“För August Palm var alkoholen liksom religionen en privatsak”, skriver Mattias Svensson som menar att skötsamhets- och förbudsivrare i Sverige alltid stött på motstånd av frihetsalternativ.
Häromveckan skrev Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet en nostalgisk kulturartikel om Ronny Ambjörnssons nyutgivna bok Den skötsamme arbetaren. Lindgren ställer polemiskt dagens, som han menar, vilseledda och obildade arbetare, mot de moraliska resar som kring förra sekelskiftet byggde svensk arbetarrörelse med stöd av frikyrkor och nykterhetsrörelse. Då var skötsamhet och bildning idealet, något som hade krossats om den tiden haft identitetspolitik. Lindgren skriver:
“Hade den tidens vänster resonerat på samma sätt som vår skulle den ha sagt åt arbetarna: ‘Alkoholismen är er identitet, låt ingen ta flaskan ifrån er! Spontanstrejker där ni spelar kort och super är er kultur – var stolta över den!'”
Så kan man förstås idyllisera socialdemokratin och andra politiska krafter som vill kommendera fram skärpning hos en förslappad och dekadent allmänhet – ställ dem mot en identitetspolitisk halmdocka.
I verkligheten var (och är) alternativet nämligen ett annat och bättre. Socialdemokratins grundare i Sverige, August Palm, lämnade partiet efter att de skötsamhetsivrande börjat driva frågan om att totalförbjuda alkohol. Palm grundade istället appellrörelsen bestående av socialister som var kritiska mot alkoholområdets förmynderi, förbud och regleringar, och Förbundet för Medborgarfrihet som 1915 enade höger och fackföreningsfolk i samma syfte. Alkoholbruket sågs av dessa både som ett gissel när det missbrukades, men också som ett naturligt njutningsmedel. Man hävdade att alkoholen i de allra flesta fall skänkte rekreation snarare än förbannelse.
Palm anmärkte syrligt apropå de välorganiserade nykteristerna i politiken att ”som bekant anses på sina håll i detta kulturland endast fullnykterister kunna sköta den in- och utrikiska politiken.” Han såg folkpartisten och läkaren Ivan Bratts och andra experters förslag till restriktioner och monopol som inskränkningar i individens frihet. För Palm var alkoholen liksom religionen en privatsak. Palm underkände därför påståendet att nykterhetsrörelsen hade betydelse för demokratin genom kravet på lokalt veto, att man lokalt skulle få rösta om att införa alkoholförbud, ”Ty med demokratisk lagstiftning mena vi icke lagstiftning om vad folk skola äta och dricka.”
Palm hade rätt. Den rörelse hade fel som ville göra politik av förvisso i stora stycken goda etiska föresatser. Vi ska vara oerhört glada att den vanvettiga förbudspolitik som omfattades av både kommunister och socialdemokrater röstades ner med knapp marginal i en folkomröstning 1922. I USA, Finland och Norge prövades alkoholförbud med känt resultat. Det nobla experiment som skulle frälsa samhällen och tömma fängelser skapade tvärtom korruption, gängkrig och ett betydligt riskablare drickande. Naiviteten fanns hos de rörelser som med politiska medel ville etablera skötsamhet, eller med dagens terminologi ”ordning och reda”.
Det är så typiskt svensk debatt än idag att retuschera bort frihetsalternativet, insikten att vissa saker kan vuxna människor bestämma själva – kring sin identitet, hur de roar sig och hur de bildar sig. Extra sorgligt när ett sådant tänkvärt och avvägt frihetsalternativ faktiskt var det som artikulerades av Palm och andra, som ett nyktert alternativ till skötsamhetsidealister som ville frälsa genom förbud.
mattias.svensson@opulens.se
