En klimatrörelse för de många

Debatt/Samhälle
Klimataktivister från Extinction Rebellion angreps av arga pendlare i London igår torsdag, rapporterar The Telegraph.

INIFRÅN RÖRELSEN. Hur bygger vi en mäktig klimatrörelse? Ja, i alla fall inte genom att förhindra folk att ta sig till jobbet med tunnelbanan. Samuel Jarrick, aktiv i Extinction Rebellion Sverige och talesperson för Klimataktion, är kritisk till gårdagens omtalade aktion i London och menar att kampen för omställningen till ett hållbart samhälle måste gå hand i hand med krav på social rättvisa. 

 

 

 

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL .

Klimatrörelsen har äntligen börjat formera sig på allvar och är nu en kraft att räkna med. Med tillväxt och ökat inflytande följer också ökat ansvar för vilken strategi vi väljer och för vilka mål vi riktar in oss mot. Aktivismen fyller två roller – den stör systemet och den berättar en ny berättelse om ett bättre samhälle. Den störningen och den berättelsen blir bara gångbar om det är systemet som är fienden och om folket får rollen som potentiella hjältar. För att uppnå det behöver vi samarbeta.

För den som följt rapporteringen om klimataktivismen har de senaste veckorna bjudit på dramatiska scener som pekat åt delvis olika håll och som inte är helt lätta att sammanfatta.

Foto: Martin Walsh

Först kraften i alla bilder och reportage från det globala upproret förra veckan, då stora delar av Europas största huvudstäders stadskärnor blockerades av tusentals fredliga aktivister. Mängder med bilder på leende rebeller i alla åldrar som bärs bort av oftast lika leende poliser, guldfiltar som skyddar ihopkurande vängrupper på broarna från väta och vind, påhittiga banderoller och lekfulla versioner av Extinction Rebellions  numera ikoniska XR-logga med timglaset och jorden, vajande i vinden, uppsluppna slagord och vackra sånger som ekar genom de bilbefriade gatorna, kärlek, solidaritet och envis kampvilja.

Sedan den plötsliga och hårda repressionen från några av storstädernas polisstyrkor. I Amsterdam, Sidney, Bryssel, Paris och New York skingrades och greps totalt ett hundratals aktivister. I Bryssel extra brutalt med hjälp av pepparspray och vattenkanoner. I London, staden där upproret började och vuxit mest, har totalt cirka 1 700 aktivister gripits före och under de senaste veckornas uppror och härom dagen beslagtog polisen funktionshindrade rebellers rullstolar. Kort därefter bestämde sig Londonpolisen utan förvarning för att förbjuda samtliga XR-demonstrationer i staden, något som både Amnesty International och Greta Thunberg snabbt kritiserade. Detta tycks snarare ha stärkt än försvagat XR Londons envishet och kampvilja.

Kanske kan polisens ökande hårdhet vara en förklaring till att en grupp XR-aktivister från bland annat Christian Climate Action bestämde sig för att genomföra den mycket omtalade och kontroversiella aktionen mot Londons tunnelbana igår – detta trots att en majoritet av rebellerna i UK i en intern enkät före aktionen svarat att de motsatte sig idén. Aktionen blev viral efter att en av aktivisterna klättrat upp på en tunnelbanevagn mitt i rusningstid för att hindra tåget att lämna Canning Town Station, blev hårdhänt nedsliten på perrongen av uppretade passagerare, som riktade sin frustration och ilska direkt mot honom.

Det finns inget försvar för denna typ av lynchbeteende och jag är övertygad om att aktivisterna agerade helt utifrån sin övertygelse om vad som kan skapa maximal fredlig störning. De behöver stöd mot det osakliga drev som just nu riktas mot dem. Samtidigt väcker händelsen en del relevanta frågor.

Canning Town Station ligger i ett av Londons mest utsatta områden och aktionen har fått mycket kritik både internt i XR och i övriga debatten. Enligt många stärker den bilden av Extinction Rebellion som ett privilegierat medelklassnätverk utan kontakt med eller empati för vanliga arbetare, som behöver komma i tid för att inte förlora jobbet. Extra symboliskt blev det troligen att aktivisten var vit och välutbildad medan den man som blev mest upprörd var mörkhyad och arbetarklass.

