Bli fri från kommentarsfälts-missbruket

Krönikor.
Montage: Opulens. (Bildkälla: Skärmdump från DN:s kommentarsfält)

VÄGEN TILLBAKA. ”Om du brukar lyssna på Ring P1 och bli smått vansinnig på folks åsikter och därför drömmer att få tala om hur saker och ting verkligen ligger till, då tillhör du en högriskgrupp”, skriver Lars Thulin.

”Hej. Jag heter Lasse och jag är missbrukare. Nu har jag varit ren i snart två år.” Det är den klassiska inledningen på AA-möten när deltagarna presenterar sig för varandra och söker stöd i sin heroiska och tuffa kamp mot droger och demoner.

Den stämmer för mig. Jag har haft ett svårt missbruk. Men inte mot kemiska substanser. Jag har missbrukat möjligheten att i Dagens Nyheter kommentera nyhetsartiklar. Till sist styrde detta delar av mitt liv. Efter elva månader hade jag skrivit en bit över 10 000 inlägg! I snitt över 30 per dag. Alla dagar i veckan. Närstående fick mig på rätt köl. Min kära hustru sade: ”Nu får du välja mellan mig och dina kommentarer.”

Hon uttryckte sig inte så dramatiskt, överord är inte hennes grej. Men innebörden fick hon fram, hon är bra på det. Jag valde henne. Med kännedom om risk för återfall bad jag DN att för evigt stänga av mig från deltagande. De gjorde detta snabbt, förmodligen glada att bli av med mig.

Vad är kommentarsfält? Dagstidningar hade länge möjligheten för läsare att på nätet skriva synpunkter på artiklar. Många har tagit bort tjänsten. Orsaken var att den lätt blev en soptunna med rasism, personangrepp och vansinniga konspirationsteorier om den inte övervakades strängt. Men detta kräver folk som kostar pengar.

Dagens Nyheter har behållit möjligheten och överlåtit övervakningen till ett företag som ofta, inte alltid, sköter sitt jobb hyfsat. Stolligheter och förolämpningar stryks ganska omgående.

Vad är fascinationen med kommentarsfält? Det är sällan att kommentera artikeln, utan att kommentera kommentarerna. Som i sin tur kommenteras. Allt kan bli verbala tennismatcher med tuffa slagväxlingar.

Köp Poeter mot krig!

Stöd Ukrainas folk - Köp Poeter mot krig! 68 kr
Läs mer

Om du brukar lyssna på Ring P1 och bli smått vansinnig på folks åsikter och därför drömmer att få tala om hur saker och ting verkligen ligger till, då tillhör du en högriskgrupp för den typ av missbruk som drabbade mig.

Faran med kommentarsfält är att de är i gång 24/7. Jag startade med att i arla morgonstund syna det som hänt sedan jag skannade sist, vilket var innan jag släckte sänglampan. När hustrun stönade över att återigen ensam få fixa frukosten kom mitt standardsvar: ”Ska bara. Ska bara ställa tillrätta. Den här dåren kan inte få stå oemotsagd…”

På nätet fann jag många med samma missbruk. Lärde mig att kategorisera dem.

Upprörda var en grupp. Vanliga läsare som berördes starkt av den ursprungliga artikeln och ville få skriva av sig, söka bekräftelse på att andra delade deras åsikter. Ofta vettiga synpunkter, ofta lätta att instämma i för att stötta den upprörda.

Experterna var en annan. De som kommenterade främst innehåll, sanningshalt och argumentation i artikeln och i följande kommentarer. Många var självutnämnda experter, där tron på egen förträfflighet vida översteg faktisk kunskap. Men en grupp var välskrivande experter med breda och djupa kunskaper. En del hade platsat som professionella redaktörer. Att läsa denna grupps inlägg var lärorikt och utvecklande.

Provokatörerna utgjorde den tredje. De tog med flit mer eller mindre vansinniga och kontroversiella ståndpunkter. Syftet var att kasta litervis med fotogen på redan brinnande brasor. Kul till en början. För att återvända till tennis-metaforen, att besvara dessa inlägg var som att rusa på nätet för att döda med en volley. En välkänd man i kommentarsfältet finns i Stockholms skärgård. Han hävdar att allt dåligt som hänt klotet sedan inlandsisen smälte beror på Vänstern. Och vänster är alla vi som tvivlar på att KD-ledaren Ebba Busch ensam kan frälsa världen.

Nättrollen. De försvarade i princip allt som Ryssland och Kina gjorde.

Galningarna var en skrämmande fjärde grupp. De med ologiska konspirationsteorier eller politiska åsikter som 95 procent av befolkningen finner stötande. Här kände jag mig tvungen att bemöta dem, även om jag insåg det meningslösa i jobbet. I denna grupp fanns de som försvarade precis allt som president Trump gjorde och sade. Att svara blev ett sätt att bevisa för övriga läsare att jag ändå sysslade med visst renhållningsarbete.

Femte gruppen var än mer skrämmande. Nättrollen. De försvarade i princip allt som Ryssland och Kina gjorde. De förekom aldrig i någon annan typ av ämnen, men surrade likt getingar kring ett fat med kakor så fort något av dessa länder kritiserades. Argumentation var ofta likartad, både till uppbyggnad och ordval. Det ledde till misstanken att de följde någon typ av manus.

Kännetecknade var vidare att de sällan förde debatten vidare då de fick rejält mothugg. Mest typiska tecknet var att de använde whataboutismer. Deras försvar av Kina eller Ryssland inleddes regelmässigt med varianter på: Men USA har minsann också… Syftet var att förvirra och byta spelplan. Att diskutera huvudfrågan var jobbigt, hellre snacka om någon annans tillkortakommanden.

Hur har jag klarat avhållsamheten? Så där. Jag läser ofta kommentarerna och formulerar i mitt huvud långa och dräpande svar. Men som aldrig kan bli svar i DN. En fördel är att jag fått en massa tid över. Den har jag bland annat använt till att skriva ett par romaner.

LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Leve cyklismen!

TEKNIKHISTORIA. Idag inträffar den internationella cykeldagen, ett skäl att ägna en extra
0 0kr