Annie Lööf borde börja blocka

Krönikor/Samhälle
Annie Lööf. Montage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Wikipedia

TWITTER. De folkvalda som aktivt och frikostigt börjar blocka sociala mediekonton med främlingsfientlig agenda ska inte ses som fiender till tolerans och åsiktspluralism. De har tvärtom förmodligen valt den bästa strategin för att gynna det offentliga samtalet i sociala medier, skriver Mattias Svensson.

 

 

Det var förstås smickrande att få en artikel jag skrivit omnämnd och rekommenderad av Centerledaren Annie Lööf på Twitter häromveckan. Lika rolig var inte fortsättningen. De närmaste dagarna var mitt twitterflöde fullt av mer eller mindre oförblommerad främlingsfientlighet. För konton som ägnar sig åt sådant är Annie Lööf en vanlig måltavla, och nästan oavsett i vilket ämne hon postar utgör deras respons den sedvanliga smörjan om hur invandring förstört Sverige och att varenda brott någon mörkhyad person begår är Lööfs fel.

Min första tanke är att Annie Lööf är väldigt tuff som står ut med allt hat hon översköljs med i sociala medier. Framför allt är jag glad att hon framhärdar i att finnas i dessa kanaler trots detta, för alla oss andra som också finns där.

Men efter att ha tänkt efter lite till vill jag råda Annie Lööf och andra politiker att börja rensa i sina egna medieflöden genom att aktivt blocka den här sortens konton och kommentarer.

En anledning är kvalitativ. Det är svårt och föga lustfyllt att interagera med Lööfs eget konto när så många andra bryter sig in och kapar trådar och samtal. De hatiska och samtalsförstörande kommentarerna driver därmed bort möjligheterna till goda samtal och kontakter.

Någon vill kanske invända att väljare bör kunna ställa folkvalda till svars och kritisera dem i alla möjliga tonlägen. Så är det absolut. Men det finns ingen skyldighet från de folkvaldas sida att fortsätta att erbjuda kanaler för direktkontakt till väljare som missbrukar denna genom att vräka ovett över personer eller förstöra pågående samtal. Skulle någon ringa upp en folkvald och skrika okvädingsord i örat på dem har de all anledning att lägga på och inte svara igen nästa gång samma nummer ringer. Alla har yttrandefrihet och rätt att säga vad de vill både i telefonluren och i sociala medier, men ingen har skyldighet att lyssna eller erbjuda möjlighet att låta en individ utan hyfs mala på. Genom att inte blocka den sortens aktörer är risken stor att dessa istället tar över och förstör för andra.

Det främsta skälet att frikostigt blocka är dock att det här för det mesta inte handlar om frifräsande kufar som råkar uttrycka sig lite klumpigt eller ilsket, utan om en flock med en målmedveten ideologisk agenda. Det handlar inte om att rynka på näsan inför annat än ”god ton”, utan om att motarbeta en ideologisk mobilisering som sker just på nätet och via en svärm inte nödvändigtvis är representativa eller populära men mycket aktiva och enfrågecentrerade konton.

Mobiliseringen kring just främlingsfientlighet och invandringsmotstånd sker nämligen på precis detta sätt: genom att ständigt hamra in allt dåligt man menar att invandrare/muslimer ligger bakom, samt genom att utse tydliga fiender bland folk med en annan politisk uppfattning, företrädesvis kvinnor.

Det dröjde exempelvis inte länge förrän någon bland de kommenterande påtalade att både jag och Lööf skulle passa oss för vad som ska hända när Sverigedemokraterna blir största parti, och andra fyllde i med att vi då borde straffas för att ha stött eller fört en annan politik än den de vill se. Partiet Sverigedemokraterna är förstås smarta nog att inte ha med den sortens anonyma konton att göra, det intressanta här är den ideologiska föreställningsvärld som frodas i den här sortens nätkretsar: en vanlig föreställning är att politiska meningsmotståndare i efterhand ska dömas eller helt enkelt mördas för att gottgöra någon inbillad skuld för att ha fört en annan politik än den som invandringsmotståndaren vill se.

Det är detta tänkande som gör att auktoritära agendor frodas kring just invandringsmotståndet som politisk fråga och som gör att partier som driver den inte blir som alla andra. Sådana partier får ett mandat att, och förväntas, gå längre än andra partier i det direkta syftet att jävlas med meningsmotståndare och misshagliga grupper. Detta skådespel är vad som gör dem populära bland dem som gett upp egna ambitioner, revanschismen är en stor del av ideologin.

Det är också detta tänkande som får terrorister att gå från ord till handling. Vi har sett ett flertal mord och attentat riktade dels mot invandrade grupper, men också mot politiker som blivit symboler för en flyktingvänlig och allmänt livsstilstolerant agenda, påfallande ofta kvinnor. I Storbritannien, Tyskland och Polen har politiker mördats av främlingsfientliga aktivister som tagit kommentarsfältens slentrianretorik till handling.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

 

Den missriktade tolerans som gör att hatare, rasister och insnöade invandringskritiker kan fortsätta att kommentera exempelvis folkvaldas konton har inte minst i detta ljus varit naiv och måste få ett slut.

Så länge de inte hotar någon har de förvisso rätt att uttrycka sig som alla andra — men det finns ingen anledning att ha tålamod med hur den här gruppen, vare sig de är anonyma eller riktiga personer, tar över folkvaldas egna samtalsplattformar och kommunikationskanaler i sociala medier. Får de hållas driver de bara jargongen längre och hetsar varandra, medan de sällan är intresserade av interaktion och meningsutbyte med den måltavla de valt eller hens publik.

Självklart ska asyl och migration kunna diskuteras som andra politiska frågor och med respekt för den som tycker annorlunda — invändningar och motargument eller ens sarkastiska syrligheter är varken hat eller eller vilja att tysta någon, vilket de ofta framställs som.

Men de folkvalda som aktivt och frikostigt börjar blocka sociala mediekonton med främlingsfientlig agenda ska inte ses som fiender till tolerans och åsiktspluralism. De har tvärtom förmodligen valt den bästa strategin för att gynna det offentliga samtalet i sociala medier, även om det också har sina risker.

Trots frågans allvar bör en sådan strategi ske ihop med en omvärdering av blockeringen som instrument. Blockerandet av ett konto är med nödvändighet ett klumpigt och subjektivt instrument och den som ger sig på att börja rensa kommer att landa i godtycke. Lika felaktigt som att avstå från att blocka i tron att man därmed är tolerant vore tron att man denna väg kan utforma en perfekt strategi att mota främlingsfientlighet och auktoritär ideologi. Tvärtom behöver en block i det enskilda fallet ses mindre som en dom över personens agerande och mer som ett konstaterade av att den här interaktionen inte funkade eller saknar utsikter att funka.

MATTIAS SVENSSON

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen