Det privata har slagit ut det politiska

Krönikor/Samhälle
Foto: Randy Colas

DEBATTKLIMATET. ”Vi debatterar utifrån klickbeten och provokationer. Frågor dyker upp som dagsländor och sällan föreslås konkreta långsiktiga reformer eller breda uppgörelser utan förskjutningar om vad vi tänker på och förändrad tillit blir effekten”, skriver Nathan Hamelberg.

 

 

Var sker politiken nuförtiden? Inte lätt att svara på, men efter en sommar då man kunnat följa en osedvanligt tråkig politikervecka i Almedalen på avstånd, splittringar inom svenska nazismen medelst gruppselfies, debatter om och rockader i synen på självförsvar utifrån nyhetsrapporteringen om en rappare från USA som suttit i svenskt häkte så är det svårt att lokalisera en given plats för politiken.

Själva ordet politik kommer ju av en plats, grekiskans ”polis” för stad. I motsats till ”oikos” för hem, familjens egendom eller hus. Det gemensamma kontra det privata, för att upprepa statsvetenskapens abc. Om andra vågens feminism sammanfattades med formuleringen ”det privata är politiskt” så kanske politiken efter millennieskiftet kan summeras med ”det privata har slagit ut politiken”. På flera sätt. Dels genom den från den politiska högern införda ”valfrihetsrevolutionen” – vi får själva svettas över huruvida vi satsar vår pension genom att spara i rätt fonder (etiska eller ej). Eftersom hundratusentals gjort privata bostadskarriärer som förutsätter ett fortsatt underskott av bostäder så är också en gemensam lösning av bostadsfrågan nära blockerad. Och den svenska skolan lider inte bara av sjunkande resultat utan framförallt av enormt olika villkor. Et cetera, et cetera.

Vidare så är själva offentligheten privatiserad på olika sätt. Först och främst för att intimiserande tilltal – utvikningar av sina framgångar genom bloggar, livsstilsreportage, instagramuppdateringar om middagar i Toscana, näringslivssponsring av aktivism med mera – nära nog är en förutsättning för att ta plats i debatten.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

 

Var politiken sker är alltså en fråga med rätt många svar. Så många av politikens nyord är kopplade till nätet och handlar om annat än plats – cyberkrigföring, astroturfing och trollande för att ta några exempel. Att skapa intryck av en opinion har alltmer blivit avgörande för att förändra opinionen, eftersom baktunga medier jagar klick, likes, annonsintäkter och legitimitet via kvantitet. Ergo debatterar vi utifrån klickbeten och provokationer. Frågor dyker upp som dagsländor och sällan föreslås konkreta långsiktiga reformer eller breda uppgörelser utan förskjutningar om vad vi tänker på och förändrad tillit blir effekten.

Vad är egentligen motsatsen till denna utveckling? Jag försökte hitta svar från förr, i böcker jag velade om att behålla eller skänka vidare när jag flyttade i somras. Två rätt olika böcker jag gillade enormt förut – Göteborgssociologen Håkan Thörns Rörelser i det moderna: politik, modernitet och kollektiv identitet i Europa 1789 – 1989 och Manuel Castells Nätverkssamhällets framväxt – kändes först alldeles daterade. Men kanske mest för att det de beskriver delvis är något vi lämnat. Själva beskrivningarna är bra, att ”influencer”, ”samtalsaktivism” och ”tyckonomi” saknas bland det som beskrivs lider man egentligen inte av.

I den förra beskrivs politikens rumsliga dimensioner – reella och symboliska – väl. Uttryck som avantgarde, gräsrötter och nationalstat föreslår alla relationer (mellan rörelse och förtrupp, mellan medlemmar och rörelse, mellan kultur och stat) men idag är liknande former och relationer luddiga. Internationella relationer och handelsavtal är avpolitiserade och istället för diskussioner om intressegemenskaper har vi debatter för och mot offentliga personer. Om vi ska vända det måste vi skapa medier vars syfte är att möjliggöra intressegemenskaper. Röreslesemedier, helt enkelt. Så att organisering kan återuppstå.

NATHAN HAMELBERG
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Nathan Hamelberg är skribent med förflutet som krönikör på Arbetaren, Fria Tidningar och ETC såväl som essäist på Ottar, Kom Ut!, Tecknaren, Fronesis och Ord & Bild. Till vardags verksam med våldsförebyggande arbete i Stockholm.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen