Böneutrop ingen fråga om tro

Samhälle.

 

Foto: Holger Ellgaard

BÖNEUTROP. Ska muslimska böneutrop tillåtas i Sverige? Som ateist och liberal är Mattias Svensson kluven.

Frågan om muslimska böneutrop i Sverige har aktualiserats av Stiftelsen Växjö Muslimer, som lämnat in en ansökan.

Själv är jag kluven. Som ateist och liberal ogillar jag både religionen islam och dess politiska inflytande. Sverige har på senare år upplevt både åsiktsförtryck och terrordåd med muslimska förtecken. Det finns många vittnesmål om muslimska företrädare som försöker tvinga trons yttre tecken som slöja och kvinnlig underkastelse också på dem som inte vill. Lars Vilks lever med livvaktsskydd och har överlevt flera mordförsök för att han tecknat profeten Muhammed. Jag har därför förståelse för mycket av den motvilja förslaget väcker.

Samtidigt är det just hur vi behandlar företeelser vi har starka reservationer mot som prövar vår sanna tolerans och vad friheten egentligen är värd i ett land. Mitt och andras ogillande borde förstås vara helt irrelevant för muslimers möjlighet att praktisera sin tro i vårt land. De har samma religionsfrihet som alla andra, samma rätt att församlas, be och utöva sina traditionella ritualer.

Man kan ifrågasätta relevansen av båda dessa principiella resonemang för den konkreta sakfrågan. De flesta muslimer har inte hotat eller tvingat någon, och de har oftare flytt från än stött de islamistiska diktaturerna. Man kan å andra sidan utöva sin religion också utan böneutrop.

Den invändning jag lutar åt är att det skulle vara ett störande inslag för grannarna; vi är generellt restriktiva med ljudinslag i offentligheten. Å andra sidan gäller förfrågan inte de fem böner om dagen som praktiseras. Böneutropen i Växjö skulle ske en gång i veckan på dagtid och i sammanlagt sex minuter. Är det verkligen så mycket att det stör?

Jag lämnar med varm hand den gränsdragningsfrågan åt lokalpolitikerna. Ja, det är fegt. Här förtjänar jag mitt levebröd som åsiktsmaskin, men när det verkligen bränner till och blir konkret har jag inget att tillföra.

Så varför alls ta upp frågan? Av tre skäl.

För det första tror jag att jag talar för många i min ambivalens. Jag tror att många delar mina farhågor både inför islam och inför vad Sverige skulle bli för samhälle om vi förnekar människor möjligheten att utöva sin tro. Oavsett utfall är det rätt sunt att låta sådana här frågor vara svåra.

För det andra vill jag ta tillfället i akt att hylla de lågarvoderade fritidspolitiker som runt om i vårt land hanterar dessa och liknande knäckfrågor helt enkelt för att någon måste göra det. De bör hedras istället för att möta ovett, hån och hot.

För det tredje är de enda som annars tar till orda i dessa frågor de för vilka frågan är enkel. Här finns inte minst en högljudd kategori människor som ser det som självklart att motarbeta tron med alla politiska medel, eftersom de har invändningar mot islam. Några slår helt enkelt fast att islam och dess utövare inte hör hemma i Sverige.

Min uppfattning är att det farligaste som finns är att med alla medel utkämpa en kamp för det man tror är gott. Just när det gäller religiös tro har vi särskilt tydligt facit på detta med inkvisition och religionskrig. Länge var det förbjudet i Sverige att vara jude och katolik; staten hade rätt att i lag slå fast vad människor skulle tro på. Sådant barbari har vi lämnat bakom oss med upplysning, liberalism och demokrati, men fram till 1951 var det faktiskt förbjudet för katoliker att utbilda sig till läkare och lärare eller sitta i regeringen. Jag trodde och hoppades att sådant tänkande var begravt för gott, men jag hade fel.

Det är rätt omskakande att i kommentarsfälten möta en självklar föreställning om majoritetens rätt att styra vad människor ska få tro och tycka, men egentligen är det inte så förvånande. I ett land där det räcker att ogilla rökning för att med självklarhet tycka att den ska förbjudas också på en uteservering där den omöjligt skadar andra, är det förstås också lätt att vifta bort andras djupt kända trosföreställningar. Sverige har mycket dålig beredskap för en vuxen diskussion om hur vi hanterar fenomen vi ogillar och ser som farliga.

MATTIAS SVENSSON
mattias.svensson@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Mattias Svensson

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Samhälle

0 0kr