Den goda fienden

Krönikor/Samhälle
”Vi har nu runt femton års krigföring som varken gjort Afghanistan eller Irak friare eller tryggare för människor som bor där.” (Foto: WikiImages)

”Agendan har flyttats från att värna yttrandefriheten till att införa restriktioner för hur muslimer får klä sig och hindra att de alls kommer hit”, skriver Mattias Svensson.

Kenan Maliks Från fatwa till jihad (2009) var och är fortfarande en utmärkt genomgång av muslimsk radikalisering och västvärldens eftergifter inför denna, särskilt på yttrandefrihetens område.

Eftergifterna skedde först i relativt oträngt läge när Iran utfärdade en dödsdom mot författaren Salman Rushdie och hans vanvördigt roliga roman Satansverserna 1989. De fortsatte med förstående mummel om hur fruktansvärt det måste ha varit att en dansk tidning låtit teckna profeten, fram till dagens tysta accepterande av att till och med bastionen Charlie Hebdo gav upp att skoja om Muhammed efter att stora delar av deras redaktion mördats av jihadister.

Malik framhåller postmodernismens och identitetspolitikens roll för eftergifterna. Ivern att inte bara tolerera utan bejaka och stödja kulturella olikheter och särdrag ledde till en intolerans mot den som kränkte och sårade samma olikheter och särdrag med exempelvis kritik eller satir. Den intellektuella dynamiken kring dessa teorier har falnat, men dess försvarare sitter kvar på sina poster och har fortfarande en blomstrande industri, särskilt kring universiteten.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Samma tänkande har också varit viktigt för muslimers radikalisering, som är mer av ett västfenomen än man vanligtvis tror. Muslimers särart och identitet som just muslimer har götts av bidrag och politiska dialoginbjudningar. Jihadister har rekryterats i väst, och ofta blivit religiösa först i efterhand.

Men hur mycket av radikalisering, terrorism och motstånd mot att integreras i de västsamhällen där de lever förklaras egentligen av postmodernism och identitetspolitik? Redan första gången jag läste Maliks bok funderade jag över detta. Medan jag helt delar budskapet om att värna yttrandefriheten och det kontraproduktiva i att uppmuntra och stödja religiösa och nationella identiteter i mångkulturens namn, så undrar jag hur mycket denna politik och detta tänkande egentligen förklarar.

För det första tvivlar jag på om framväxten av militant islamism bara eller främst bör förstås som en respons på politiken vi fört i väst. För det andra, även i den mån västs agerande är en bidragande förklaring undrar jag om postmodernism och identitetspolitik verkligen är hela förklaringen.

Nu är jag varken forskare eller expert, men borde inte 11 september och responsen på detta terrordåd ha gjort mer för radikalisering än svenska (eller brittiska) föreningsbidrag och dialoger? Vi har nu runt femton års krigföring som varken gjort Afghanistan eller Irak friare eller tryggare för människor som bor där, decennier av obekymrat stöd till västlojala diktaturer i Mellanöstern, samt 26 europeiska länders medverkan på 2000-talet i kidnappningar och transport till hemliga amerikanska fängelser där tortyr utförts, och i stort sett samtliga som utsatts för denna människorättsvidriga behandling har varit just muslimer. Borde inte detta vara värt att nämna och överväga som en anledning till muslimers radikalisering? Jag tänker att sådant skulle kunna så föreställningen också i en icke-konspiratorisk persons huvud att muslimers rättigheter inte är lika mycket värda i liberala västdemokratier.

Malik tar upp och kritiserar sådana aspekter, även om de inte är fokus för boken. Han påstår sig inte heller presentera någon allomfattande förklaring till radikaliseringen. Allt fler debattörer idag gör dock postmodernismen till den stora fienden, den entydiga förklaringen till det mesta som gått snett kring integration och radikalisering (se exempelvis Ann Heberlein i SvD 13/1). Jag tror att det är ett felslut, inte minst i ljuset av de förklaringar som därmed ignoreras. Att blunda för krig, tortyr, övervakning och stöd till diktaturer är förstås strategiskt för den som vill lyfta fram sådana ”hårda tag” som lösningen, ibland rentav som en oprövad sådan i ett narrativ där väst beskrivs enbart som en av identitetspolitiker förvekligad aktör.

Detta representerar en olycklig förskjutning från Maliks analys och slutsatser. Hans tydliga antirasism och upplysta försvar för frihet och förnuft märks sällan hos dagens kritiker av postmodernismen. Agendan har flyttats från att värna yttrandefriheten till att införa restriktioner för hur muslimer får klä sig och hindra att de alls kommer hit. Postmodernismen har blivit något att förenas mot i en identitetsskapande och närmast ritualmässig klagan, som driver en radikaliserad politisk agenda. Den goda fienden. Ironiskt nog precis den utveckling som Kenan Malik beskriver och varnar för i sin bok.

MATTIAS SVENSSON

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Mattias Svensson

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen