Hopp om drastiska samhällsförändringar

Litteratur
Collage: C Altgård / Opulens.

ESSÄBOK. Rasmus Landströms bok Coronateserna är synnerligen intressant läsning. Den sticker ut och skänker hopp. Den bidrar till att alstra idéer om drastiska samhällsförändringar, skriver Carsten Palmer Schale.

 

Coronateserna av Rasmus Landström
Undertitel: 52 teser om krisen och hur vi startar om samhället.
Katalys essä 001
Verbal Förlag 2020

Vi lever i en era präglad av global sjukdom och globalt hackande tillväxt. Coronapandemin har ju förändrat allt. Ingen vet vad som kommer att hända – och särskilt inte på sikt, på bredden och på djupet. Vad som kommer att ske medicinskt, socialt, ekonomiskt och politiskt. Vad vi faktiskt vet, är däremot hur det såg ut innan pandemin slog till, och hur det såg ut innan detta innan.

Ungefär så öppnar Rasmus Landström sitt resonemang i den tankeväckande essän Coronateserna.
Härefter gör han en rad intressanta nedslag i debatten, och formulerar sina egna teser.

Landström tar upp Finansdepartementets spådom om en kommande arbetslöshet om 13,5 procent (idag ligger den på runt 8-9), hur tiden efter den senaste finanskrisen inneburit en sorts ekonomisk upplysning , vad som hänt med den svenska lönestatistiken och ojämlikheten under perioden 2010-20, hur prekariatet, gig-ekonomin, visstidsanställningarna och den svarta arbetsmarknaden vuxit i omfång och brett ut sig; och att Sveriges ekonomiska toppskikt dragit iväg, medan de ekonomiskt sämst ställda tvingats uppleva nya bottennivåer.

1980–2017 ökade den relativa fattigdomen i Sverige från 7 till 15 procent. 28 procent av denna förändring kan enligt Finansdepartementet kopplas till den översta procentens inkomstökning. Medan det i USA idag går 18 dollarmiljardärer på 10 miljoner innevånare går det i Sverige 32. Samtidigt har försäkringsersättningarna urholkats och avregleringarna och privatiseringarna ökat kraftigt mellan 1980 fram tills nu.

Trots detta kräver den nuvarande vd:n i Svenskt näringsliv, J-O Jacke sänkta kapitalbeskattningar, återinförda karensdagar och satsningar på utbildning och grön teknik (satsningar som visat sig blygsamma). Aktieutdelningarna och bonusutbetalningarna inom företagen bör öka, men ekonomin för de sämst ställda stramas åt. Räntesituationen inom finanssektorn är en kniv i ryggen på de fattittiga.

Men ekonomin har skiftat karaktär och inriktning – från produktionsinvesteringarna i centrum till transaktionsstrategier (köpa, sälja, lägga ner, strama åt). Utvecklingen har gått från att ha varit åtminstone hyfsat evolutionär till att bli parasitär. De superrikas självbild har däremot kommit att präglas av att man ”arbetar hårt” och är ”förtjänta” av sina ohemula fördelar. Inte, som sanningen är, att de ägnar sig åt extraktion ur det gemensamma hushållet och negativ omfördelning av resurser (Andrew Sayer vid University of Lancaster). Löneandelen har sedan 1990 minskat i 51 av 75 studerade länder 1990–2007 (ILO).

Skatteflykten har exploderat. Monopolen blivit fler. Gigjobbarnas och de timanställdas antal har sedan 1990 ökat med 800 procent. Många av dessa är anställda inom den så hyllade omsorgssektorn. Den svarta ekonomin ligger som en landmina under samhället.

Bemanningsbranschen, F-skattejobben och sms-ångesten växer. Det fackliga engagemanget (med undantag för detta coronaår) såsom partiaktiviteten har under lång tid minskat enormt – särskilt bland unga. Identitetsfrågorna, könsförtrycket, klimatfrågan, rasismen har dragit till sig intresserade, men klassfrågan – som betingar många av de övriga problemen har nästan försvunnit från dagordningen. Spontana proteströrelser (Rättviserörelsen, Occupy Wall Street, metoo, BLM) har sett dagens ljus, och ofta nog tenderat att försvinna igen. Uthålligheten och anslutningen från folkflertalet har varit tragiskt svag. ”Det kollektiva medvetandet verkar nästan ha privatiserats”.

Thomas Piketty har myntat frasen ”Brahaminiseringen av vänstern”. Fram till ungefär mitten av 70-talet kämpade sålunda vänstern för dem som hade problem, numera satsar den på dem som inte har problem. I Sanders USA, Corbyns Storbritannien och SAP:s Sverige.

Men vad då göra? Med vetskap om hur det varit, med vetskap om hur det är nu under pandemin, med basen i nya och nygamla idéer? Finns här någon möjlighet? Rasmus Landström pekar på några intressanta saker.

1. Coronan handlar om natur. Samhället handlar om kultur. Kulturen är en fråga om gemenskap. Gemenskapen i ett land, och i en värld, måste, för att få starkt politiskt genomslag, attrahera majoriteten av gräsrötterna. Detta har skett förr (inte minst i Sverige) – och kan ske igen. Därmed inte sagt, att mobiliseringen av gräsrötterna måste ske på ett identiskt sätt som förr. Men några ledtrådar föreligger verkligen i vår historia.

2. Ernst Wigforss höjde arvsskatten kraftigt 1948. Senare tillkom kapitalskatter av annat slag. Idag finns ingen arvsskatt, eller förmögenhetsskatt, i Sverige – i Sydkorea och Japan varierar den mellan 50–70 procent. Så sent som 1970–75 infördes i vårt land MBL, studieledighetsdagen, sjukförsäkringsförbättringar, enhetstaxa vid läkarvård, bostadsbidrag, 40-timmarsvecka, sänkt pensionsålder, utbyggda daghem/förskolor, fri abort, föräldraförsäkring etcetera. Mycket av detta är idag urholkat. Framför allt kapitalbeskattningen. Men det går att ändra på! Som Piketty påpekar i sin senaste bok, Kapitalet och ideologin (på svenska i år, 2020), förvandlades dessutom Sverige från ett fattigt land utan rösträtt runt 1910 till ett av världens rikaste och mest välmående välfärdsländer mellan 1930 – 1975 (främst 1950–1975). Men sedan har det i accelererande takt gått utför.

3. Tryggare anställningar är bra för både arbetstagare och arbetsgivare. Minskade inkomstskillnader förbättrar både folkhälsan och BNP. Återinförda och kraftigt progressiva kapitalskatter ökar jämlikheten.

4. Och Coronan? Coronan har, vid sidan av tragedin, också åstadkommit ”Ett paradis i helvetet”. Folk har fått syn på sina liv och börjat reflektera över dem. Coronakrisens 2020-tal kan visserligen inte jämföras med 1930-talets kris – eller med konjunkturnedgångarnas och de vilda strejkernas 1970-tal. ”Samtidigt. Vad var arbetarrörelsens stora reformprogram om inte en väldigt framgångsrik krishantering?”.

Rasmus Landströms bok är synnerligen intressant läsning. Den sticker ut och skänker hopp. Den bidrar till att alstra idéer om drastiska samhällsförändringar.

CARSTEN PALMER SCHALE

Det senaste från Litteratur