FÖRINTELSEFILM. ”Förmodligen kommer ’The Zone of Interest’ framöver att ses som en av de allra viktigaste, och tyngsta, Förintelsefilmerna,” skriver Charlotte Wiberg.
The Zone of Interest är en Förintelseskildring, som inte visar Förintelsen utan paret Höss familjeliv precis utanför lägerstaketet. Det som händer på andra sidan av staketet – som är fullt synligt i filmen – är av helt central betydelse. Och vi hör det större delen av tiden.
Jonathan Glazers nya film har fått fem Oscarsnomineringar, därav en för bästa ljud. Det är den verkligen värd. Det ligger en helvetesljudmatta i bakgrunden, det är ljuden från Auschwitz.
Det är skottsalvor och förtvivlade skrik, ordergivningar, den dagliga verksamheten i en dödsfabrik. Om nätterna lyser krematorieelden upp himlen. Familjen Höss ser detta från sina fönster.
Förintelsefilm med distanserade personporträtt
Huvudpersonerna visas alltid på ett visst avstånd. Det tar tid innan jag ens känner igen skådespelarna: Christian Friedel (från bland annat Det vita bandet) som Rudolf Höss och stjärnan Sandra Hüller (Fritt fall, Min pappa Toni Erdmann) som hustrun Hedwig.
Hon stoltserar med att maken kallat henne ”Auschwitz drottning” och kaffeskvallrar med sina väninnor om de värdesaker från ”Kanada” (förvaringen där de dödas och fångarnas tillhörigheter samlas) hon har lagt vantarna på.
Hedwig är fullt medveten om vad som händer i lägret och blir förtvivlad när maken tillfälligt förlorar sin post. Paret verkar drivas av framför allt hennes behov av bekvämlighet och socialt uppåtstigande.
Imponerande filmmusik
Glazer har återanvänt kompositören till den föregående filmen Under the Skin, Mica Levi. Hon gör ett än mer imponerande arbete här.
Musiken i den föregående filmen (dess bästa egenskap om ni frågar mig) var ett slags isande elektroniskt glissando som underströk vad den brittiska skribenten Mark Fisher beskrev som filmens hemskhet. Detta i betydelsen att den med sin utomjordiska huvudperson skildrar främlingskap inför det egna, den egna kroppen speciellt.
Punkterar Förintelsefilmens realistiska stil
Här går Levi ännu längre ut i det kusliga med musik som skarpt punkterar filmens realistiska stil, och också främst följer vad som ser ut som nattliga dröm/sago-scener filmade med värmekamera. En scen visar en kvinnlig gestalt bärande på äpplen och päron som hon placerar ut i mörkret.
Att en fånge bestraffas för att ha stulit ett äpple är ett urskiljbart inslag i bakgrundskakafonin.
Hemskheten genomsyrar varje sekund av filmen. Även här är, som i Under the Skin, men på ett betydligt värre sätt, två oförenliga element förenade på ett skrämmande sätt.
Skuldfrågan och ondskan
Auschwitz har beskrivits som en annan planet i förhållande till mänskligt liv i övrigt, men är en del av den mänskliga historien. Vi måste alla leva med det. Här konfronteras vi fullt ut med vad det innebar – med den skillnaden förstås att här finns en direkt skuldfråga.
Den ”banala ondskan” i att lyda order och göra karriär i ett ondskefullt maskineri har redan påtalats i samband med filmen och lär göra så många gånger än, men det ska inte glömmas att det fanns en ideologi här som Rudolf Höss (partimedlem sedan 1922) aktivt delade och att han utförde sitt första politiska mord nästan tjugo år före den ”slutgiltiga lösningen” tog sin början.
Kotullas Förintelsefilm ‒ en jämförelse
Höss skildras också i Theodor Kotullas Aus einem deutschen Leben från 1977, och liksom Glazers utgår denna film från en roman.
Varken Glazers eller Kotullas film är dokumentär och det finns inga sanningsanspråk, men filmerna kan kallas för variationer på temat Rudolf Höss.
Båda återger en tämligen distanserad bild och ingen av dem är nära gestaltningar av lägerlivet och den bakvända alkemi som gick ut på att förvandla människor till luft.
I Kotullas film ser vi hur Höss (som dock heter något annat i filmen) förevisar gasningsprocessen för en grupp besökande nazidignitärer, men de befinner sig utanför gaskammaren.
Efteråt beklagar sig en av dem över hur fula judarna är och säger att de döda judarna påminner honom om ”Höllenbrueghel” (Pieter Brueghel den yngre kallades så och enligt ryktet skulle han ha haft helvetet som sitt favoritmotiv).
Helvetet är nära
Kotullas och Glazers filmer påminner om varandra. Helvetet är nära men vi kan inte se det. Man talar om det i ”neutrala” termer, om ”enheter” i stället för människor.
Kotullas film erbjuder en tydligare tolkning av personen Höss, där faderlöshet och ”fysisk oförmåga att inte lyda order” är centrala komponenter. Glazers film är i sin tur betydligt mer konstnärligt stringent, mer krävande att se och mer dömande i sin gestaltning av paret Höss – här psykologiseras inte på samma sätt.
Vikten av att tydliggöra ideologin
The Zone of Interest kommer förmodligen att framöver ses som en av de allra viktigaste, och tyngsta, Förintelsefilmerna.
I tider av ökande antisemitism hoppas jag inte bara att många människor går och ser filmen utan också att själva ideologin, och rationaliseringen av Auschwitz som självförsvar gentemot den inbillade judiska fienden, tydliggörs. Liknande typer av demonisering förekommer i dag.
charlotte.wiberg@opulens.se
