Novell: En låda med sand

Annons
Ulrika Tornberg.

I SAMARBETE MED PARTNER. En låda med sand ingår i novellsamlingen Tystnader – och andra röster (Ekström & Garay förlag) som är Ulrika Tornbergs debut som skönlitterär författare. I novellerna utgår Tornberg från föreställningen att det också i tystnaderna kan finnas röster, som det gäller för oss att lyssna till och försöka förstå.

Om författaren: Ulrika Tornberg föddes 1940 och kom till Sverige som krigsflykting från Tyskland efter andra världskriget. Hon växte upp i Norrköping, bodde några år i Manila på Filippinerna och rotade sig till slut i Uppsala där hon studerat, arbetat och forskat sedan dess. Hennes första yrke var journalist. Inom det kunskapsområde där hon senare blev verksam – språkdidaktik – har hon skrivit läromedel, kursböcker, en avhandling och flera vetenskapliga böcker och artiklar. Första steget bort från det vetenskapliga skrivandet tog hon 2010 med en biografi om sin far som hon på grund av olika omständigheter aldrig lärde känna: Vem var Helmut Giese? På spaning efter en far (Bokförlaget Nya Doxa).

199 kr. KÖP HÄR>>

En låda med sand

Eftermiddagen den 20 december 1945 var blåsig och mycket kall. Vinden hade därför fritt spelrum i de många husruinerna där sporadiska, delvis snötäckta rester av mänskligt liv så som sängar, lampor eller soffor hade hamnat på glid och mer eller mindre tycktes hänga i luften. Man kunde se hur golven hade tappat sina fästen i väggarna och nu liksom stupade snett utför. Så såg det ut överallt. Sluttande golv, raserade rum, hängande möbler, gapande förbrända väggar – och sten.

Denna eftermiddag var Johanna Grietz på väg hem efter att ha hämtat ett sverigepaket i hamnen i den nordtyska staden Emden. Emden räknades vid den här tiden till Tysklands mest förstörda städer. Bebyggelsen var efter kriget till åttio procent ödelagd, och stora delar av den gamla innerstaden låg nattetid helt i mörker. Konstigt nog fungerade hamnen. Det var det tredje sverigepaketet som Johanna Grietz hade fått från sina gamla vänner från tiden då hon och hennes man hade bott i Sverige.

Johanna Grietz var fyrtioett år. Var hennes man var nu, visste hon inte. Förmodligen hade han gripits av ryssarna vid östfronten där han hade tjänstgjort som sjukvårdare och präst. Han var i alla fall försvunnen. Kanske satt han i något fångläger? Kanske var han död? Men det tillhörde ett annat liv. Just nu orkade hon inte tänka på det. Just nu gällde det att klara sig igenom, dag för dag.

Mellan februari och juni 1945 hade hon själv flytt närmare sextio mil från Berlin och kaoset där med sina gamla föräldrar, sin syster och sina två barn, dottern Maria fem år och sonen Willie två år i barnvagn. Tåget västerut, som de hade försökt komma med på i Berlin, hade varit överfullt och de hade knuffats av. Då hade de bestämt sig att försöka fly till fots. De hade sovit på hö i smutsiga, stinkande lador och utbombade skolor tillsammans med hundratals andra flyktingar och ätit det som fortfarande gick att köpa eller byta sig till, eller som vänliga medmänniskor gav dem. Med så många bärbara ägodelar som möjligt antingen på sig eller lastade i barnvagnen: duntäcken, kuddar, filtar, kastruller, kläder i lager på lager, en rosa emaljpotta, Johannas fiol och den lilla taxen ”Dienchen” som nyfiket och med flaxande öron tittade ut från en ryggsäck buren av Johannas mor, hade målet för flykten varit just Emden.

Där arbetade Johannas bror sedan krigsslutet som skeppsbyggare åt engelsmännen. Han bodde med sin familj i källarvåningen till ett delvis sönderbombat trevåningshus. Johanna och hennes barn hade fått ett rum på vinden och med del i hans kök. De båda gamlingarna, systern och taxen fick bo på bottenvåningen.

Johanna drog kälken med Maria som insvept i en filt, höll hårt både i dockan och i den lilla julgranen, som bonden hade fällt åt Johanna som tack för kaffet.

Det fanns flera hål i taket på vindsrummet så man kunde se himlen. Det var vackert när det var stjärnklart eller när solen sken, men när det regnade eller snöade så regnade och snöade det ner på sängarna och på golvet. För att skydda sängarna – och barnen – hade Johanna skaffat några trasiga gamla regnkappor att lägga över täckena. Men den ständiga fukten hade satt spår i tapeterna som delvis hade lossnat från väggarna och nu huvudsakligen hängde i remsor. Ovanför fotänden av Marias säng fanns en stor, grönmöglig fuktfläck. Kanske var det denna fuktfläck som bidragit till att hon hade utvecklat en inflammation i njurbäckenet? Det var alltid kallt. Och Maria tycktes alltid frysa. Johanna visste inte riktigt vad hon skulle göra åt det.

När hon kom hem till sina barn, som hon hade lämnat ensamma medan hon var i hamnen, kastade de sig genast över sverigepaketet, trots att det var flera dagar kvar till julafton. Det innehöll en gul, hemstickad yllekofta till Maria och en overall till Willie. Dessutom fanns det socker och kaffe och – som i tidigare paket – en limpa cigaretter. Johannas sverigevänner kom med andra ord ihåg att hon var rökare. Men, som med tidigare paket, lade hon cigaretterna åt sidan. De skulle, liksom kaffet, användas som bytesobjekt hos bonden där hon ibland hade kunnat få smör, ägg och mjölk liksom vitt bröd som Maria behövde för sin njurbäckeninflammation. Johanna hade också fått veta att det hos bonden fanns en visserligen rätt begagnad men äkta Käthe – Kruse-docka till försäljning. Den hade hon tänkt ge Maria i julklapp som ersättning för hennes tidigare docka, vars huvud hade spruckit när Maria under en flygattack hade snubblat i en stentrappa på väg ner till ett skyddsrum.

Nästa dag lämnade Johanna sonen Willie hos sin brors familj, lånade en kälke och tog med sig Maria på den långa isiga vägen ut till bonden. När affärerna var avslutade där, hade det hunnit bli mörkt, ja kolmörkt, men det svaga ljusskenet från det fåtal bebodda hus de passerade på vägen ledde dem, trots allt, tillbaka till staden. Det hade börjat blåsa och snöa igen och det var kallt. Johanna drog kälken med Maria som insvept i en filt, höll hårt både i dockan och i den lilla julgranen, som bonden hade fällt åt Johanna som tack för kaffet.

Johanna hade sparat julklappspapperet från sverigepaketet. Det var dekorerat med små guldstjärnor som hon nu klippte ut, varje liten stjärna för sig och limmade ihop – en stjärna mot en annan – och trädde på svart sytråd. Därefter hängde hon hela granen full med guldstjärnor. Några julgransljus fanns naturligtvis inte att få tag på, så stjärnorna fick duga. På julaftonen släpade hon varmt vatten från broderns kök i källaren upp till vindsrummet för att barnen skulle få bada. Detta gjorde hon visserligen en gång i veckan, men nu var det faktiskt ett julbad som det handlade om! Efter badet fick de vitt bröd doppat i varm mjölk med lite socker till. Och till denna festmåltid läste Johanna julevangeliet för dem.

Varje dag måste Johanna stå i kö i många timmar för att få en kanna soppa och lite koks som delades ut gratis till Emdens utblottade och frysande befolkning. Ibland tog hon barnen med sig. Ibland fick de vara hos hennes bror i källarvåningen. Ibland lämnade hon dem ensamma uppe hos sig. När hon då efter många timmars ångestfyllt köande återfann dem levande och välbehållna, spelade hon fiol för dem efter de hade ätit upp soppan, eller så läste hon för dem ur den enda bok, förutom Nya Testamentet, som hon hade tagit med sig på flykten: Bröderna Grimms sagor i tre band. Stadsmusikanterna från Bremen, Hans och Greta, Snövit, Askungen – ja alla de gamla, ofta ganska hemska sagorna – den ena efter den andra.

