Straffskärpning för hedersbrott – tjugo år för sent

Debatt
Montage: Opulens.

HEDERSBROTT. ”Hedersmorden på Fadime, Abbas, Jian och många andra ungdomar skulle med all sannolikhet kunnat förebyggas om det inte hade tillåtits att parallella antidemokratiska lagar växer fram i Sverige”, skriver kvinnorättsaktivisten Maria Rashidi.

 

Det sägs att till hösten kommer justitiekanslern Mari Heidenborg att föreslå en straffskärpning för hedersbrott men advokat Olof Öhlén anser det är en ”populistisk åtgärd för att tillmötesgå opinion”.

Jag blir yr i huvudet när jag läser Öhléns artikel. Vems ”opinion” talar han om? Hade våra makthavare velat tillmötesgå ”opinionen” då hade man kunnat lyssna på dem som krävde lagens strängaste straff för hedersmord och utvisning därefter. Det förespråkade ett fåtal förortsfeminister men framförallt Fadime Sahindal och advokat Elisabeth Fritz vilka jag lyssnade på under den första hedersvåldkonferensen i riksdagen, den 20 november 2001.

Nej, det är väl tvärtom vad advokat Öhlén hävdar. För trots dåvarande integrationsminister Mona Sahlins erkännande år 2001 att ”vi har svikit invandrarflickorna”, finns även idag en utbredd opinion mot att ta itu med hedersförtryckets anatomi. Det handlar inte bara om en tyst eller ointresserad majoritet som inte känner igen sig i hederskulturers medeltida regelverk. I första hand tas det politisk hänsyn till de konservativa, manliga etniska enklaver och deras dominerande religiösa samfund vilka, med understöd av skattepengar, odlar kyskhetskulturer och hotar sina kritiker med att kalla dem för rasister. Dessa starka krafter backas upp av kulturrelativister och välmenande feminister som tycker att alla män är ”talibaner här som där”. Dessa starka opinioner resulterade i att, trots nära tjugo år av ständiga åtgärder för hundratals millioner kronor, antalet hedersförtryckta flickor och pojkar, bara ökat (till över 100 000, Carin Götblads utredning, 2014).

Jag blir yr i huvudet när jag läser advokat Öhléns text också för att den är fullproppad med avancerade juridiska termer och labyrinter. Således kan jag inte möta hans juridiska kunskaper och eftersom Fadime är död, det kan kanske advokat Elizabeth Fritz göra. Hon har nog inte ändrat åsikt kring straffskärpning, plus utvisning. Och innan någon hittar på att jag är ”invandrarfientlig” kan jag tillägga att varenda utvisad hedersbrottsling skulle jag gärna ersätta med dubbelt så många nya invandrare; såna som hotas med fängelse för att ha protesterat mot slöjtvång eller dom som flyr från hedershot. Må de vara flickor eller pojkar och pappor som vägrar att utföra ett hedersmord. Även om jag inte kan juristernas språk vill jag gärna uppmärksamma en sak som jag saknar hos många jurister, inklusive advokat Öhlén. Nämligen det faktum att man lägger alltför mycket energi på vad som händer efter att hederskulturers offer ligger döda och begravda.

För jag anser att hedersmorden på Fadime, Abbas, Jian och många andra ungdomar med all sannolikhet hade kunnat förebyggas om det inte hade tillåtits att parallella antidemokratiska lagar växer fram i Sverige. Jag tänker på en rad föreslagna åtgärder som de olika integrationsministrarna ignorerade, troligen just med ”hänsyn till opinionen”. Här ska jag bara nämna ett av de åtgärdsförslag som jag brukar lägga fram på makthavarnas bord – naturligtvis inte som individ utan genom våra organisationer som Nätverket mot hedersrelaterat våld, Kvinnors Rätt och Kurdistans kvinnoförbund. Det gäller förslaget om ett samhällskontrakt som alla nyanlända skulle behöva skriva på. Kontraktet skulle innehålla några självklara punkter om mänskliga rättigheter, liksom rätten till den egna kroppen och sexualiteten oberoende av äktenskap. I kontrakten skulle rätten till samkönade relationer och rätten till att slippa bära slöja, lämna sin religion och så vidare vara inskrivna. Ett sådant kontrakt kunde bli bokstavligen livsviktigt för alla parter då många kommer från länder där jämställdhet och feminism ses som ett västerländskt gift mot gamla familjetraditioner och man kan bli hängd offentligt eller stenad för kyskhetsbrott. Se mer om förslagen här.

Skulle någon bryta kontraktet så skulle personen utvisas. Tänk bara på Fadime som hade anmält sin far och bror för dödshot. Hade dessa män blivit utvisade för kontraktsbrott så skulle Fadime sannolikt leva idag. Jag tänker också på min egen exman som vägrade mig rätten att skilja mig och rätten att ta av min slöja och som jag anmälde för mordhot. Hade han blivit utvisad, då hade jag nog kommit undan en nästan dödlig syraattack och nära hundra efterföljande ögonoperationer hittills. Så, tänk om man hade implementerat samhällskontraktet efter den fasansfulla avrättningen av Pela Atroshi, 1999! Hur många hedersmord och hur många invandrarfamiljers sönderfall hade man kunna förebygga då? Många. Det är ett förslag som inte vi har hittat på utan funnits sedan 1993,  då författaren och feministen Eva Moberg ställde det. Att det inte finns några juridiska hinder för ett sådant samhällskontrakt har vi stämt av noga med den tidigare justitiekanslern, Göran Lambertz. Ändå, förslaget hamnade i makthavarnas papperskorg, sannolikt just med ”hänsyn till opinionen”.

Jag vill alltså hoppas att justitiekansler kan se på hedersvåld inte bara som en uppgift som angår juridiken först efter begravningar.

Inte bara i Sverige men också i Kanada har det funnits seriösa försök att skapa opinion för att introducera sharialagar. I England backades den upp på allvar, hör och häpna, av den ”välmenande” intellektuella ärkebiskopen i Canterbury, Rowan Williams. Men också utan formella godkännanden fungerar kyskhetslagarna effektivt. Moralpoliser vaktar längden på flickornas kjolar i förorterna och förbjuder dem att umgås med de ”otrogna”. SVT:s Uppdrag granskning har avslöjat hur dessa alternativa lagar praktiseras hos många samfund där man uppmuntrar kvinnor att inte anmäla misshandel och lyda maken när han kräver sex, det vill säga våldtäkt inom äktenskapet, som inte räknas som brott i många länder.

Jag vill alltså hoppas att justitiekanslern kan se på hedersvåld inte bara som en uppgift som angår juridiken först efter begravningar. Med tjugo års försening borde man ta itu med själva hedersetiken som inte bara bäddar för hedersmord utan också för hedersförtryck, oskuldstester, tvångsäktenskap, slöjtvång, jihadkultur eller könsstympningar (där lagen finns men inte följs upp). Våra jurister och justitieministrar har inte ens kunnat klara av att få bort slöjan på skolflickor som redan Mustafa Kemal Atatürk i Turkiet och Reza Shah Pahlavi i Iran klarade före andra världskriget. De insåg att skolor med könssegregation fungerar som växthus för medeltida normer. Det ser inte våra lagstiftare i dagens Sverige. Att svika individen och tillmötesgå religiösa och kulturella grupprättigheter, ja, det är det som är ”populism”.

Därmed vill jag hoppas att Olof Öhlén byter spår och kommer att använda sina gedigna kunskaper för att främja en värld fri från diskriminering i namn av kulturer och religioner. Det kan man åstadkomma i en demokrati även om utmaningen är större än att hålla på med straffskärpningsdebatter i åratal. Det förutsätter bara att makthavarna och jurister gör sitt jobb, utan hänsyn till ”opinionen”. Det räcker med att ta hänsyn till individens, i första hand flickor och kvinnors, mänskliga rättigheter.

MARIA RASHIDI

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt