Det går inte att tiga åt Arons flams

EGENPRODUKTION. Medan poddserien illustrerade styrkan med insamlingsfinansierad egenproduktion demonstrerar boken processens svagheter, skriver Mattias Svensson om Aron Flams bok Det här är en svensk tiger.

En bra bok kan vara lärorik, men när en bok inte blir riktigt bra kan detta faktum ändå vara upplysande. Så är det med Aron Flams bok Det här är en svensk tiger.

Jag skrev i våras om essäserien i poddversion, med samma titel, som jag tycker var både nydanande och högintressant. I korthet gräver Aron Flam i Sveriges och prominenta svenska socialdemokraters ideologiska rötter och tyskvänliga agerande under andra världskriget. Framför allt visas hur inflytelserik antisemitismen var under dessa socialdemokratins formativa regeringsår. Detta kopplas till socialdemokratins och inte minst Olof Palmes agerande under efterkrigstiden, inte minst gentemot Israel. Tystnaden kring vad som egentligen skedde här anser Flam är avgörande för hur Sverige är idag.

Jag läser således boken med höga förväntningar. Dessutom håller jag med om att svensk neutralitet är byggd på hyckleri och eftergifter för diktatorer och att mycket av det socialdemokratin är stolt över i historien är bluff och tillrättalagt, vilket Aron Flam på många sätt förtjänstfullt blottlägger.

Antingen var Sverige ekonomiskt integrerat med Tyskland – eller så valde vi av andra skäl än ekonomiska att fortsätta samarbetet med Tyskland, vilket i så fall visar en större ideologisk samhörighet.

Utifrån de höga förväntningarna är det kanske inte konstigt att jag blir besviken. Det hör dessutom till bokens och den tryckta textens uppenbara förtjänster som format framför poddserien att skarvarna i tesen framträder tydligare, och därför blir lättare att kritiskt reflektera över. Vid läsning noterar jag exempelvis att Flam å ena sidan argumenterar för att Sverige var en provins i det mini-ariska EU som tyskarna ville bygga genom att vara ekonomiskt integrerat i denna sfär.

Samtidigt vilar han tungt på en avhandling som argumenterar för att det mot slutet av världskriget var ekonomiskt omotiverat att fortsätta handelsutbytet med Tyskland, särskilt på så för tyskarna förmånliga villkor. Detta för att avslöja att handeln var ett ideologiskt val.

De båda teserna är svårförenliga. Antingen var Sverige ekonomiskt integrerat med Tyskland – eller så valde vi av andra skäl än ekonomiska att fortsätta samarbetet med Tyskland, vilket i så fall visar en större ideologisk samhörighet. Visst stöd finns för båda påståendena, men de kan svårligen vara sanna samtidigt.

Framförallt klarade Sverige hursomhelst att osentimentalt och på ganska typiskt svenskt vis gå vidare efter kriget som om vi varken varit ekonomiskt eller kulturellt beroende av Tyskland – vilket vi var, vad som diskuteras är i vilken grad – så frågan är fortfarande hur mycket av dagens samhällsklimat som kan härledas till denna tid.

I slutänden tycker jag att det är i detta led som resonemanget har störst brister. Flams grävande i arkiven är historiskt intressant och avslöjande, men jag tror inte att Sveriges sentida utveckling förklaras av att vi, ända in i slutet, berikade oss så mycket det gick på Hitlertyskland .

Min stora förhoppning var att boken skulle fördjupa och förtydliga de tyngre och mer välresearchade delarna av essäserien, som stundtals var väl spretig.

Visst finns ett förtiget och i viss mån obearbetat skuldkomplex för historiska förgripligheter också i Sverige. Men skulderna är snarare flera än det Aron Flam grävt kring, man kan exempelvis nämna Eva F Dahlgrens trilogi Farfar var rasbiolog, Fallna kvinnor och Vad hände med barnen? om skötsamhetens baksida och vad som drabbade grupper som inte passade in i välfärdsbygget. Den svenska tigern är en komplex varelse, de raka ränderna till trots, eller åtminstone en tiger med många komplex.

Min stora förhoppning var att boken skulle fördjupa och förtydliga de tyngre och mer välresearchade delarna av essäserien, som stundtals var väl spretig. Tvärtom är boken i de passagerna mest ordagrann repetition, och det som adderats är dessvärre sådant som bidrar till spretigheten.

Mest irriterande på grund av ytlighet och irrelevans är inskjutna nutidsspaningar. Här ägnar sig Flam åt flams. Han skriver om hur han sett på SVT:s debattprogram Opinion och konstaterat att ”ingenting längre fungerar och ingen vet vad som ska göras åt saken”, vilket följs av en rant om islamister från krigets Syrien, brister i sjukvården och stigande matpriser. Tesen ”I början av 2019 är krisen uppenbar överallt” underbyggs av en utläggning om klimataktivisten Greta Thunberg som mediefenomen. Det är lika tunt som det är dumt.

Direkt osant är påståendet att ”de svenska socialdemokraternas barnbarn på 2000-talet möter gruppvåldtäkter och hederskultur med metoo-upprop på internet och en samtyckeslag” eftersom de senare åtgärderna snarare är USA-lånade influenser som saknar koppling till de föregående problemen. Att resonemanget dessutom förs i en kontext där andemeningen är att det vore rätt att fängsla dagens socialdemokrater som samhällsomstörtare gör det knappast smakligare.

En illvillig recensent hade säkert kunnat lockas till spekulationer om att den sortens lättuggad raseriprosa krävs för att swishdonationerna ska ticka in. Själv förtvivlar jag över att en så uppenbart begåvad person, som lagt så mycket tid och energi på research, förstör sitt eget verk och sin egen tes med den sortens osorterade haverier. Det är som att garnera en gräddtårta med saltgurka. I ett gammalt redaktörshjärta skär också de många upprepningarna och att boken inte tydligare håller sig till en röd tråd i berättandet. Det här är en svensk tiger är fortfarande intresseväckande läsning, särskilt i sin avslutande del, men boken borde med tanke på skribenten, arbetsinsatsen och storyn ha blivit något mycket bättre.

I detta finns en lärdom: Medan poddserien illustrerade styrkan med insamlingsfinansierad egenproduktion demonstrerar boken processens svagheter.