Man skulle kunna säga att Johanna med sina båda barn, Maria och Willie, hörde till den gruppen. De var ju också flyktingar från öst.

Så förflöt vintern 1945 och våren 1946: med kyla och snö, fuktskadade väggar, fisklevertran, vattnig soppa, bönor från bonden och sagogrynspudding. I maj fick Johanna åter hjälp av vännerna i Sverige. De menade att hon nog skulle behöva vila upp sig lite. De ville därför betala för att hon skulle få en sommarvecka med barnen på Borkum, en ö i Ostfriesland på färjeavstånd från Emden. Både Borkum och Emden hade direkt efter krigsslutet stått under hot att annekteras av Nederländerna, som dessutom – som vedergällning för kriget – hade planerat att torrlägga Emdens hamn. När Johanna och barnen anlände till Borkum i juli 1946, hade dessa planer röstats ner av de allierade. Tyskland fick inte förstöras helt, hade man tydligen bestämt. Ön, som tidigare hade varit en attraktiv badort för tyskar av ariskt ursprung, tog nu emot många flyktingar från öst. Man skulle kunna säga att Johanna med sina båda barn, Maria och Willie, hörde till den gruppen. De var ju också flyktingar från öst.

Johanna och barnen hystes in hos en familj med hus nära stranden där familjens son, Olaf, som var lite äldre än Maria, blev deras följeslagare vid upplevelserna av det väldiga havet. Till de dagliga rutinerna hörde till exempel att Johanna satte sig på ett särskilt ställe i sjögräset för att njuta av solen, vinden och havsbruset, medan de tre barnen rusade fram och tillbaka längs den oändliga, vita stranden och ropade ”Heia – Heia-Hoh!” för att överrösta vågorna. ”Heia – Heia – Hoh!” Johanna såg att livet vid havet var bra för dem. De kunde springa och jubla – i timmar.

Inför återresan till ruinerna i Emden fick Johanna en idé till hur hennes och barnens liv fortsättningsvis skulle kunna gestalta sig lite lugnare och säkrare. Hon lät skeppa en stor träkista med vit sand från havet på färjan hem att levereras till vindsrummet. Nu skulle hon kunna känna sig mindre orolig när hon – för att stå i kö – lämnade barnen ensamma. Varje morgon skyfflades sanden därför ut på golvet i vindsrummet för barnen att leka i med skedar och kastruller och vad som nu fanns till hands, och varje kväll sopades den med tiden allt gråare sanden upp och hälldes tillbaka i träkistan. Så förflöt också hösten och den ännu kallare vintern 1946.

I maj 1947 fick Johanna, genom sin brors försorg, äntligen klartecken att på en svensk lastångare lämna Emden för att återvända till Sverige och söka uppehållstillstånd i Göteborg. Johanna hade, som hon tidigare hade skrivit till vännerna i Sverige, förlorat allt: förmodligen sin man, sin bostad, sin arbetsplats, sina böcker och övriga ägodelar och dessutom alla vänner. Föräldrarna och syskonen fanns visserligen, men ingenting av hennes eget liv, och hon var därför beredd att bryta upp. Men innan beslutet om resan var fattat, hade det pågått en lång diskussion mellan Johanna, hennes bror och hennes gamla föräldrar rörande faran att med båt ta sig över ett hav som var fullt av minor. Det handlade helt enkelt om att resan var på liv eller död.

Det visade sig emellertid, att det enda problem som uppstod på vägen var att varken Johanna eller barnen tålde maten ombord. Köttbullar med potatis, gräddsås och lingon var kanske i mastigaste laget för magar som huvudsakligen var vana vid soppa. Under den långa resan till Sverige kräktes de regelbundet efter varje måltid.

Vad som skulle ske med sanden som lämnades kvar i vindsrummet när familjen gav sig iväg, berättade Johanna aldrig.

***

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Annons