Pandemin synliggör meningslösheten i kapitalismen

Krönikor
Foto: Xavi Cabrera / Unsplash.com

KAMPRESTRIKTIONER. ”Vi kan inte ens starta en revolution på grund av restriktioner. Jag kommer på mig själv att med avund läsa om att swingersklubbarna håller öppet”, skriver Amra Bajric.

Herbert Marcuse hade rätt. Människan frånkopplad arbetet och kapitalismen finns inte längre. Vi är alla endimensionella varelser vars inre såväl som yttre värld enbart finns till för att tjäna de som redan har allt. Före industrialiseringen och även till viss del före det tjänstesamhälle vi har idag fanns en tydlig brytpunkt mellan arbete och fritid. Människan gick hem och var någon annan, annat, privat med ett känsloliv och tankar frånkopplade arbetet. Den privata sfären var privat, dold från produktivitetens krafter. Idag är alla konsumenter på sin fritid och producenter av varor och tjänster under de timmar vi är på arbetet.

Pandemin synliggör meningslösheten i kapitalismen. Arbetet har idag bokstavligen invaderat våra hem. Mina kollegor sitter med mig i mitt kök och sovrum bakom en skärm. Utan sociala interaktioner är tillvaron bara en enda lång leda av zoom-möten med ihåliga ansikten som för varje vecka blir stramare och gråare. Utan spontana möten i korridorerna, skämten, fikan med en gammal bekant eller vän så är vi ingenting. På mitt arbete försöker vi skämtsamt – men ingen missar den desperata undertonen – schemalägga det spontana och sociala. Vi inför ”torsdagsfikat” på zoom och ”myskvarten” för ”alla som vill” innan morgonavstämningarna.

Vi pratar ju bara jobb nu för tiden. Det här är den kapitalistiska drömmen. Ingen integrerar med syfte att döda tid, allt är effektiviserat och vi arbetar mer än någonsin. De sociala interaktionerna, skvallret, skämten och den mänskliga interaktionen är borta. Vi är maskiner nu. Mekaniseringen av samhället behövs inte. Vi fortsätter producera för kapitalet även efter att vi släcker ned sista digitala mötet för dagen. Kapitalet har tagit över vårt inre och nu kan jag inte ens låtsas att jag har en personlighet i form av en hobby.

Att livspusslet går ihop med hemarbete är också ett gissel. Jag diskar, tvättar, betalar räkningar, handlar mer än någonsin. Mitt hem är rent och det skrämmer mig. Som att min personlighet suddas ut med varje veck som slätas ut på soffkuddarna och alla mina köksgrejer har en särskild plats i köket. Vi är alla Marie Kondo och det är avskyvärt.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 45 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Det hela är bara en enda leda av kollektivtrafik, slask och desperata försök till kallbad, fånga soltimmarna och iskall korvgrillning i skogen. Jag vill ha det kapitalismen utlovat mig: neonljus, stimmiga krogkvällar, alkohol med främlingar. Fräscha kontorslokaler någon arkitekt med total avsaknad för det praktiska designat. Jag är inte programmerad till att hitta tillbaka till naturen. Jag dör utan en skärm eller en mobilsignal. Det är kul som ett avbrott från det system som flyter i mina ådror, men hur vacker än Sveriges natur är ersätter den inte flörten med en främling, beröring, det spontana och ibland förbjudna.

Det finns bara en sak som är värre än kapitalismen och det är att tvingas att leva i det här systemet utan rökridåer. Ingenting har blivit bättre av att med plågsam klarhet se vad det är vi är fast i, dag ut och dag in. Vi kan inte ens starta en revolution på grund av restriktioner. Jag kommer på mig själv att med avund läsa om att swingersklubbarna håller öppet. Dåraktigt och dumdristigt, men samtidigt finns det något revolterande i det, ett slags dekadens som bara uppkommer i tider av kris, en förljugen kapitalism som i alla fall försöker ge det gråa en nyans av känsla. Biblioteken stängde igen innan swingersklubbarna gjorde det. Jag kan inte avgöra om det säger något om vår samtid eller om människans natur.

AMRA BAJRIC

Amra Bajric är skribent och debattör född i Bosnien. Hon har studerat american studies i Nederländerna men bor idag i Stockholm där hon arbetar som bibliotekarie. Amra går för tillfället Aftonbladets ledarskribentsutbildning och är politiskt aktiv.

Det senaste från Krönikor