”. Jag själv reagerade starkt på det, vad är det här för nonsens och bortförklaringar. Men ju mer jag tänker på det tror jag att det stämmer. Det som provocerar är att det går att läsa som att Wallin avsvär sig ansvar för sina handlingar. Utan likheter i övrigt tänker jag på när Paolo Roberto bad om ursäkt för ett drygt år sedan, till skillnad från vad Wallin skriver nu så var det krishantering och skedde direkt. Men folk studsade på att han skrev om ”hål i själen”. Precis då som nu så är det som att det finns en besatthet av att förstå förklaringar som ursäkter. Och de kanske till och med är avsedda som sådana, men jag tror det går att förbise dem.
Missförstå mig inte, jag tycker folk är ansvariga för sina handlingar. Men jag tror inte Wallin hade agerat som hon gjorde om det inte fanns en bekräftande miljö att agera i. Jag tror verkligen att Robertos ord om ”hål i själen” stämmer. Av det följer ju inte att vad som helst är acceptabelt eller för den delen att vad som helst skulle täppa till sagda hål i själen – det finns garanterat andra sätt att bearbeta trauman än att åsamka andra dem. Det finns andra sätt att hantera att vara utsatt än att hänga ut.
Jag undrar hur bekräftande fungerar på nätet. Före sociala mediers massgenombrott så var den som brutit mot samhälleliga normer i mångt och mycket långt mer utlämnad åt sina gamla vanliga sociala sammanhang, vilket verkade tvingande för hur man fick förhålla sig till felsteg. Sannolikt var ribban högre för att göra fel – det fanns inget ”the internet never forgets”, inget Flashback, inga forum där minnet av fel, övertramp, övergrepp, fadäser, skandaler, brott, snedsteg eller oegentligheter skrevs i sten och förvarades i lättillgängliga arkiv. Å andra sidan fanns det till exempel i diskussioner om majoritetssamhällets relation till minoriteter långt färre sätt att göra sig hörd på för de som drabbades av bigotteri. Hursomhelst, den som var en publik person kunde inte på samma sätt som idag snabbt skapa sig eller bjudas in till nya arenor om den portats. Man skulle kunna säga att ”cancelkultur” förut var mer total, medan den idag är relativ; den som idag snubblar på en arena stiger lätt upp som en sol på en annan.
Jag tror få saker kan ge en så rekordsnabb tröst om man gjort fel som att mötas av folk som förlåter, eller till och med ifrågasätter att det man gjort är fel överhuvudtaget. Att vara i kris, i chock, att försöka orientera sig och sannolikt tvingas dra smärtsamma slutsatser om sig själv för att ta sig ur krisen är otrevligt. Om då en del av krisen består i att ha haft en självklar plats i centrum som man knuffats ut från kommer ett nytt centrum med ny publik duga som substitut.
Hur ska man annars förstå hur snabbt folk förändras av miljöer online? 2013 skrev Katerina Janouch en text om hur trött hon var på ”asexuella södermän”. Den var raljant, tog sikte på koketta poserande politiskt korrekta medelklassmän och Janouch önskade sig Riktiga Karlar. Vid samma tid hyllade hon brevbärare som vägrade dela ut valreklam för SD. Hon fick (i mitt tycke oproportionerligt mycket) skit för krönikan om södermännen, något år senare hyllade hon ett högerextremt medborgargarde som i namn av att ”skydda våra svenska kvinnor” gav sig på och urskillningslöst misshandlade vad som sades vara marockanska gatubarn. Vad hände däremellan? Jag tänker att den miljö hon bekräftades i skiftade.
Malcom Kyeyune uteslöts ur Ung Vänster 2014 efter att ha anklagats för att stödja antifascistiska Revolutionära Fronten. Han kastades ut ur sammanhanget han var uppburen i för att något år senare välsigna Örebropolisen Peter Springare som försökt kriminalisera antifascistiska slagord som hets mot folkgrupp. Och sedan knytas till SD:s tankesmedja Oikos.
Exemplen ovan är sinsemellan väldigt olika sett till vad som gjorts; mönstren av förändring utifrån värme och kyla är väldigt lika. Idag finns det en dömande kultur online – ”alla” hakar på samma spår vid samma tid, och även om ”alla” har rätt i sak så blir det massivt på ett sätt som sannolikt inte leder till förändring. På samma gång finns det hela medier, poddar och miljöer som välkomnar, förlåter och ryggdunkar vem det än må vara som felat i offentligheten där en stor del av målgruppen så uppenbart själva känner sig orättvist dömda och förenas i det.
Jag tror felet med att säga att någon ”dras med” är att föreställa det som att andra går före. Som ursäkt för agerande är det uselt. Men ett rimligare sätt att se det är att förstå det som att de som är vana vid att vara uppburna, celebra och inne i värmen dras till ny värme där de kan stå i centrum sekunden de kastas ut i kylan.
nathan.hamelberg@opulens.se
