Yttrandefriheten måste gälla alla

Krönikor/Samhälle
Tommy Robinson 2010. Foto: Wouter Engler

DUBBLA MÅTTSTOCKAR. Att försvara yttrandefriheten hos den man håller med är enkelt, men ska vi ha någon yttrandefrihet att tala om måste den också gälla den man inte alls håller med, skriver Mattias Svensson apropå ett aktuellt brittiskt fall.

I min förra krönika försvarade jag det begränsade tillstånd till böneutrop som beviljats en moské i Växjö några minuter varje fredag , trots att jag varken är troende eller särskilt sympatiskt inställd till islam. Församlingar bör ha samma rätt att störa som alla andra, varken mer eller mindre.

I den här krönikan är det dags att försvara Stephen Christopher Yaxley-Lennon, som under artistnamnet Tommy Robinson dragit i gång en mängd islamkritiska och nationalistiska brittiska rörelser. Med honom har jag som liberal internationalist inte heller någon åsiktsgemenskap att tala om.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Robinson har ett brokigt förflutet med domar för fotbollshuliganism, bedrägerier och återkommande våld. Han har samtidigt blivit attackerad och misshandlad vid flera tillfällen och försvarar senare våldsdomar med att han konfronterat nazister, och har i perioder sökt dialog med framträdande brittiska muslimer. Framför allt har dock Robinson återkommande försökt förknippa muslimer med de mest extrema förgripligheter som några i denna grupp utfört, som terrorrekrytering, eller som i det aktuella fallet en rättegång mot misstänkta organisatörer av påtvingad prostitution som också involverat minderåriga. Det var när han utanför domstolen i Leeds liverapporterade om detta fall som han i fredags greps av polis.

Anhängare till Robinson har larmat högljutt i sociala medier om att detta gripande innebär att Storbritannien blivit en polisstat där det är förbjudet att yppa ”sanningen”, åtminstone om den berör pedofiler eller utlänningar. Överdrifter och konspirationsteorier har varit många. Nyheter Idag rapporterade exempelvis: ”En blixtinkallad domstol dömde Robinson till 13 månaders fängelse för störande av allmän ordning.”

Att någon samma dag och utan advokats närvaro skulle ha dömts till 13 månaders fängelse för en ordningsstörning som inte ens har fängelse i straffskalan vore onekligen en rättsskandal som går utanpå det mesta. Så har det nu inte gått till. Robinson togs om hand av polis för ordningsstörning när han utanför domstolen ställde aggressiva frågor till några av de åtalade på väg in. Eftersom detta filmades och lades ut uppgraderade domstolen därefter anklagelsen till domstolstrots. I Storbritannien finns nämligen lagar som kan ålägga medier ett förbud mot att rapportera från känsliga rättegångar innan dom fallit, detta för att hindra att de åtalade i juryns ögon blir dömda på förhand av medierapporteringen. Robinson har dessutom en villkorlig dom för domstolstrots sedan tidigare. Detta då han filmat i en rättssal, vilket är uttryckligen förbjudet. Det är sannolikt denna villkorliga dom som trätt i kraft. En bra redogörelse finns här.

Andra brittiska medier har respekterat domstolens förbud att rapportera från fallet, vilket också gjort rapporteringen kring Robinsons gripande och domen mot honom knapphändig. Detta illustrerar det första problemet med den brittiska lagstiftningen. Robinsons anhängare i sociala medier och i internationella alternativmedier har ensamma kunnat pumpa ut sin version av händelserna, och i denna ekokammare sprids tvärsäkra spekulationer om i vilkas intressen Robinson tystas och farhågor om att han kommer att mördas under sin fängelsevistelse. Traditionella medier är samtidigt rädda att beröra det ursprungliga rättsfallet och har därför bara skrivit kortfattat om att Robinson gripits. Lagen har alltså primärt tystat seriösa medier och lämnat fältet fritt för andras spekulationer och halvsanningar.

Det andra problemet är lagarna som använts mot Robinson. Han greps för att ha ofredat personer utanför domstolen genom att ställa aggressiva frågor. Frågan är varför, han kan knappast vara den förste som har rusat mot inblandade för att ställa frågor inför kamera, det är ett standardförfarande bland journalister. Lagen om ordningsstörning är notoriskt subjektiv, vilket kommer i ljuset när den används mot någon polisen på grund av tidigare historier har ögonen på (och när polisen inte kan ge sin version via andra medier). Även förbud för medier att rapportera från rättegångar medan de pågår har i många demokratier ansetts som alltför långtgående. USA har yppandeförbud men ett rapporteringsförbud har ansetts strida mot konstitutionens första tillägg om yttrandefriheten, och för en svensk med vårt urgamla skydd för pressfriheten verkar det vara ett märkligt upplägg. Robinson har alltså gripits och riskerar att dömas enligt lagar som kan och bör ifrågasättas därför att de äventyrar rättssäkerheten och yttrandefriheten. Det är både fel och kontraproduktivt, oavsett vad man tycker om Robinsons agerande och agenda.

Ironiskt är det dock att se vindflöjlarna i Robinsons svenska supporterläger som förfasar sig över att muslimer i Växjö fått lov att störa ordningen med några minuters böneutrop samma fredag som de förklarar Storbritannien vara en diktatorisk polisstat sedan Robinson gripits för att störa ordningen. Bland dem som indignerat skriker Orwell tycks en del budskap och en del avsändare vara mer jämlika än andra. Detta bör inte hindra vänner av riktig yttrandefrihet från att medge att bortom larmet, överdrifterna och konspirationsteorierna så har de en del poänger. Även den som har galet fel har rätt att yttra sig.

MATTIAS SVENSSON

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Mattias Svensson

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen