Basinkomst istället för glamour

Debatt
Montage: Opulens. (Foto, bakgrundsbilden: Xavi Cabrera / Unsplash.com)

BASINKOMST. ”Men ensamheten, tystnaden och färglösheten och anspråkslösheten bortom kapitalismens lockelser, den måste man våga.” Christoffer Andersson ger sig in i debatten som startade med Amra Bajrics krönika och följdes av ett inlägg från Lars Thulin.

Tvärtemot vad Amra skriver bör mycket kunna bli bättre av ”att med plågsam klarhet se vad det är vi är fast i”, för visst är det väl så att medvetenhet öppnar upp för möjligheter att bjuda upp till kamp, skingra alla rökridåer och ta en rejäl titt på verkligheten: det finns alternativ, men de är allt annat än lockande.

Ingen konsument kommer ifrågasätta varför hon konsumerar om det bidrar till hennes sociala identitet (det gäller både fysiska ting och det Ingenting som Iodine Jupiter nyligen gjorde ned i en lustig underskruv). Det är svårt att angripa kapitalismen om man klär sig i dess rökridåer.

Är det inte som att stanna i ett destruktivt förhållande för att ”det blir bäst så”? Det blir ”vettigast” att stanna, ”klokast” att lida för den högre levnadsstandardens skull, för barnens eller för rädslans skull eller för vilkens skull det nu är man stannar.

Med det sagt är det möjligt att sticka hål på Lars Thulins pessimistiska realism. Det finns alternativ, men de är som sagt allt annat än lockande, långt ifrån det kapitalismen utlovat. Där finns inga ”neonljus, stimmiga krogkvällar, alkohol med främlingar” och inga ”fräscha kontorslokaler någon arkitekt med total avsaknad för det praktiska designat”, där finns ingenting som ersätter ”flörten med en främling, beröring, det spontana och ibland förbjudna”.

Det är början på något nytt, ett nytt sätt att umgås.

Där är det alldeles tyst, ensamt och färglöst som det är bortom köpstyrkans glamour. Men det finns en poäng i att leva där precis som det finns en poäng i att lämna det destruktiva förhållandet: Det är början på något nytt, ett nytt sätt att umgås, närmare ”naturen” om man så vill, där allting gör lite ondare, där djup ersätter bekvämlighet för att man måste lära sig kommunicera en ny och mycket mindre anspråkslös social identitet utan några rökridåer och fartränder att svepa in sig i.

Det ”nya” jag talar om kanske närmast kan konkretiseras som en röst för medborgarlön, det vill säga villkorslös basinkomst för alla. Den märkbara debatten verkar ha dött ut men pandemin har visat att åtminstone de fysiska resurserna finns. Problemet ligger väl snarare i att detta främst skulle gynna de saktmodiga och de saktmodiga har, för att citera Alexander Bard och Jan Söderqvist, ”aldrig besuttit särskilt mycket av vare sig det ena eller det andra”.

”Den bistra verkligheten” Lars talar om är i mångt och mycket den programmerade viljans makt över de saktmodigas världsbild, en konsumismens ledstjärna eller ännu värre: social kontroll, och kostnaden för att frigöra sig från den är alltigenom enorm (det kan varje individ som lyckats lämna ett destruktivt förhållande intyga). Resultatet blir ofta ett leverne som inte är upplyftande för någon i ens omgivning och en bräckt social identitet kan vara nog för att sänka vem som helst som tvingats ut ur rökridån för att leva i misär.

För att allmän basinkomst ska vara ett realistiskt alternativ måste all glamour Amra räknar upp aktivt väljas bort och det är hela poängen. Att tvinga någon part i ett destruktivt förhållande att packa väskorna är aldrig konstruktivt, till syvende och sist är det individen själv som måste inse faktum och bryta relationen.

Allmän basinkomst skulle förmodligen underlätta emaneringen: fler kan komma ur sina destruktiva förhållanden med de sociala identiteter som konstruerats åt dem under konsumtionens fana, fler kan med framgång uppmana varandra att sprida röken för vinden och se verkligheten för vad den är utan att gå under.

Men ensamheten, tystnaden och färglösheten och anspråkslösheten bortom kapitalismens lockelser, den måste man våga – och vilja – möta, oavsett för vilket ändamål man väljer att möta den. För utan den specifika insatsen är alla socialistiska vedermödor alldeles gagnlösa. Däri förlorar också drömmen om medborgarlön all sin realism och det som blir kvar är ”den bistra verkligheten”.

CHRISTOFFER ANDERSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

Den trista verkligheten

REALISM. ”Kapitalismen och marknadsekonomin är fulla av vidrigheter och orättvisor som på