Är vita heterosexuella män skyldiga till allt ont?

GENUS. Fortfarande dyker det upp då och då. Påståendet att det är vita, heterosexuella män som ensamma ligger bakom allt djävulskap i världen. På Google ger termen på engelska drygt 49 000 träffar på 0,38 sekunder. Nog har den bitit sig fast.

I Sverige blev det känt då Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson i sitt tal i Almedalen 2014 i princip slog fast att denna grupp ensam var skyldig till miljöförstöringen, medan unga kvinnor var planetens enda räddning.

Syftet var att knyta samman miljöpolitik med feminism. Inför valet 2014 var det Feministiskt Initiativ med Gudrun Schyman som lokomotiv som skrämde de konkurrerande partierna. Miljöpartiet, vars politik attraherade fler kvinnor än män, var oroliga att tappa väljare till FI. Därför var budskapet att de som stannade hos MP minsann fick lika mycket feminism av Åsa som av Gudrun. Men även miljön på köpet.

MP var oroliga i onödan. De tappade några tiondelar i riksdagsvalet, nådde knappt sju procent men behöll sina 25 mandat. FI fick drygt tre procent och kom inte in i riksdagen.

Romsons påstående var självklart populistiskt och korkat. Det förutsatte att inga “rasifierade”, inga kvinnor och inga homosexuella någonsin behövde varmvatten eller elektricitet, aldrig åt kött, aldrig körde bil, aldrig flög på solsemester, aldrig hade sprutat freonbemängt hårspray rakt ut i ozon-skiktet.

Men begreppet lever i västvärlden och har delat den i två falanger.

Den ena anser att det är rätt använda frasen eftersom en stor del av personer med dessa egenskaper tar för givet att de har en massa fördelar, precis om deras förfäder sedan urminnes tider. Underförstått är då att dessa män borde skämmas, kliva åt sidan och se till att släppa fram andra.

Den andra falangen anser att detta svepande uttryck och denna skuldbeläggning är lika fel och förnedrande som att använda n-ordet om mörkhyade. Och att människor idag blir diskriminerade från jobb och utbildningar för att de har just dessa tre egenskaper. I vissa fall har de fått rätt.

Året var 2017 när Matthew Furlong ansökte om att bli polis i brittiska Cheshire. Han blev inte antagen och fick beskedet att skälet var att han var vit, man och heterosexuell. Kåren behövde inte fler sådana. Matthew, som drömt om att bli polis precis som sin pappa, blev förbannad och anmälde polisen till domstol, berättar tidningen The Warington Guardian.

Ärendet avgjordes i en tribunal och denna kom fram till att polisen handlat fel. Domaren konstaterade att polisen lagt för mycket vikt vid dessa egenskaper medan andra, viktigare för jobbet, hade nedvärderats.

Slutsatsen var att det som kommit att kallas positiv särbehandling på grund av etnicitet, kön och sexualitet bara får användas som urvalsinstrument då alla andra kvalifikationer är likvärdiga.

Problemet med positiv särbehandling är att en urvalsprocess är ett nollsummespel. Om någon särbehandlas positivt innebär det oundvikligen att någon annan särbehandlas negativt. Annars går ekvationen inte ihop. En diskriminering ersätts då av en annan, som dock anses vara politiskt korrekt.

Resonemanget leder fram till frågan om kvotering, det vill säga exempelvis att kvinnor med lagens hjälp ska väljas in i börsbolags styrelser för att där få en jämnare könsfördelning. Frågan är svår. Syftet är vällovligt, i de allra flesta fall är nog en jämn könsfördelning en framgångsfaktor i beslutande församlingar.

Men den kan bli en bumerang. För i ett jämlikt samhälle ska könet sakna betydelse i meritvärdering. Fast om en bestämd fördelning mellan könen ska uppnås, kan detta på marginalen istället blir det enda kriteriet som avgör en rekrytering. I praktiken: vi måste ha en kvinna, eller man, på den här posten. Annars klarar vi inte kvoten. Valet blir då allt annat än könsneutralt.

Det andra problemet skulle bli att lagstiftaren lägger sig i ett företags självbestämmande. För lagen säger idag att det är ägaren som bestämmer vilka som ska sitta i styrelsen. Eftersom det är ägarnas pengar som skapat och driver bolaget. Därför kan företag som ägs av exempelvis det allmänna givetvis sätta regler om könskvotering, för ägarna har rätt att ensamma bestämma. Precis som privatägda har rätt att bestämma. Om ett bolags ägare beslutar att bara vänsterhänta personer, födda i Östergötland på en måndag, ska sitta i styrelsen, finns inget som kan hindra dem att tillämpa den regeln.

Ska denna frihet upphöra för en enda egenskap hos styrelsens medlemmar, nämligen könet? Men det är ju inte bara när det gäller genus som det finns ojämlikheter. Så vad kommer sedan? En fjärdedel av befolkningen har utländsk bakgrund. Borde inte de få en fjärdedel av platserna i styrelser? Drygt 20 procent av svenskarna har uppnått pensionsåldern. Bör inte detta avspeglas i styrelser? Med en sådan inställning är vi ute på ett gungfly. Kunskap och erfarenhet blir mindre viktiga kriterier.

Ett annat argument mot könskvotering fick jag då jag intervjuade ett kvinnligt styrelseproffs i ett storföretag: “Med kvotering vet man ju aldrig om en kvinna fått posten för att hon är bäst för jobbet. Eller för att hon är kvinna.”

Märk att det var en kvinna som drog den slutsatsen.