Coronaomläsning: Joseph Conrads värld

Litteratur
Joseph Conrad. Montage: C Altgård / Opulens

ROMANKONST. Opulens har under pågående pandemi inlett en serie där våra medarbetare återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. I dag skriver Gunnar Lundin om Joseph Conrad och hans värld. Skriv ”coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta de andra delarna i serien.

 

Joseph Conrad, hette egentligen Teodor Józef Konrad Korzeniowski, född  1857, död 1924. Han var en brittisk (polskfödd) författare. Han gick till sjöss vid 17 års ålder och seglade först på franska och sedan på brittiska fartyg. 1886 blev han brittisk medborgare. Som brittisk sjöman, slutligen med sjökaptens grad, seglade han under 16 år i de flesta farvatten.

En morgon i juli när jag var mycket ung, i Tofta, på Gotland, såg jag bakom en sömnig skogskant virvelvinden, en liten tromb, dyka upp. Kanske tjugo meter hög. Väl sammanhållen rörde den sig knyckigt framåt som en ledlös vålnad som i den märkligt tysta och redan upphettade dagen (det var den heta sommaren 1959) med värdighet och utan brådska såg sig om åt alla håll. En utanförmänsklig varelse. Den var på väg mot havet. Utan tvekan skulle den kunna gå på vattnet, gå iland till exempel vi Skeppsbrokajen och fortsätta uppför gränderna i Gamla Stan.

Jag minns detta efter att just ha läst Joseph Conrads Negern på Narcissus och Tyfon (Vilka klassiker som återstår att upptäcka!). Där skildras sådana utommänskliga väsen när de i gigantiska mått drabbar forna tiders fartyg och vad de kallar fram hos mänskorna av förnuft och vidskepelse, feghet och hjältemod. Och samtidigt arbetet och de lättjefulla frivakterna av dessa anonyma, lågbetalda, snart glömda medan havets vågor rullar som förut under en glödande sol eller en fuktig månskiva.

Cyklonen och stormen lockar fram det sämsta och bästa hos individerna. Människan mot naturen. Människan som också är natur men har, ja vad? – ett öde. Som Conrad säger: Mången, de flesta i vår moderna tid, kan så direkt slippa drabbas av ödet, eller, vilket är hans romantiska tes, utkoras av det. Efter tjugo år till sjöss ägnade han sig sedan åt att gestalta sina erfarenheter.

I denna främmande erfarenhet kan vi ändå känna igen oss.

Joseph Conrad ger i sina romaner ett universum som också är ditt och mitt. Conrad är upplysningsmannen som äventyrsskildrare. Det är inte den västerländska kulturen det är fel på; det är Kurz (i Mörkrets hjärta) som när han i det inre av Kongo gripen av girighet och renegatens privatrevanschism omvandlar upplysning och idealism till den koloniala vältalighetens tomt klingande fraser med de rättfärdigas passe-par-tout.

Hos Conrad, den polske aristokraten som under tjugo år främst som befäl seglat under engelsk flagg, finns fortfarande realitet i begrepp som ädelmod, högsinthet, frihet. Och de gestaltas, som i all betydande konst, ner i det personliga. Huvuadpersonen i Lord Jim är ”en av oss”. Under sin rastlösa vandring bär han alltid med två, tre böcker, varav en Shake­speares samlade verk. Befälen och den vita personalen som fegt smiter från det presumtivt sjunkande skeppet med sina åttahundra pilgrimer och sedan från rättegången är svikare. Jims brott, även han hoppar till slut ner i livbåten, är mer än marinjuridiskt, det är brottet mot ungdomliga ideal och hjältedrömmar.

Resten av livet ska han förföljas av tanken att inte ha varit god nog. De högtidliga orden som också finns graverade i Förenta Staternas själv­ständighetsförklaring och senare i FN-stadgan blir till existentiellt och personligt samvete. Svikaren av sina ideal (Jim är tjugofem år) – ungdomliga, djärva –, de som givit vad psykologer skulle diagnosticera som en individ med falsk självbild, har fått en djup samvetstagg i själen. Svikit? Hur många av oss skulle inte ha gjort detsamma? Fartyget låg brant framåtstupa och förstammens isoleringskupor mot havsvattnet var på väg att brista.

Taggen kan han bara dra ut genom att – utom synhåll för den sociala gemenskap där han är stämplad som en usling – vidhålla idealen genom sitt fortsatta handlande. Eller är det ”ideal”? och inte en beklaglig låsning av den rigorösa uppfostran som son till en anglikansk präst? Conrad ger inte entydiga svar. I Negern på Narcissus, Tyfon, Lord Jim prövar han sina protagonister i svåra och äventyrliga situationer. Det är där karaktären visar sig. Kultur som fernissa eller grundfärg, sak eller sken är Conrads teman. Hur avancerat psykologisk han än är, även om psykologen alltid gör halt inför den mänskliga själens outgrundlighet, finns alltid en pojkaktig äventyrsanda.

Mot salongsradikalism, även dess pseudoaristokratiska form, har Conrad ett kritiskt öga. Om en aristokratisk intellektuell professorsdotter förälskad i en plantageägare på en Söderhavsö heter det, att hon väl tillhör aristokratin, men saknar forna adelsmänniskors liv av harnesk och hjältedåd. ”De skulle ha varit för tarvliga för dig”, säger plantageägaren, ”ty de hade att leda den primitivaste mänsklighet, de måste förstå denna mänsklighet och lida samman med den.”

Tätheten och äventyrligheten hos Conrad ligger i att han som befäl i havstrafik hunnit vara med om åtskilliga händelser där människor prövats mot elementen eller i de bataljer – många gånger av inbördeskrigsnatur – som följde på handeln i Borte Orienten. Bildning och intellektualitet har då visat sin validitet. Men hur skulle vi klara det? Man ville påminna Conrad om en passage i Don Quijote, där Riddaren av den sorgliga skepnaden klagar över att han har det värre än andra riddare; han är inte som de övad i vapenlek utan har levt i böckernas värld. Men en sådan erinran behövs inte. Conrad ställer sig själv frågan, eller berättaren Marlow ställer den inför sin åhörarskara av komfortabla gentlemän.

Denna probersten för bildningen har sedan övertagits av Somerset Maugham (en tid västerländsk spion i Ryssland) i hans Söderhavs­noveller, kanske mest drabbande i Ett försummat ögonblick.

Återkommer gör även fascinationen för det vilda. Hos Conrad är upplysningen inte bara intellektuell utan innefattar även poesi och en bejakad sinnlighet. I några fall handlar det om att acceptera det djupt gemensamt mänskliga, ursprungliga och spontana känslor – det godsint vilda. Inte bara tjurens vänliga knuff mot kvigans länd sedan han befruktat henne utan även det dynamiska. Bilden av vilden är både fri från vidskeplighet och öppen mot insikter, ursprunglighet, värme. Det händer att den är respektfull i sådan omfattning att den i en kärlekshistoria som den mellan den malajiske furstesonen Dain och Almayers dotter, i Almayers dårskap (en riktigare översättning vore ”Almayers Fåfänga”), går ända till identifikation.

GUNNAR LUNDIN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur