Unorthodox vittnar om frigörelse från en religiös sekt

Debatt
Shira Haas som Esty i Netflix ”Unorthodox.” (Foto: Netflix/Anika Molnar)

SEKTERISM. ”Har man blivit misshandlad eller upplevt någon närstående bli mördad är det inte så lätt att vara överseende. Då är det svårt att acceptera att staten ger bidrag till religiösa organisationer som ses som en del av förtrycket”, skriver Patrik Lindenfors om tv-serien Unorthodox som skildrar en ung kvinnas avhopp från en grupp ortodoxa judar i New York.

 

Debatten om Unorthodox (recenserad i Opulens här) pågår i flera medier. I Opulens har  Gustaf Johansson tidigare skrivit ett debattinlägg om tv-serien.  Patrik Lindenfors är styrelseledamot i Humanisternas förbundsstyrelse och författare till boken Det kulturella djuret: om människans evolution och tänkandets utveckling. DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL 

Berättelsen i Unorthodox är lätt att känna igen. En kvinna stöter emot sin religiösa gemenskaps gränser – får man verkligen göra så, känna så, tänka så? – bryter sig fri och finner en ny gemenskap. Men inte utan betydande känslomässiga påfrestningar och förlust av hela det sociala sammanhang hon tidigare var inbäddad i. Tolkningarna av serien går dock isär.

Flera kritiska artiklar har skrivits på Expressens kultursida om den annars ganska unisont hyllade Netflixserien Unorthodox. Teologen och pingstvännen Joel Halldorf använder serien som ännu en anledning att skriva om vikten av (religiösa) gemenskaper i kontrast mot ”individualismen” (individualism verkar i Halldorfs värld vara synonymt med ensamhet, inte med att själv få välja sina gemenskaper). Författaren och kritikern Hanna Nordenhök retar sig på ”bilden av judar och judiskt liv som denna lättviktiga inspirationssaga målar upp”.

Unorthodox är dock ingen inspirationssaga utan en miniserie baserad på författaren Deborah Feldmans egen uppväxt. Trots att den är självbiografisk avfärdar rabbinen Dan Korn skildringen, bland annat utifrån att han har gästat en chassidisk familj. ”De hade en frånskild son som under sabbatsmiddagen tömde i sig merparten av en sjuttiofemma whisky. Skillnaden är att medan Estys farfar i filmen ropar om skandal var föräldrarna i Boro Park överseende och tog det med gott humör.” Säkert en sann berättelse, men gemenskaper av den här sorten drabbar alltid kvinnor hårdare – det är ett av seriens huvudteman.

Vill man vara på insidan, som de chassidier som kritiserat Netflix skildring av sin gemenskap, så handlar det förstås inte om tvång. Det är först den som vill något annat som märker var gränserna går. Det här belyser en aspekt seriens kritiker helt verkar ha tappat bort – att den handlar om ett avhopp från en religiös sekt.

Vad som skiljer en sekt från ett vanligt religiöst samfund är en omdebatterad fråga, men Nationalencyklopedin ringar in några vanliga kännetecken, som att en sekt ”ställer stora krav på anhängarna, […] inte gör anspråk på att omfatta mer än en minoritet och därmed har en elitistisk framtoning, […] ofta företräder ett jämlikhetsideal (bland de utvalda)” och ”anser sig företräda en absolut religiös sanning.” Alla dessa punkter är kännetecken som passar väl in på den chassidiska gemenskapen.

Det finns många skildringar av att hoppa av sekter, som till stora delar liknar frigörelseprocessen som skildras i Unorthodox.

Det finns många skildringar av att hoppa av sekter, som till stora delar liknar frigörelseprocessen som skildras i Unorthodox. Nämnas kan Tara Westovers bok Allt jag fått lära mig, om att lämna mormonismen, Megan Phelps-Ropers Unfollow: A memoir of loving and leaving the Westboro Baptist Church, om att lämna sin farfars kyrka – en av de mest extrema kyrkorna i USA – och Karen Armstrongs The spiral staircase: My climb out of darkness, om att hoppa av ett katolskt nunnekloster.

Det finns goda anledningar till att avhopparlitteratur är en egen genre. Jag är aktiv i Humanisterna, en organisation dit avhoppare från sekter ofta söker sig. Är det något som förenar människor som efter stor vånda, mycket lidande och med betydande personligt mod slagit sig fria från kvävande religiösa sammanhang så är det behovet att få prata om sina upplevelser – att berätta. Det är inte alla förunnat att ha de litterära talanger som resulterar i en bok, men en stunds lyssnande är verkligen inte för mycket begärt. Ta er gärna den tiden om ni får möjlighet – det hjälper.

Personer som fortfarande befinner sig på insidan av gemenskapen vill förstås inte höra avhopparnas berättelser. ” farligt var det väl inte, vi ville ju bara ha en gemenskap där även du skulle ingå; älskar du oss inte?” Människor som aldrig satt sig in i vad en kvävande religiös gemenskap kan innebära förstår inte vad som är så omvälvande. Avhoppare från Scientologerna kan bli frågade hur de någonsin kunde tro på den där bisarra historien med rymdhärskaren Xenu. Chassidierna har inga vakter – varför inte bara gå därifrån? Jehovas vittnen låser inte in någon – varför gör avhoppare en så stor sak av att hoppa av då?

Att lämna en sekt man har växt upp i innebär ofta att behöva lämna familjen, alla ens vänner och hela ens verklighetsbild – en djupt smärtsam skilsmässa från nästan allt av betydelse. Försök själv föreställa dig hur det skulle vara att lämna allt för något okänt du blivit varnad för hela livet. (Det är bland annat av den här anledningen Humanisterna menar att det är så viktigt att stänga de religiösa friskolorna. För barn som växer upp i sekter är skolan ofta den enda kontakten med yttervärlden.) Istället möts avhoppare av en oförstående omvärld som avfärdar ens berättelse som en ”lättviktig inspirationssaga”.

Det är lätt att bli frustrerad på samhällets oförståelse. Som sociologen Rebecca Selberg redan påpekat handlar dessa gemenskaper nästan alltid om att ”kontrollera kvinnors liv och kroppar, och kvinnors behov av frihet.” Särskilt kvinnor och HBTQ-personer som lyckats slå sig fria från hederskultur brukar ha svårt att begripa varför samhället handskas så varsamt med förtryckande religiösa sammanhang. Har man blivit misshandlad eller upplevt någon närstående bli mördad är det inte så lätt att vara överseende. Då är det svårt att acceptera att staten ger bidrag till religiösa organisationer som ses som en del av förtrycket.

Halldorf och Korn, män som fortfarande lever på insidan av olika religiösa gemenskaper, verkar inte se att de gränser Feldman skildrar faktiskt existerar och de problem dessa begränsningar medför. Nordenhök ser Unorthodox som att serien mest handlar om henne själv och hennes likar – att sektmedlemmarna ”spelar rollen av de andrefierade människor en västerländsk individualism behöver för sin självartikulation”.

Men Unorthodox ger Feldmans synvinkel; en skildring av en självvald men smärtsam frigörelseprocess från en påtvingad gemenskap och det svåra steget in i en annan, självvald gemenskap. Det är få förunnat att ha det personliga mod och den kraft som leder fram till ett så storartat språng ut i det okända som Feldman tagit. Unorthodox är en hjälteberättelse som kan ge andra mod och kraft att själva frigöra sig. Ett varmt budskap till dem som är kvar. Du är inte ensam. Du klarar det.

PATRIK LINDENFORS

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt