Består tingsrätterna av snuskgubbar och kvinnohatare?

SEXUALBROTT. Den som följer debatten om sexualbrott kan fås att tro att tingsrätterna befolkas av av snuskgubbar och kvinnohatare. Men riktigt så enkelt är det ändå inte, anser Lars Thulin. Här förklarar han varför.

Är tingsrätter snuskgubbar och kvinnohatare? Den som följer debatten om sexualbrott kan fås att tro det. Dels för att så få våldtäktsfall leder till fällande domar, dels för att rätten ställer frågor till offret, ofta en kvinna, om hur hon var klädd, om hon druckit och om hennes sexliv i stort och så vidare.

Detta kan tolkas som ett sätt att skuldbelägga offret. Men en person ska ha rätt att uppföra sig som hen vill och vara klädd hur hen vill utan att bli sexuellt ofredad och i värsta fall våldtagen. Därför rasar debattörer, journalister och feminister mot domstolarna.

Det är begripligt. Att som offer bli misstrodd och få sin heder och allmänna leverne ifrågasatt är självklart en mardröm. Så varför beter sig domstolarna som de gör? Är alla misogyna med en syn från forntiden på sexualitet? Tycker de att kvinnor får skylla sig själva?

Nja, som vanligt envisas verkligheten med att vara komplicerad och inte bara svart eller vit. Jag har inför ett par uppdrag som skribent både läst om bakgrunden till denna fråga och besökt ett par domstolar och följt när sexbrott avhandlas. Och då lärt mig så mycket att jag förstår problemet för juridiken.

Låt oss titta på det grova brottet våldtäkt. Enkelt kan man dela in det i ett par skilda kategorier.

Överfallet i den mörka parken. Person utan koppling till offret gör ett regelrätt överfall för att tvinga till sig sex. Detta är ofta juridiskt sett solklart. Att det finns en förövare är uppenbart.

Äldre personer som inte kan hålla fingrarna i styr. Typ en morbror som ger sig på en systerdotter eller en tränare som tar sig in i sitt flicklags omklädningsrum. Också ofta juridiskt enkelt. Åldersskillnaden mellan parterna och att offret ofta står i någon slags beroendeställning till förövaren gör fallet lätt att bedöma.

Klockan tre på morgonen i en lägenhet efter en trevlig kväll på krogen eller fest. ”Sedan ville hen. Men inte jag. Och hen fortsatte fast jag sade nej.” Betydligt svårare att döma.

Övergrepp inom ett fast förhållande/äktenskap. Mycket svårt för en domstol.

De två sistnämnda är tyvärr vanligt förekommande och mörkertalet är stort.

Var ligger problemet där? Dessa två typer av våldtäkt saknar som regel vittnen. Teknisk bevisning kan finnas, men den visar måhända endast att en sexuell handling ägt rum. Den säger sällan något om graden av samtycke.

Domstolen står då inför två faktum. Det ena är att ord står mot ord. Några otvetydiga fakta finns sällan. Det andra är att hela vårt rättssystem bygger på principen ”oskyldig tills motsatsen bevisats”. Den som är anklagad för något behöver sålunda inte bevisa sin oskuld. Det är åklagaren som ska övertyga domstolen om någons skuld.

Denna regel kan tyckas felaktig då personer som förefaller skyldiga kan gå fria. En motsatt ordning där någon måste bevisa att den inte är skyldig, är dock värre. Det är därför den bara tillämpas i diktaturer. Faktum är att sexuella övergrepp är allvarliga brott som döms hårt av allmänhet och domstolar. Att bli utsatt för dem är kränkande och ofta traumatiserande. Men det kan också vara kränkande och traumatiserande att bli oskyldigt anklagad.

Så hur ska då en domstol döma i ett ord-mot-ord-fall? Det finns bara en metod. Att noga lyssna på båda parternas berättelser. Därefter bedöma deras trovärdighet för att sedan fatta ett domslut utifrån berättelserna. Sålunda – vilken av parternas berättelse, är mest sann, objektivt sett?

Det är därför som till synes ovidkommande frågor om klädsel, allmänt sexualliv, grad av berusning ställs. Och de ställs inte bara till det förmodade offret utan även till den som antas vara förövaren. Men detta upprör av begripliga skäl ingen.

Låt mig ta några uppdiktade exempel. En nunna på väg tillbaka till klostret och som utsätts för ett sexuellt övergrepp i en mörk park, har större trovärdighet en kvinna som sexuellt utåtagerande besöker samma bar flera gånger i veckan och då blir påtagligt berusad. Samt går därifrån i sällskap med olika män olika kvällar.

Samma sak med eventuell förövare. En revisor och trebarnsfar som är ordförande i Hem och Skola och aldrig dömts för något, inte ens felparkering, har större trovärdighet än en missbrukande man som har flera domar för misshandel av kvinnor.

Detta är extrema fall för att förtydliga hur rättvisan kan resonera. För ett beslut måste tas. Någon ska fria eller fällas. Beslutet får stor betydelse för de inblandade. En förövare som går fri skapar ett trauma för offret som kan bli livslångt och försvåra ett fortsatt sexliv. En oskyldig som döms får resten av livet åtföljas av att ha dömts för ett avskyvärt brott. Och det kan förändra den personens tillvaro till det sämre på ett avgörande vis.

Det är därför som till synes onödiga frågor måste ställas. Helt enkelt för att syna trovärdigheten.

En fras som ibland hörs i debatten är ”ingen kvinna skulle ljuga om att hon blivit utsatt för ett övergrepp, eftersom det är så förnedrande”. Att detta är sant går inte att bevisa. Men om det vore så skulle inga domstolsförhandlingar behövas. Fällande dom skulle automatiskt förkunnas efter en anmälan.

Men dit vill nog ingen. Egentligen.