HEDERSBROTT. “En straffskärpning skulle inte medverka till att den negativa opinionen blir starkare än den redan är. Den skulle bara bli symbolisk och det hela reduceras till ett politiskt spel”, skriver Olof Öhlén. Debatten om den föreslagna straffskärpningen för hedersvåld fortsätter.
Maria Rashidi replikerar den 11 maj på min artikel om den föreslagna straffskärpningen för hedersvåld. Först en rättelse: hon skriver att justitiekansler Mari Heidenborg till hösten kommer att föreslå en straffskärpning. Som framgår av min artikel har hon redan föreslagit en straffskärpning. Just nu sitter riksåklagaren och funderar på saken och återkommer med besked till hösten om allt går som planerat.
Rashidi säger sig bli yr i huvudet av min artikel. Riktigt varför lyckas hon inte förklara på ett begripligt sätt.
Min poäng är egentligen väldigt enkel: det finns redan en straffskärpning för hedersrelaterade brott! Idag efterforskas i varje enskilt fall om det ligger hedersmotiv bakom ett brott. Redan idag händer det att hedersmördare får livstids fängelse.
Rashidi påstår att hedersvåld kunnat undvikas om det inte tillåtits att parallella rättssystem vuxit upp inom klanerna. Det är helt fel, för staten har inte alls ”tillåtit” klanernas normtänkande. Sedan är det en annan sak om staten lyckats med det. I den mån staten misslyckats så beror det på att hedersmentalitet är oerhört svårutrotat på grund av på det enorma tryck som hela klanen sätter på gärningsmannen och hela hans existens. Detta i kombination med den ofta yngre flickans utsatta och oskyddade situation gör att det är befogat med de hårda straff som redan idag döms ut.
Naturligtvis kan utvisning ske efter verkställt straff. En humorist har formulerat det som ”livstids fängelse och därefter utvisning ur riket”.
Rashidi påstår att ett civilrättsligt ”samhällskontrakt” skulle vara en quick fix och råda bot på allt, och sanktionen mot brott mot kontraktet skulle vara utvisning. Tillåt mig betvivla det. För det första skulle ett sådant kontrakt bli oerhört vidlyftigt och inkludera allt från förolämpningar till mord. Ett civilrättsligt kontrakt skulle inte gå att verkställa medelst utvisning eller andra sanktioner. Om man vill få till stånd utvisningar kan det förstås lagstiftas om det, bara då kan utvisning verkställas.
Rashidi menar tydligen att utvisning skulle vara det enda ”straffet”. Det vore huvudlöst. Staten kan inte avstå från den möjlighet till straff som lagen erbjuder, nämligen långa fängelsedomar. Naturligtvis kan utvisning ske efter verkställt straff. En humorist har formulerat det som ”livstids fängelse och därefter utvisning ur riket”.
Hur skulle en straffskärpning se ut? Alltid livstids fängelse? Alltid utvisning efter verkställt straff? Nej. Det måste trots allt finnas ventiler för olika omständigheter. Ska vi alltid döma en 15-åring till livstids fängelse och utvisning? Även om vi alltid skulle döma till lagens strängaste straff så skulle hedersvåldsverkaren in spe inte låta sig avskräckas. Nej, även om våldsverkaren ifråga skulle placeras i Dantes infernos nedersta krets att för evigt torteras där skulle han inte låta sig avskräckas. Ett liv helt berövad på heder skulle inte vara värt att leva. Det är det som är det stora problemet med hedersvåldet.
Men om straffet inte har någon avskräckande effekt, varför då straffa? Svaret är givet: Om staten underlåter att straffa för grovt omoraliska brott skulle staten skjuta sig själv i huvudet. Vi skulle gravitera mot en fragmentisering av samhället till klaner och andra hederskulturer för att skydda oss i frånvaro av någon som äger våldsmonopol.
Rashidi berättar att hon själv blivit utsatt för hedersvåld. Hon har därför en djup förståelse för det oerhört klandervärda i en sådan handling. Jag delar hennes känslor utan att själv ha sådan erfarenhet. Och jag tror att alla vettiga människor hatar hedersvåld. Jag delar också hennes kritik av vissa feministers inställning att hedervåld kan bekämpas med icke repressiva metoder, det vill säga med socialpolitik. Att minska segregationen är naturligtvis en god sak, och det kan på sikt hjälpa oss att bli av med klaner och hederstänkande. Men vi kan inte vänta ut en sådan långsiktig utveckling och på den grunden förhålla oss passiva inför hedervåldet.
Slutligen något om ”opinioner” och tillmötesgåendet av dem. Det finns redan idag en stark opinion mot hedersvåld. Faktum är att den inte gärna kan bli starkare än den redan är. Vi alla utanför klanerna är djupt upprörda. Just därför har vi stränga straff. En ”straffskärpning” (vad den nu skulle gå ut på) skulle inte medverka till att den negativa opinionen blir starkare än den redan är. Den skulle bara bli symbolisk och bara gynna den politiska sfären. Det hela reduceras till ett politiskt spel. Straffrätten missbrukas.
info@opulens.se