XR:s strategi bygger till stor del på Erica Chenoweths teorier om civilt motstånd.

Enligt en brittisk bedömare är aktioner som den på Canning Town station ett uttryck för att XR vill genomföra en revolution på egen hand och inte är intresserade av att söka stöd hos befolkningen i stort. Det är inte sant. XR:s tredje mål är tvärtom att fördjupa demokratin och ge den brådskande omställningen legitimitet genom det tredje kravet om att staten måste upprätta medborgarråd som ett nödvändigt komplement till det nuvarande parlamentariska systemet. Ett statistiskt urval av befolkningen ska ges möjlighet att sätta sig in i klimat- och miljöfrågorna på djupet och utifrån denna kunskap och sina skiftande livserfarenheter och politiska utgångspunkter formulera hur den faktiska politiken ska utformas.

Dilemmat är att för att folk alls ska intressera sig för att ingå i ett sådant råd behöver de känna sig inkluderade och önskade. Och för att ett sådant råd ska bli verklighet behöver långt fler rebeller och ur långt vidare kretsar än nu ansluta sig till upproret, så att den kritiska massan kan uppnås för att XR ska ha en chans att få igenom sina krav.

XR:s strategi bygger till stor del på Erica Chenoweths teorier om civilt motstånd. Enligt Chenoweths studier har framgångsrika kamper under det senaste århundradet vunnits genom massiv och fredlig civil olydnad. Historien visar enligt henne att om minst 3,5 procent av befolkningen är beredda att envist och gemensamt bryta mot lagen kommer staten att tvingas anpassa sig till denna opinion och rörelsen kommer att vinna.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

Det är en anslående och lockande teori och som alla liknande mirakel-teorier om samhällsförändring är verkligheten troligen mer komplex än så. Bland annat har 3,5-procentsregeln aldrig tillämpats i västerländska, industrialiserade demokratier som vår. Dessutom säger inte regeln i sig något om vilken typ av civilolydnads-aktioner som krävs och inte heller vilka kompletterande metoder som kan ge aktionerna sitt sociala och narrativa sammanhang. Risken finns att ju mer desperat och till synes olösligt det planetära läget framstår, desto mer benägna är vi att gripa tag om lösningar som stakar ut “den enda vägen”. Det skulle också gå att beskriva den nuvarande strategin som att lägga alla äpplen i en korg.

Hittills har strategin varit framgångsrik. XR är vid sidan av Fridays For Futures skolstrejker en av de snabbast växande sociala rörelserna i modern tid. De tre kortfattade och tydliga kraven “Tala klarspråk, agera nu och fördjupa demokratin” samt ideologisk öppenhet och det ständiga arbetet med en regenerativ kultur har gjort rörelsen brokig, attraktiv och kreativ. Inom XR betonas också ständigt vikten av inkludering, intersektionalitet och medvetandegörande av synliga och osynliga maktstrukturer.

Allt detta är viktigt om strategin ska lyckas. Men risken är samtidigt att föreställningen om att XR och ingen annan har hittat receptet för radikal, rättvis och sant demokratisk samhällsförändring paradoxalt nog kan göra rörelsen sluten och ängslig i förhållande till omvärlden i en tid när samarbete och alliansbyggen troligen är helt avgörande.

Enligt Gabriel Carlyle på bloggen Peace News missar XR:s grundare Roger Hallam en viktig förändringsväg när han hamnar i sin slutsats om den tredje vägen – massiv, fredlig civil olydnad, bortom klassiskt, “artigt”, kampanjande och våldsamma revolter. Den fjärde vägen som Hallam räknar bort är enligt Carlyle “att bygga starka rörelser som bygger på kampanjer”. Kampanjerna behöver vara många och inrikta sig på mål som är möjliga att uppnå i det relativt korta perspektivet. Och det som är så lysande med kampanjerna är att många av dem redan finns. XR behöver inte uppfinna hjulet på nytt utan knyta an till det myller av initiativ som civilsamhället redan driver. XR har chansen att medverka till att bygga en verklig rörelse av rörelser.

Något som XR avsiktligt undvikit är att formulera konkreta politiska krav. Tanken är att dessa ska formuleras först av de kommande medborgarråden. Kanske är detta en klok strategi för att skapa bredd och legitimitet. Men om varken XR eller FFF, de snabbast växande rörelserna för klimat och miljö, tar sig an den faktiska politiken, skapas ett vakuum i debatten. Här behöver XR uppmuntra och stötta systerorganisationer som Klimataktion, Fossilgasfällan, Flyglarm Arlanda, Jordens vänner, Skydda skogen, Fältbiologerna med flera, vilka redan är aktiva i att granska den förda politiken och presentera konstruktiva och radikala politiska förslag.

Den senaste händelsen i London visar på riskerna med en rörelse som ser sig som allena saliggörande. Om alliansbyggande och en rörelse bestående av flera rörelser istället vore i fokus, skulle idén om att störa vanliga pendlare i en förort troligen aldrig ha uppstått. Det är ju precis de människor som drabbades av tågförseningarna i förrgår som klimatrörelsen behöver liera sig med för att bli verkligt mäktig.

Idag finns en föreställning om att det är medelklassen som på något sätt har mest att vinna på en omställning. På sikt har såklart alla att vinna på att överleva. Men omställningen kommer att bli minst krävande för låginkomsttagare, eftersom de redan släpper ut minst. Mest krävande kommer den att bli för höginkomsttagare som byggt upp hela sitt liv runt en helt ohållbar konsumtionsnivå. Och det är också låginkomsttagare och arbetslösa som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarnas effekter, eftersom det är de som har minst möjlighet att skydda sig. Det är också de resurssvaga som har störst anledning att utmana och ställa sig i vägen för det nuvarande ojämlika och konkurrensinriktade tillväxtsamhället, som ständigt lämnar de mest resurssvaga åt sidan.

Ingen vinner på sikt på en global katastrof men många är idag livrädda att förlora makt på andra spelares bekostnad.

Klimatfrågan handlar i grund och botten om makt. Ska historiens mest akuta samhällsproblem – den pågående planetära ekosystemkollapsen – ha skuggan av en chans att begränsas, behöver hela samhället involveras. Och då behöver rörelsen av rörelser också bli en kamp av kamper – för social upprustning, jämlikhet, trygghet, gemenskap, mänskliga och medborgerliga rättigheter, geografisk utjämning, acceptabel arbetsmiljö och fackliga rättigheter samt förstås omfattande grön omställning.

Här har XR en unik potential, eftersom många andra rörelser redan sneglar mot de mediala och politiska framgångarna som uppnåtts på kort tid. Detta är något att förvalta. Låt oss bygga en rörelse av rörelser, där vi på allvar lyssnar in våra systrar och bröder i och utanför klimatrörelsen och stöttar deras befintliga kamper och kampanjer samt ingår strategiska allianser med dem, för enstaka aktioner eller för längre kampanjer.

Det nuvarande politiska systemet är oförmöget att på sikt lösa de gigantiska problem som mänskligheten och livet på jorden står inför. Det är dock ingen enskild aktör som avsiktligt satt oss i klistret. Systemet är summan av en mängd beslut som tagits av mer eller mindre mäktiga aktörer, främst i den rika världen. Ingen vinner på sikt på en global katastrof men många är idag livrädda att förlora makt på andra spelares bekostnad. Därför kommer aktörer som kortsiktigt gynnats i systemet att spjärna emot. Och de har än så länge mycket makt och mycket pengar. Det är dessa intressen vi gemensamt behöver utmana. Med kärlek och envishet.

Tillsammans – och bara tillsammans – kan vi bli starkare än de är.

SAMUEL JARRICK

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

Gå till Toppen