Unorthodox är ingen trovärdig skildring

Debatt
Unorthodox. (Foto: Netflix)

CHASSIDISM. I flera år arbetade jag som rabbin i Manchester för en mängd församlingar, där flera Satmar-synagogor ingår. Jag har barnbarn som är ättlingar till Satmar chassidim, skriver Dan Korn som menar att tv-serien Unorthodox inte ger en trovärdig skildring.

 

Debatten om Unorthodox (recenserad i Opulens här) pågår i flera medier. I Opulens har  Gustaf Johansson och Patrik Lindenfors tidigare skrivit debattinlägg i ämnet.  Dan Korn är rabbin, folklivsforskare och författare. DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL 

Alla som diskuterar Netflixserien Unorthodox gör det utifrån sina egna perspektiv. Jag är inget undantag. Patrik Lindenfors vill diskutera sekters grepp om sina medlemmar, Joel Halldorf talar om gemenskap mot individualism och Rebecca Selberg om kvinnans rätt till sin kropp.

Författarinnan Deborah Feldman beskrev sitt liv och filmmakarna gjorde en mycket fantasifull utbrodering av det till sin film. Allt detta hade väl varit bra om det inte vore för att man använder sig av verkliga människor som tomma kärl för att ge dem sitt eget innehåll. Filmmakarna och Feldman säger uttryckligen att filmen handlar om Satmar chassidim i Williamsburg, New York. Då måste man ställa sig frågan om skildringen är rättvisande och trolig. Är den inte det innebär det nämligen att man därför att man vill berätta sin egen berättelse demoniserar en stor grupp människor på falska premisser.

Jag skrev om serien i Expressen. ”Det kan väl inte han veta något om” var det en som skrev. Lindenfors tror att min kunskap om chassidismen kommer från ett besök hos en familj i New York. Nej Patrik, det var för att visa att jag kände igen mig i scenen när Estys alkoholiserade pappa trattar i sig allt vinet och äter av sabbatsmåltiden som vore det ett smörgåsbord. Jag behöver inte vara gäst hos någon för att uppleva chassidismen, eftersom jag själv lever så.

Jag skulle inte vilja leva i Williamsburg och jag är kritiskt inställd till en del företeelser där och inom Satmar, men den kritiken saknar intresse här. I flera år arbetade jag som rabbin för ett rabbinat i Manchester som är en paraplyorganisation för en mängd församlingar, där flera Satmar-synagogor ingår. Jag har barnbarn som är ättlingar till Satmar chassidim och är följaktligen släkt med många inom den rörelsen. Vi har våra olikheter, men också likheter. Därför vet jag – sannolikt bättre än någon annan som uttalat sig i den svenska debatten – att filmen inte är trovärdig.

Man bör nog skilja på individers och rörelsers sekterism. En rörelse behöver inte vara en sekt, men kan ha enskilda medlemmar som uppträder sekteristiskt. Satmar är inte en sekt, men enskilda personer har sekteristiska drag. Vill man hitta chassidiska sekter finns det en rik palett med stolliga rörelser, men de flesta håller sig borta från USA och finns i stället i små församlingar i Kanada och Israel. Ett utmärkande drag brukar vara att deras medlemmar är wannabees som inte har chassidisk bakgrund, men en personlighetstyp som gillar extremism och där ålderdomliga kläder och konstiga traditioner utgör en oemotståndlig lockelse.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på lördagar.
Prenumerera

Sekter håller tydligt reda på sina medlemmar. De vet vilka som är en del av sekten och vilka som är utanför. De senare brukar uppfattas som fiender, eftersom sekten och dess ledare är de enda som funnit sanningen. Men så fungerar inte chassidiska grupper. Vem som är med och vem som inte är det är i allra högsta grad flytande. Det finns inga tydliga gränser. Om rebben – den chassidiska gruppens ledare – försöker befalla sina chassidim något som de inte gillar, möts han av motstånd, vilket många rebbes som försökt förbjuda smartphones fått erfara.

Så, Patrik Lindenfors, jag har stor inblick i den chassidiska världen, inte bara som gäst en gång. Du vet att jag inte är extremist eller sekterist, utan motståndare till sådana företeelser. Men det skall erkännas att människor med extrema eller sekteristiska böjelser gärna letar efter en plats inom religionen. De finns dock inte bara där. När jag var tonåring på sjuttiotalet mötte jag mer av den varan i form av vänsterrörelser med olika bokstavskombinationer i namnen än vad jag senare stött på bland ortodoxa judar. Kvinnor som behandlades illa var vanligt förekommande, liksom tron på ofelbara ledare.

Människor som saknar humor och självironi, som tar sig själva på för stort allvar och som blir frustrerade när de inte kan leva upp till sina egna höga förväntningar blir extremister, eller ”fromma”, enligt den chassidiske författaren Kalman Epstein från Krakow (1753-1825). Om man tror att de människorna bara finns i religiösa rörelser gör man det för lätt för sig.

DAN KORN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt